Kategoriarkiv: Lära för livet

Ny tid – ny blogg

Tillbaka i stan.

Jag upplever att det känns som om det är nya tider på många sätt.

Jag och Mats har flyttat tillbaka till Kalmar. Vi hade turen att få tag i en sekelskifteslägenhet ett stenkast från Kalmar centrum. Vi kände efter fem års permanent boende på norra Öland i Byxelkrok att vi ville komma närmare familj och vänner.

 

Jag hade också en önskan om att gå lite kurser och börja simma i simhall igen! Vi sålde inte bara vårt underbara hus i Byxelkrok – vi har även sålt vår bod i hamnen där jag i 16 somrar sålt mitt hantverk och mina bilder. Det känns märkligt men bra.

Byxelkrok är en pärla och kommer alltid att finnas där och i mitt hjärta. Men det finns många pärlor i Sverige och världen att undersöka. Kanske köper vi oss en husvagn eller en husbil och utforskar nya trakter!

Nu när vi i Sverige och vissa delar i övriga världen har släppt på restriktionerna efter pandemin som pågått i två år så är längtan att röra på sig rätt stor.  Jag hoppas att jag kan åka till Italien i maj med barndomstjejerna och fira att vi alla fyllde 60 år förra året! Och jag längtar efter SPA-vistelsen jag fick av dottern i 60-års present! Vi ska åka iväg bara hon och jag – även det i majmånad.

Vi har ju öppnat en butik i centrala Kalmar också. Det är väldigt skönt att ha en arbetsplats att gå till och då och då kommer det in nyfikna kunder och vissa möten är ovärderliga! Så välkommen till Må bra shopen på Kaggensgatan 38 i centrala Kalmar om du har vägarna förbi.

Jag har under tre år drivit en webbutik under namnet Måbrashopen och den kommer jag att lägga på paus den 28 februari.

Mitt mål på den här webbplatsen är att försöka samla bloggandet med fina och lättillgängliga bilder på alla mina produkter så att du som kund ska kunna känna dig inspirerad att handla från den här sidan istället. När jag lägger webbutiken på paus minskar kostnaderna och då kan jag hålla nere priserna lite så jag kommer att halvera priserna på till exempel alla posters. Det kommer också att vara enklare för mig att lägga in en massa udda produkter så att du som kund får ta del av det mesta som finns i min fysiska Må brashop.

Ser fram emot när jag ska få sätta påskfjädrar i riset och göra entrén lite mer i min smak. Planerar att virka något roligt till den tråkiga stolpen och ledstången vid trappen men kan bara inte bestämma mig för vilken färg det ska få.  Är så glad för det lilla Minibiblioteket som placerats på det fula elskåpet, men har även planer för elskåpet!

Jag hoppas att du kommer att känna att det är något så när lika enkelt att navigera bland mina produkter här som i webbutiken.

Nu kommer jag att kunna blogga och ha ”butik” på samma ställe. Det känns enklare och jag hoppas att det även blir enklare och roligare för dig!

Allt gott! 🙏🏼 Susan

Höstpromenad

För nån vecka sedan tog jag och hunden en liten promenad vid Skäftekär. Hit kommer många turister på sommaren för att besöka Skäftekärs järnåldersby. Men även i november det öppet för Julmarknad.

Nu är själva anläggningen stängd men Alice och jag behövde miljöombyte när det gällde promenadstråk så vi parkerade vi ingången men promenerade vidare på grusvägen mot Thujaskogen.

Det var så otroligt tyst och solen värmde så skönt.

Det är aningen skönare för fötterna att strosa i sån här miljö.

Det var så stilla att vi hörde minsta ljud av djur i buskarna och bland löven. Några stilla betande kossor undrade vad vi var för filurer.

Jag tycker det är så skönt att gå och strosa i tystnaden. Ganska snart kom vi till Thujaskogen. Märklig liten glänta med stockar av Thuja. Tydligen blåste många ner i senaste stormen.

Märkligt tyst och rofylld plats.

Kunde sitta här länge…

På väg tillbaka fascinerades jag av en gammal ladugårdsbyggnad. Bjuder på lite foton därifrån.

Tänk att någon ville berätta det…

”Hemmagjorda” lösningar…

Linjer I…

Linjer II…

Hål…

Nött…

Trassligt…

Lövigt…

Soligt…

En höstdag på Öland.

Kram ☀️ Susan

Livsviktigt

Mats och jag rensade lite i garaget. Jag packade bilen full.

Packade köksbordet som ska få fortsätta som verandabord på Öland och hyllor från det ena garaget till det andra garaget på släp och for en tur till Byxelkrok igen.

Fick hjälp av Ann-Marie att lyfta bordsskivan och skruva ihop det igen.

När det blev mörkt kröp vi ner i Spat och mös. Jag hade värmt lite glögg med rom, för vinden ven kallt och kraftigt runt hörnet.

Med på släpet hade jag även min nya cykel.

Mats och jag hade planerat att kika på två mountainbikes häromdagen. Jag tog bara några steg in i cykelaffären och blev så glad när jag såg cykeln som såg ut att vara gjord för mig.

Provcyklade och blev förälskad direkt!

Den breda sköna skinnsadeln…

Brett, härligt styre och lite lägre så att jag når ner med fötterna till marken när jag sitter på sadeln.

Normalt är jag inte så förtjust i döskallar. Men gillade färgerna och blommorna.

Idag tog jag en cykeltur i skogen.

Solen strålade och det blev en härlig tur.

Jag hade fått ett varmt pannband av Mats i Julklapp med inbyggda hörlurar i och de passade perfekt att ha på i den kalla luften.

När jag satt där på cykeln kom jag att tänka på min vän Sofi som varit ett par turer till Mexico och inspirerats av mexikanarnas sätt att skapa i papier maché och deras syn på döden. De verkar ha en sån livsbejakande syn på döden och deras döda anhöriga. Den här färgglada döskallen fick jag av Sofi efter hennes första resa…

Den påminner både om Sofi, Livet och det viktiga skapandet!

Jag har sedan en tid haft verkligt ont i mina fötter. Mortons syndrom. Jag klarar knappt att vara ute och gå med Alice längre. Det gör att jag inte får den motion jag behöver. Jag tänker att cykelns glada döskallar ska få mig att tycka om att komma ut och cykla istället för att promenera. Att de ska påminna mig om att träningen är livsviktig!

Så det bidde ingen mountainbike denna gången.

Ta hand om er!

Kram ❤ 🚲 Susan

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan

Bloggskola

I fredags var jag på bloggskola i Växjö. Väldigt lärorikt. Mycket tips och råd om hur bloggen kan bli bättre!
image

Otroligt kunniga och duktiga kursledare. Fick så mycket inspiration. Hoppas nu att jag kan skapa en ännu mer intressant, enklare och ännu mer inspirerande blogg! Behöver bara vila lite. Fick inflammation i ett öga igår och känner mig aningen slutkörd. Broderar därför lite i lugn och ro…
image
Bloggändringarna får vänta någon dag. Go Lördagkväll till er alla!

Orolig

I över en vecka har jag haft ont i kroppen. Det kommer som snabba smärtor, ibland som pilstick, på små punkter lite här och där, men kan också vara som en molande värk på vissa ställen.
Jag har jättesvårt att avgöra om det är i muskler eller i skelettet, det känns på båda sätten.
Är också vansinnigt trött! Jag som alltid varit nattmänniska orkar knappt hålla mig uppe till halv tio på kvällarna!
Har funderat mycket på vad det kan vara. Sviter efter allt packande, kånkande och bökande med flytten? Något med kosten? Klimakteriesymtom?
Känner mig så här inuti kroppen…

20141012-211052.jpg
…men även utanpå.
Öm. Öm. Öm.
Ska jag vara orolig? Är det här naturlig hormonförändring? Hur länge ska det vara? Gå till läkare? Är det ens någon ide’?
Känns som om jag skulle vilja göra ett reningsbad invärtes!!!
Skura hela insidan med såpa!
Godnatt!! Kram Susan