Taggarkiv: Möten

Vänner

Ett möte med det här paret går som vanligt alldeles för fort!

Alltid när vi ses har vi så mycket att prata om. Emelie och Andreas är paret som precis som vi, skriver, illustrerar och producerar sina egna böcker. Det började med en historiebok för barn om Kung Gustav III: Kungen som ville bli hjälte och sedan kom fyra till – Gustav Vasa: När Gustav blev kung, Drottning Kristina: Flickan som inte ville bli Drottning, Karl XII: Kalles vilda äventyr och Drottning Margareta: När Maggan tog makten. Alla finns på Adlibris och hos din närmaste bokhandlare.

Nu har de kommit med en superviktigt bok: Barnen i Kramdalen. Elaine Eksvärd har skrivit förordet.

10kr från varje såld bok går till organisationen Treskablinoll.

En galet viktig och bra bok om integritet, tafsare och nättroll. En bok som kan skona och rädda liv.

Bra jobbat Emelie och Andreas! Vi är stolta över ert fina arbete. ❤👍

Så köp den till dina barn eller barnbarn – det är mitt julklappstips i år.

Detta fantastiska och kreativa par tar sina två barn med sig och flyttar i Januari till varmare breddgrader i sju veckor! Vi kommer att sakna er men unnar er allt gott det kommer att föra med sig.

Det är en fröjd att ha vänner som er!

Mats och jag har inte så många vänner vi träffar regelbundet. Men de vi har, är fantastiska på många sätt! Alltid lär vi oss något nytt av dem och det är härligt att kunna ha meningsfulla och goda samtal som stannar i hjärtat lång tid efteråt.

Tacksam för värmande möten alla vänner!

Kram ❤ Susan

Ser tillbaka på veckan som gått

Förra helgen hade vi återträff med några av oss som gick pilgrimsvandringen i Spanien i september. Tyvärr kunde inte alla komma.

Men vi som var där fick en alldeles underbar lördag tillsammans.

Vi delade intryck, både upplevda kring vandringen och sedan vi kommit hem. Så gott att dela erfarenheterna. Sedan mediterade vi tillsammans – en sååå skön stund!

Efter det pratade vi om möjligheten att välja att vara så mycket som möjligt i varandet och kärleken istället för att dras till rädslans domäner och egots luriga träsk.

Mycket, mycket närande och lärande samtal. Längtar efter mer sånna samtal. Jag blir aldrig trött på det – vill bara vara mer i det.

Vill träna på det som är bra, fruktsamt, kärleksfullt och livsbejakande i livet.

Dagen efter var jag med två av tjejerna på Kalmar konstmuseum och såg Design och Konsthantverksutställningen Sydosten. Sånt här tycker jag är kul…

Verk av Lena Håkansson.

Nedan Kristina Jeppsson …

Vi såg också delar av Designarkivets samlingar som ju ligger i Nybro utanför Kalmar. Glad att se så mycket idéskisser på framgångsrika konstnärer. Min favorit Stig Lindberg var representerad med många originalskisser…

Herbarium från 1947 …

Skisser inför Lisa Larssons keramikfigurer…

Bilder både högt och lågt och även mode från bl.a. 70-talet …

Vi avslutade söndagsutflykten med en god cajunbrunch på Park Hermina i slottsparken innan de åkte hemåt. Gott och mysigt!

På söndagskvällen var vi på Kalmarteater och såg Hitkommarna. Vår vän Peter Elmbergs initiativ till en mycket berörande musikföreställning om invandring och att vara flykting. Jag grät. Se den om du får möjlighet!

Sedan blev det höstlov och Lillprinsen Martin kom till oss ett par dagar. Han hängde på oss med allt vi styrde med och vi gick på bio.

Innan bion hälsade vi på Julia som höll på att göra en tårtbeställning. Gott såg det ut i alla fall.

Färdig…

Sedan har jag packat å packat å kört fullpackad bil upp till Byxelkrok.

Packat ur, packat upp och rensat. Varit på tippen och fixat! Phu!

Strukigt nya loppisgardiner till alla rum. La trasmattor under köksbordet för golven är lite kalla. Placerade ut ytterligare pelargoner som jag haft med mig från Kalmar.

Fredagen besökte jag Skäftekärrs julmarknad tillsammans med Helena, Erika, Mormor och Ann-Marie från Kroken. Här ett litet djurskydd i järnåldersbyn…

Strålande sol och jätteskönt väder. Sen avslutade vi med tjejmys med middag och bubbelbad hos mig.

Somnade som en stock i soffan när de gått!

Nu är det lördag igen och Mats har kommit hit. Nu blir det middag på pubben. Säsongens sista?

Ha en skön lördagskväll!

Ta vara på stunden!

Kram ❤ Susan

Jag – en pilgrim

Här kommer äntligen min korta (😉!) resumé av min pilgrimsvandring. Som ni säkert förstår är det oerhört svårt att försöka beskriva hela äventyret med ord. Det är dessutom jättesvårt att återge naturen och den storslagenhet som den bjuder på med några begränsande fotografier, men jag hoppas att ni ändå ska få en liten känsla för hur jag upplevde det. Och förmodligen finns det lika många upplevelser av vandringen på el Caminon som det finns vandrare. Ni som följer mig här vet att jag förberett mig länge både med att gå längre sträckor och med min packning.  

En del av er känner till Pilgrimsleden i norra Spanien som går till Santiago de Compostela några av er har aldrig hört talas om den. Kanske drömmer du om att gå den?  Men en del av er skulle aldrig komma på tanken. Frågor som de här kan dyka upp: Varför går man där? Måste man vara troende? Önskar man en uppenbarelse eller insikt? …om vad?

…Vi är en grupp på tio personer varav två vandringsledare – Nina och Nisse. Några har vandrat tidigare och några är precis som jag – här för första gången. Vår grupp har setts vid ett tidigare tillfälle. Vi har förberett oss bra genom våra vandringsledare och jag märker tidigt att de vet precis vad vi kommer att möta men är tysta som musslor och säger inget i förväg. Klokt nog får vi erfara allt på egen hand i vår egen takt. Vi ska vandra i tolv dagar och vara hemifrån i fjorton.

Vi börjar vår vandring på den franska sidan i St. Jean Pied-de-Port. Vi kommer dit sent första kvällen till härbärget Beilari som är litet och familjärt.

 

Nina och Nisse är vän med ägaren Josef och vi får alla ett kärleksfullt välkomnande och mottagande. Vi ställer bara vår packning innanför dörren eftersom vi är väntade och ett femtontal pilgrimer sitter tålmodigt och väntar in oss så att middagen kan serveras. Vi får en underbar vegetarisk middag i ett litet matrum som är utomhus men med tak, och så småningom tilldelas vi våra sängplatser och jag som aldrig sett ett härbärge tidigare är glatt överraskad av att det är så fräscht! Jag duschar och plockar bort några småsaker från min packning. 

 

Senare får vi ett kort samtal med Josef  och vi gör en liten genomgång kring morgondagen och sedan går vi och lägger oss.

Vi kliver upp när det fortfarande är mörkt ute. Nina har annonserat att hon ska ha en morgonmeditation ovanför härbärget före frukost och jag letar mig upp på övervåningen i huset. Det visar sig att vi ska gå upp och ut och längre upp. Det är kolmörkt, någon före mig lyser upp den branta stigen med en lite lampa och trevande hittar jag så småningom henne sittande under ett persikoträd på en platå, några i vår grupp är redan där. Jag får först ingen uppfattning om var vi är eller hur det ser ut. Nina har tänt några ljus och vi sitter i mörkret, försöker fokusera på meditationen, stunden, de förväntansfulla tankarna virvlar genom huvudet och medans vi sitter där går solen upp. När vi så öppnar ögonen ser vi staden nedanför oss och det pirrar lite i magen. 

Efter frukost och packning av ryggsäck går vi över gatan för att skaffa oss ett pilgrimspass. Utöver vårt vanliga pass så behöver vi det för att få tillgång till härbärgena längs vägen. Vi har tur och slipper köa. Jag köper min pilgrimssnäcka och hänger den på min ryggsäck. Nina och Nisse har rekommenderat att skicka sin ryggsäck till vårt slutmål första dagen om vi känner oss osäkra på första dagsetappen – den kan nämligen komma att bli tuff eftersom vi ska upp på Pyrenéerna och ner igen på en och samma dag! Jag och några till gör det. Jag lånar en pytteliten ryggsäck av Nina där jag kan bära mina sandaler, ett par extra strumpor och lite frukt. Jag bär med mig en persika jag fick av Nina från trädet på berget där vi mediterade.

Så bär det iväg strax efter halv åtta på morgonen. Dagens sträcka går över bergen till Roncevalles.

Redan innan vi hinner ut ur staden vill jag stanna och fotografera. Det är så vackert.

 

Det blir backigt med en gång. Det är detta jag befarat mest. Kommer jag att orka? Kommer kroppen att hålla? Väl medveten om mina svaga punkter – och de är ganska många – knäna, höger stortå, högra främre fotsulan, höfterna och ryggen. Men jag är förberedd! Jag vet HUR jag ska gå – behöver bara vara fokuserad. Jag har ju en stav till hjälp.

Efter knappt halva första dagen får jag början till en blåsa på höger lilltå. Fasen också! Har inte gått in skorna tillräckligt! Jag är så tacksam att jag har mina ursköna sandaler med mig. Jag trär på ett litet silikonrör på lilltån och byter skor. Vips! Blåsan känns inte alls! Jag vet dock inte vad jag ska göra med de otympliga enormt smutsiga kängorna. På första bodegan där vi stannar och äter lite frågar jag om de har en plastpåse jag kan få. Jag får till svara att det av miljöskäl inte får dela ut plastpåsar och jag uppfattar det som att de inte får använda plastpåsar heller. Kvinnan bakom disken ger mig en liten papperspåse som jag kränger ner kängorna i och jag får precis ner allt i den lilla nylonryggsäcken jag lånat av Nina. 

Men oj vad kuperat det är! …och oj så vackert! Jag kastas mellan negativa och positiva känslor. Det är skitjobbigt, men den oslagbart vackra naturen gör mig på gott humör. Vi går ibland i grupp, ibland två och två. Vi stannar upp och insuper den friska luften, dricker lite vatten, äter något.

Jag beundrar får, hästar och grisar som går och betar i de branta sluttningarna. Jag lägger också märke till rovfåglar som cirkulerar i luften och väntar på ”nedfallna” får eller lammungar. 

 

Här och där ligger skelett av uppätna får.

…Det är aldrig riktigt tyst. Nästan hela tiden hör vi klockor klinga som hänger runt djurens halsar. Då och då kommer någon bil glidande förbi -även cyklister. När vi är högst upp är vi på 1400m. Utsikten är majestätisk! Naturen skiftar väldigt mycket, även underlaget som vi går på. Vi har tydligen tur med vädret. Det är växlande sol och moln – varmt men inte hett och då och då kommer en välkommen skön, svalkande vind.

…Eftersom alla vandrare startar ungefär samtidigt från olika härbärgen på morgonen så är vi många som följs åt. Vi möter det amerikanska äldre paret där kvinnan tidigt fått så svåra skavsår på ena foten att hon måste ta av sig och gå i strumplästen. Jag tänker att det är tur att det inte regnar och är kallt. Jag ser den ensamma lite yngre mannen som envisas med att gå med sin vadderade svarta jacka på och ständigt har han ont om vatten!

Mot slutet går jag ensam. Det är skönt att gå tyst i sin egen takt när jag är trött. Jag börjar se att det inte är långt kvar och får lite kraft av det. Det är nu väldigt brant. 

…Jag upptäcker att det för mig är mer påfrestande för knäna att vandra nerför men har tidigare under dagen hittat strategier för det med hjälp av andra. Konditionen tär mest uppför, men då stannar jag helt enkelt oftare.

Jag går baklänges nerför där underlaget tillåter det och springer med små steg på tårna för att skona knäna. När det så småningom planar ut fångar jag de lila krokusarna – som vi sett hela vägen – i den låga kvällssolen. Det är sagolikt vackert!

…När jag runt halv sex kommer fram till härbärget i Roncesvalles som är ett gammalt kloster så är det kö in. Några vandrare hänger tvätt utanför. Nina – vår ledare tog på förmiddagen bussen hit och hon har bokat sängplatser till oss och även handlat ingredienser till middagen. Det är ett stort kloster och mycket folk men det är lätt att hitta volontärer att fråga. En kvinna visar vägen till våra ryggsäckar och jag är tacksam att jag sluppit bära den över berget!

 

Det är stora salar med små bås och vi har fått sängar på övre planet. I varje bås finns två våningssängar och plats för fyra personer. Till varje sängplats hör ett låsbart skåp. Det är rent och fräscht.

Jag duschar och går sedan ner i det stora gemensamma köket. Nina, Nisse och de som kommit in tidigare har lagat färdigt vår middag och jag sätter mig tacksamt ner. Vi äter en ljuvlig, tonfisksallad, en varm pastarätt och choklad till dessert. Det är sååå gott!

Efter maten vill jag bara lägga mig och sova. Jag har inte ens ork att skriva dagbok om första dagen som blivande pilgrim.

Andra vandringsdagen är vårt mål Zubiri och jag startar tidigt med Marie-Louise (som jag nästan hela resan envisas med att kalla Britt-Marie – förlåt Marie-Louise!) Det är mörkt ute och det regnar. Vi kryper in i våra regnponchos och som tur är har vi pannlampor båda två. Vi vet att det inte är så långt till första frukostmöjlighet och vi stannar där. Vi tar en lyxig första frukost med både färskpressad juice, te, croissant och ägg. Ägget är underbart gott trots att det känns som om det är kokat hela natten.  Första vandringsdagen med ryggsäcken. Det känns bra. Många vackra byar passerar vi igenom.

  

Det är backigt idag med och smala stigar. Vackert. Vandrar mycket ensam. Delar av gruppen sammanstrålar vid en bar. Det har slutat regna för en stund och vi sitter ute och äter lite.

Efter pausen stannar vi till i en helt underbar liten lanthandel som ligger runt hörnet. Där inne regerar den äldre kvinnan vid kassan. Den yngre kvinnan hjälper till i affären och vi får inte plocka våra grönsaker och frukt själva – det ska hon göra. Ett barn kommer inspringande, en grannfru står och övervakar allt vid kassan.

Var och en av oss handlar något att lägga till vår gemensamma buffé senare på kvällen. Jag bär med mig ett par långa painriche och lite annat smått. Jag ser ett par unga män lasta ved in i ett utrymme under ett hus. De har en så söt hund med sig som jag hälsar på och en längtan efter vår Alice dyker upp i bröstet.

När vi vandrar ur byn börjar det bli backigt igen. I backen ser jag de unga männen igen på ängen invid en traktor, lastandes mer ved. Jag stannar till och vänder mig om och tar en bild på den fina lilla byn vi just passerat. Livet där går vidare och jag tänker på alla de hundratals pilgrimer som vandrar in och ut ur deras liv varje dag!

Det regnar större delen av dagen. Men det är skönt att gå där under regnponchon med sina egna tankar och ta ett steg i taget. Det gäller bara att titta upp ibland så att man inte missar något riktmärke och går fel! Alla vägmarkeringar är inte lika tydliga som den nedan, vissa får vi söka efter. Stigarna är rejält leriga och regnvattnet rinner ner för den steniga stigen. Jag är glad att jag har en stav!

 

Vi plockar mycket björnbär efter leden. Supergott tillskott för energin! När vi den kvällen kommer fram till mysiga härbärget hos Maria och hennes dotter är det mycket som behöver torkas. Vi hjälps åt att plocka fram det medköpta bufféingredienserna i det lilla allrummet som också är reception, kök och samlingsrum för de få pilgrimer som får plats på det här stället.

…Härbärgena vi sover på är väldigt olika. Vi tar in på både kommunala och privata. Jag förstår att våra härbärgen är väl utvalda av Nina och Nisse och vi har det alltid rent, fräscht och varmvatten i duschen till alla. Vi bor i stora salar, mindre rum, i sängar och på madrasser på golv, och alltid tycker jag att jag ligger skönt. Ibland äter vi pilgrimsmiddag – trerätters inklusive vin – ibland lagar vi något tillsammans och någon gång äter vi ute med vanlig meny.

…Jag tycker om att kliva upp tidigt och vandra iväg med pannlampa i mörkret och möta soluppgången. Det är också svalt och skönt. Härbärgena tänder ljuset vi sex på morgonen och släcker vid 22.00 på kvällen. Eftersom jag är väldigt trött på kvällarna efter middagarna så slocknar jag tidigt och vaknar tidigt. Jag går ibland smygande upp vid halv sex och plockar med min packning. Men det gäller att vara tyst som en mus före klockan sex.

…Det är mycket plock med packningen! Det tar några dagar innan jag har kommit underfund med hur rätt sak kommer på rätt plats! Otroligt nog försvinner saker trots att jag har så lite att hålla reda på. I flera dagar är ett par viktiga ullstrumpor helt borta – tills jag hittar dem i botten på sovsäcken! Jag har sparkat av mig dem på natten när jag blivit varm!

Dag fem och sex får jag extremt ont i mina höfter. Jag har bara haft EN vandringsstav och förmodligen utvecklat en sned gång! Jag har samma smärtor som foglossningen gav mig när jag var gravid med vår dotter, samtidigt som jag den morgonen får veta att min svärmor lämnat jordelivet på natten! Liv och död på en och samma dag! Dessutom är dag sex otroligt varm, solig och vindstilla och jag utvecklar ett enormt munsår. När vi så småningom kommer till Arcos får jag frossa och känner mig väldigt ömklig!

 

Vår vandringsledare Nina tar bussen dagen därpå och jag och en annan kvinna i gruppen hänger med. Känner att jag behöver en paus! Både fysiskt och mentalt. Vi kommer fram tidigt till Logrono tidigt på förmiddagen och så jag och Britt-Marie får lära känna staden lite mer. Vi traskar ut och letar efter turistkontoret för att hämta stadskartor. Vi irrar bort oss en stund och hamnar i den nya delen, känner inget behov av att gå runt där så snabbt tar vi oss tillbaka till den äldre och mycket vackrare stadsdelen men vi ser oss messt runt på byggnader och annat eftersom vi inte kommer in någonstans då det hunnit bli siesta och allt är stängt. På kvällen när de andra i gruppen har anlänt tar vi en Pinchosrunda i kvarteret. Likt humlor bland blommor en solig sommardag fladdrar vi runt och dyker in i den ena lilla Pinchosbaren efter den andra. Mycket gott och trevligt! 

 

…Det är fantastiskt att möta de andra vandrarna som vandrar på leden, men jag känner mig stundvis både blyg och lite asocial inför alla nya ansikten och nationaliteter! Jag träffar ett pensionerat par från Australien som sålt allt de ägde för att komma till Europa och vandra. Vi möter förstås andra européer men också många sydkoreaner, japaner, brasilianare och amerikanare. För det mesta går det bra att kommunicera på engelska, men ofta behövs bara en blick och ett ”Buen Camino”. Jag känner mig aldrig ensam. Det finns alltid hjälp att få.

Jag får låna en vandringsstav av en kvinna i gruppen och fortsätter att vandra med två stavar och får ordning på min gång och smärtorna försvinner.

…De första dagarna har vi alla fullt upp med att plocka med våra packningar. Det tar några dagar att upptäcka var all packning bör ligga för att det ska vara mest praktiskt. Kvällar går till att vårda våra kroppar – för de flesta är det fötterna – se till att få en skön dusch, lite mat och en säng eller en madrass att ligga på. Allt handlar om mycket grundläggande behov. Det är enkelt, ibland smärtsamt, ofta spännande och mycket utmanande. Aldrig, aldrig tråkigt! När det blir tungt och jobbigt ser jag inte för långt fram, bara någon meter. Jag tar ett steg i taget. Ibland är stegen långa och raska. Ibland är de mycket långsamma och korta.

…Det blir tydligt hur viktigt det är att vara närvarande i nuet i vandringen. När det är tungt och jag blir trött eller har ont är den enda lösningen att vara i kroppen – i nuet! Ett steg i taget. Att tänka på varför jag begav mig ut på det här äventyret hjälper inte. Att tänka på målet för dagen hjälper inte heller eftersom jag inte har en aning om vad jag har att vänta när jag kommer fram. Så – att vara i steget och ta ett i taget är det enda som känns bra.

Ibland när jag vandrar upplever jag att jag skulle kunna gå hur långt som helst! Det känns som att jag aldrig vill sluta!

Här en bild från sällskapsrummet i det fantastiska klostret i Granon.

Ett sällskapsrum som det dukas upp en härlig pilgrimsmiddag i för över 50 personer senare på kvällen. Härbärget som drivs helt ideelt av volontärer från hela världen och drivs enbart på donationer. Där sover vi på madrasser på golvet i ett litet kapell eftersom alla rum är fulla när vi kommer dit. Då har vi ändå anlänt runt 12-13- tiden på dagen! Ett populärt ställe! På kvällen går vi på vår första pilgrimsmässa och trots att jag inte har en aning om vad prästen talar om berörs jag till tårar när han ger alla pilgrimer sin välsignelse.  En mycket speciell upplevelse att ha varit där.

 

Tolfte och sista vandringsdagen börjar med en nästan överjordisk upplevelse som slutar med att jag, Marie-Louise, en ung spanjor och en pensionerad italienare blir inbjudna till Felix – en gammal man och pilgrimsvägvisare. Vi äter en magisk frukost efter vägen och när vi så småningom efter att ha vandrat igenom den längsta park jag någonsin gått i, så kommer vi så äntligen till katedralen i Burgos.

 

Vi tar in på det sista kommunala härberget. Det är enormt stort och sängarna står tätt. Solen skiner, vi tar en dusch och går ut på stan och njuter av Sangria och folkvimlet.

Dagen efter tar vi en buss tillbaka mot Biarritz och vi får en och en halv dag i den underbara staden där jag heller aldrig varit tidigare. Det är en surfarnas och luffarnas stad med jetsetkänsla. Vi får sol, salta bad och shopping. 

Det sistnämnda känns inte så intressant och jag handlar några små presenter och delikatesser – som jag äter upp på stranden.

Jag känner mig lite dammig med luffarutseende och omvandlar min sidenhandduk till en kjol med hjälp av en säkerhetsnål på kvällen när vi ska gå ut och äta. Biarritz är också vackert på sitt sätt och vi känner att resan är som ett Kinderägg – vi får två semestrar i en.

När vi väntar på taxin till flygplatsen pratar vi om hur vi tycker det har varit. Vad tar vi med oss hem? Jag har svårt att reflektera så nära inpå och det är svårt att sätta ord på vad jag känner. Jag tänker att det kanske kommer att märkas mer när jag kommer hem.

Och så blir det.

Enkelheten. Närvaron. Den omonotona monotonin sätter sina spår. Jag märker att jag varvat ner. Hela mitt inre system har lugnat ner sig. När jag plötsligt ska blötas och stötas med de där hemma märker jag att jag har en helt annan växel på.

Eller en annan kanal – det är svårt att beskriva. Mitt tålamod är större, jag känner mig lugnare, gladare, mer tillfreds och nöjdare. Jag vet inte hur det gick till – jag har inte haft det som mål.

Det bara hände.

På el Caminon.

Ett mirakel – får se hur länge det håller i sig!

Det är så otroligt mycket mer som jag skulle vilja dela med mig av och massor med vackra bilder att visa men det får bli vid ett annat tillfälle. Ett tips!… om du sitter vid datorn – klicka på naturbilderna så får du större upplevelse av dem. ❤️

Hoppas att du har blivit lite inspirerad att vandra iväg du också! Om du får möjligheten – gör det! Men var väl förberedd. Har du frågor – Skriv i kommentarsfältet så svarar jag, om jag kan.

Tack alla vandrarvänner – nya som gamla – för att jag fick dela det här med er! ❤️

Tack för att du orkade läsa så här långt. Ta vara på ögonblicket.

Det finns bara en tid och det är NU.

Kram ❤️ Susan

Lite av mycket

I lördags hade jag och Mats 13-årig bröllopsdag. Vi höll nästan på att glömma det om inte Facebook hade påmint oss. 😁 Kul! Vi tvivlade dessutom på att Facebook hade rätt, så jag tog av mig ringen och skulle kika i den – ingen av oss kunde se de små siffrorna! Jösses! 

Jag fick ta ett kort på ringen och sedan förstorade vi upp den! Ha ha! Sicken fars! 

Facebook hade rätt.

Dagen firades med frukost på altanen i solen, en sallad till lunch samtidigt som vi jobbade och ett besök hos Mats mamma och en liten kaka. 

… och Mats trollade fram några söta rosor till oss. 

Söndagen var lite unik för då var det sedan länge planerat att vi skulle göra en ”popup-föreläsning” hos Annette i Åtvidaberg. Hon vann den i julas på vår Facebooksida Att leva i NUET.  

På vägen dit käkade vi på ett ställe i Blankaholm med väldigt speciella träskulpturer.

Annette tog emot oss en timme innan gästerna. 

 Jättefint möte och söta katter där den ena hamnade på bild. 

Annette och hennes mans vardagsrum fylldes med kollegor och det blev en fin stund där vi berättade om oss, vår bok Lär dig leva och så gjorde vi några närvaroövningar. Hoppas att deltagarna fick lite igenkänning eller aha-upplevelser. Tack för att ni kom! 💛

I måndags var vi själva på inspirationsföreläsning. Tomas Gunnarsson var på besök i Kalmar. Mats åt först lunch med honom men jag avstod eftersom jag började med en avprogrammering från socker och början till bättre kosthållning igår. 

Vackra Kalmar teater. 

Tomas sa många kloka saker. En personlig och peppade föreläsning. I pausen fick vi ett mycket användbart armband med texten: Vad är det för bra med det här? Det handlar om att tillåta sig att träna på, att försöka hitta något bra i situationer när det inte känns så bra.

Det påminde mycket om en fin film jag och Mats såg häromdagen – Skönheten i allt – se den!

För övrigt tycker jag att maskrosen är en väldigt söt blomma!

Ha en skön sommaronsdag allihopa! 

Ta vara på ögonblicket! 

Kram ❤ Susan 

Hej då Mallis

Igår lämnade vi Mallorca och Spahotellet. Det kändes helt okej. Längtar faktiskt till Öland. Sista dagen fick vi en härlig sol och baddag. Poolområdet mot havet… Som jag tog två dopp i – kallt som ett svenskt sommarbad och supersalt. 

Tänkte att jag ska dela med mig av lite bilder från hotellet. 

Vi bodde i ett rum med insatt extrasäng till Julia. Nyrenoverat med duschkabinen (frostat glas och nästan mitt i rummet) och handfatet till höger synligt när man kom in i rummet, bara toan hade dörr – frostad glasdörr! 

Frukosten var gudomlig. Där fanns ALLT! Till och med Cava! Det här är fruktbuffén och vackra grönsaksdekorationer…

Hotellets ”veranda” med utsikt mot pool och hav. Palmblommor som man sällan ser eftersom de ofta är utblommade när man kommer senare. De vita spretiga var enorma! Anka på besök…

Hotellinteriör…

Spa…

Mera Spa…

Vackra väggar i hotellkorridoren…

Vi…

På väg hem igen…för exakt 24 timmar sedan…

Vaknat nu till en ny dag hemma. Det är soligt ute. Kanske nästan lika varm som på Mallis förra veckan. 

Det blir nog en härlig dag!

Ta vara på ögonblicket! 

Kram ❤☉❤ Susan 

Ett kallt Mallorca

Så kom andra dagen – torsdagen, som vi visste skulle bli regnig och utan sol. Det visade sig bli både kallt och stormigt också! 

Men vi försökte göra det bästa av dagen. Vårt Spa är guld!

Fin entré…

Efter frukost så tränade vi alla tre i gymmet. Ni kan vara nöjda med oss Functional Unit-gänget! 
Uppvärmd pool, flera olika sorters strålar i duschen…

 …flera olika sorters bastu och isfontän…

…Uppvärmd pool och bubbelhörna…

Lugnt och skönt. På eftermiddagen skulle vi återuppleva Casinot i Magaluf som jag och Mats besökte när vi precis träffats för 22 år sedan (och vann en massa pengar på) 😁 Men det visade sig att det var stängt och numera fanns det Casino i Palma. Så det blev en tur dit i regnet. 

Glitterskor och juvelerna på…

Vi spelade på roulett. Jätteroligt! Här är inte så mycket turister än, så Casinot var ganska ödsligt. 

Bartendern tog god tid på sig att göra tre drinkar.

Förvånande nog är de väldigt dåliga på engelska här, både på hotellet och Casinot. Bäst engelska har taxichaufförerna pratat! 
Första kvällen var vi en tur till Magaluf och käkade.

Vi drack Sangria och jag fick min Paella. Den servitören pratade svenska – som en del gör här. 😁

Vackert hotell…

Idag ska det bli lite mer sol. Det hoppas vi verkligen, men det känns inte speciellt varmt. Vi börjar med varma poolen och frukost sen får vi se…

Jag och Julia har massage bokat. Det hoppas vi blir skönt.

Hoppas att ni har det fint hemma!

Ta vara på ögonblicket! ❤ Kram Susan ❤

En av de sju dödssynderna

Jag har förmånen att då och då umgås med några barndomsvänner. Vi har känt varandra i över 40 år – några längre. Vi ses en till två gånger om året och tar vid där vi var sist.

Förra våren besökte vi Barcelona och av olika anledningar blev det ingen Paella! Vi hade tittat på vårat hus på Öland och ville så gärna ha det, men visste inte om det skulle vara möjligt. Jag lovade att om vi ”fick” det så skulle jag bjuda på Paella i huset.

Sagt och gjort! I fredags kom tjejligan. Från några olika håll dök de upp på kvällen. Jag hade lagat lite gott och det blev sent snack!

Vegetariska tillbehör med lite kallskuret.

Sängen fick sällskap först vid tre!
Ovan vid så sent sänggående och mer än två glas vin så blev det att ta hand om ett tungt huvud på lördagsmorgonen. Men en god frukost, gott sällskap och en Alvedon så funkade det. Vi fortsatte dagen med en jätteskön promenad i strålande sol på Lyckesand.

… och så grillade vi lite supersmaskig korv från Rosas i Löttorp.

Efter det besökte vi ”fiskar’n” där vi tog oss något att dricka och njöt av den vackra utsikten över hamnen och Kalmarsund.

Efter lite vila så skred vi till verket med Paellan och Sangrian. Vi hjälptes åt att hacka och skära.

Jag hade förberett för att laga två olika Paellor. En med Chorizo och kyckling och en med musslor och räkor.

Med lite lagarbete så gick det som smort!

Köttpaellan…

Skaldjurspaellan som lagades i ugnen i långpanna.

Det var jättegott men det kunde varit lite mer tryck i smakerna. Kanske var recepten lite snälla? Nästa gång tar jag nog mer saffran, mer vin och mer vitlök i rätterna. Sangrian blev toppen!

Mätta och nöjda blev vi och så småningom fick vi även ner min hemgjorda hallonglass och saffransglass.

Och tro det eller ej – lite ost och kex också.

Vi enades om att vi ägnat oss åt åtminstone en av de sju dödssynderna under helgen – frosseri!

Och vi saknade dig Helena!

Innan jag lämnades ensam igen på söndagen tog vi en promenad på Neptuniåkrar. I oktober ses vi igen!

Kram ❤ Susan

Snabba kast

Det har varit snabba kast i slutet av veckan. I onsdags körde jag hem från Öland till Kalmar. Helt oväntat och mycket spontant fick vi en inbjudan till Malou efter tio. Laddade om mentalt för att åka tillsammans med Mats till Stockholm på torsdag morgon.

På Arlanda åt vi lunch och träffade en härlig kille  som föreläser om psykisk ohälsa. Eric har själv erfarenheter och verkar göra ett fantastiskt jobb med sina föreläsningar och sin sida på Facebook som heter Ångestskolan. Nu håller han på att ge ut en bok med ungas egna berättelser. Vi delade med oss av lite tips.

Efter lunch så tog vi taxi till TV4. Det är alltid så fint bemötande där. Så skönt med gott om tid i sminket. Fick även lite hjälp med håret. Känner mig inte så bekväm med frisyren. Känns inte som jag.

Vi hade gott om tid i greenroom eftersom det var inspelningar och inte direktsändning. Det var trevligt. Vi skulle göra ett inslag tillsammans med psykologen Egil Linge så det blev lite intressant prat med honom bakom kulisserna.

Som tidigare så var det väldigt avslappnat och trevligt i Malous soffa. Hon är verkligen ett proffs på det hon gör. Att skifta fokus så snabbt från ämne till ämne och också vara så skärpt i varje stund är skickligt.

Efteråt tog vi oss ut till ABBA-Museét på Djurgården. Det blev en tidig middag först.

Museet var väldigt fint. Men vi var lite trötta och det var mycket information att ta in.

Roligt med allt som man själv kunde delta i. Till exempel den femte medlemmen…

Och fotografering…

Det var superkul med all svensk musikhistoria att lyssna på.

Tillbaka på Arlanda vid 18-tiden strosade vi runt, fikade och fördrev tiden en stund. Hittade vår nya bok i gott sällskap på Pressbyrån där.

Åter hemma vid 22-tiden. Jag dök dödstrött i säng. Fredag förmiddag tog jag Alice med och for upp till Öland igen. Städade och lagade middag till kvällens gäster. Känns ändå som att det är här jag hör hemma – vid brasan och i lugnet.

Vid 17.30 anlände Mats med lilla Martin och hans mamma. Nu blir det en lugn och skön helg!

Hoppas att ni alla också får en fin helg!

Kram ❤ Susan

Flödar fritt!

Delar med mig av en underbar stund med Alice i solen på stranden förra veckan. ☉

Isen glittrade så magiskt. Omöjligt att fånga på bild. Som i en saga. På ett ställe hade isen formaterat sig i små  tätt, tätt sittande horisontella, en decimeter höga väggar som bildade tusentals pyttesmå ”rum” eller håligheter. När jag gick där så frasade det med ett märkligt men läckert ljud.

Där vattnet rinner från skogen till havet var det blockerat av en sandbank och det stod helt stilla. Jag drog en liten skåra med skon och släppte vattnet fritt igen. Ni som följer mig på Instagram har redan sett min film på flödet. Ett otroligt skådespel när vattnet plötsligt kan flöda fritt igen.

Det var en stark och vacker upplevelse. Jag kände mig lika fri och fritt flödande som vattnet.

Är förvånad att så lite kan påverka så mycket. 💖 Ett möte med ”the flow?”

Ett stenkast därifrån var allt så stilla, så stilla.

💖 Ett möte med Balans! 💖

När flödar det fritt i dig och när är det alldeles, alldeles stilla?

Kram ❤ Susan