Jag vill så gärna hjälpa!

I veckan som varit for jag runt på stan i en massa ärenden. In och ut från olika butiker i olika områden i stan.
Överallt sitter de. De som inget har kvar mer än överlevnadsinstinkten. Jag tycker så hiskeligt synd om dem! De sitter där, påpälsade till tänderna i snöyra och duggregn. Ändå kan de bjuda på ett leende. Ett ”Hello”. Och ett ”Thank you”. Tiggarna. Jag ger ofta. Några mynt från fickan. Någon gång en hundralapp. En femtiolapp. En tjuga. Ibland mat. Men jag kan inte ge ALLA! Det gör mig frustrerad att se de besvikna ögonen. Men under en halv dags rundor i stan så kan jag möta många.
image

När jag skulle gå ut ur en Ica – butik så mötte jag kvinnan som suttit utanför och tiggt. Hon var på väg in. Kanske för att värma sig en liten stund. Jag kom på mig själv att tycka det var en lättnad att slippa möta hennes blick nu när hon inte satt där när jag kom ut.
Jag vill inte tänka så! Det bara ploppade upp. Jag har nämligen väldigt svårt för att bara gå förbi dem och låtsas som att jag inte ser dem. Och då möter jag deras ögon och det är så svårt! Jag är ju så priviligerad!
Hur gör ni? Hur tänker ni? Tiggarna blir fler och fler. Kommer vi att bli mer och mer avtrubbade? Jag vill inte bli det! Men jag vet snart inte hur jag ska förhålla mig till det här, för jag vill så gärna hjälpa!
Det här är sånt jag ligger och tänker på…
Godnatt!
Kram Susan
Foto: Per Wissing

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Blue Captcha Image
Refresh

*