Igår somnade Mats pappa in. Han hade kämpat länge med tårkanalscancer, lunginflammation och oro.
91 år gammal somnade han in i sitt hem, i sin fåtölj med kaffekoppen i handen. Lugnt och stilla slutade hjärtat att slå. Är det inte så vi alla önskar att lämna jordelivet när det är dags? Även om det var skönast för honom att somna in så är chocken stor.

Framför allt för Mats mamma så klart. Också hon 91 år. Lilla Astrid. Bertil och hon hade varit gifta i 60år. De hade delat allt. De senaste 7 åren hade de knappt lämnat lägenheten. Även om Astrid var den piggaste av dem de senare åren så lämnade hon inte Bertil frivilligt.

Nu gäller det att hålla henne sällskap, reda i praktiska saker, trösta och finnas för henne.

Min önskan är att få vara lika klar och fin som Astrid när jag är 91. Det blir en stor omställning nu för henne – stor saknad. Då är det fint att ha tre barn och barnbarn som kan hälsa på.

Äntligen har du fått ro Bertil. Vila i frid.