Jag har våndats så kring ett verkligen ytligt dilemma. Hur ska jag göra med mitt hår? Låter kanske fånigt. Men jag upplever att mycket av (åtminstone den ytliga) identiteten sitter just i håret.

Kanske vet ni inte alla som läser min blogg att mina lockar är permanentade. Ja, mitt naturliga hår är spikrakt.

Alla dessa permanenter sliter på håret och jag märker att det år efter år blir kortare och kortare. Dessutom är jag gråblond under det röda och det känns inte heller bra att färga hela tiden.

Nu tog jag ett beslut att låta håret växa utan att fortsätta permanenta det. Men trixet är att stå ut under den tid som permanenten växer bort – utan att snagga mig för kort!

Jag tänkte att jag tar en sak i taget. Först låter jag lockarna försvinna sedan kanske jag låter min naturliga färg komma tillbaka.

Före och efter…

När jag satt hos frissan kom dottern in och tittade till mig då jag satt med färgen i håret. Hon var på väg till träningen. Jag berättade att jag eventuellt skulle klippa kort lugg. Då sa hon med glimten i ögat: Det är bara arga feminister som har en sån. Jag tänkte att det är jag ju ibland – arg feminist alltså. Så det fick det bli! Ha ha ha – Tänk vad en liten lugg kan uttrycka!

Tack Gunilla på Bergfeldts frisörer för att du är så bra! Jag är jättenöjd!

Kram ❤ Susan