Kategoriarkiv: Privat

…och det tar aldrig slut…

For upp till Byxelkrok igen. Packade bilen full. Skuffen och baksätet.

Alice skulle klippa sig på fredagen så hon fick stanna hemma med husse. Passargerarsidan med blandade kassar…

…och med nån liten loppiskruka som jag haffade någonstans på vägen förstås. 😉

Som jag längtat efter den här skylten denna gång!

Väldigt trött när jag kom upp. Det är så sövande att köra. Men lastade ur bilen i alla fall. Och så var hallen full igen!

Det känns som att detta aldrig tar slut! Jag har tappat räkningen på hur många lass jag kört.

Så väntade dagar av rensning och röjning. Röjt ur hela klädkammaren och organiserat upp den. Städat ur hela skafferiet. Ordnat plats i tvättstugan…OCH julpyntat. Och så en massa odefinierbart småplock där emellan.

På fredagen kom Mats med släp och Alice. Vi fick hjälp av grannen Anders att lasta ur trädgårdsmöblerna och lådor. Alice var nyklippt och blev så lycklig av att komma hit igen.

Vi unnar oss ibland en skön promenad…

… och lite vila…

Lite, lite snö har vi fått. Grå himmel men vackert, vackert

Byxelkroksbocken lyser ståtligt och ser ut över sundet.

… Det känns så skönt att Alice kommit upp och gör mig sällskap eftersom Mats vände direkt hemåt igen. Han sköter hela hanteringen av nya boken – marknadsföring, kontakter med distributör, detaljhandeln, tryckeriet och mycket annat… eftersom Boken om mitt liv verkar bli en populär julklapp så har han fullt upp…

…medans jag tar hand om det praktiska kring flytten. Så har vi delat upp det för att få ihop det under den här omtumlande perioden.

Det bästa med detta är att saker sorteras och minskas. Men det tar tiiid och det är ibland smärtsamt att skiljas från en del saker.

Nu är det ju som tur är, att allt är övergående – även detta. Inget är beständigt!

Sorterar även i allt som vi vill bevara från Mats barndomshem.

Så nu ”samsas” Mats farmors broderade duk med min mormors julbonad vid vår köksbänk i Kroken. ❤

Så möts de två kvinnornas skapande på Öland. ❤

Kram ❤ Susan

Onsdagsdepp

Ligger här och tycker synd om mig själv.

Jag som alltid är så stark… och så glad… och så positiv… Känner mig sliten och vill bara åka till Öland och ”eremita” mig. Ont i kroppen av allt bärande, städande och släpande! Galet ont i mina fötter! 4500kr fattigare på skoinlägg och inneskor (fula skor för 1100kr)…

… som jag är tvungen att ha för fötterna. Tur att jag sålde en Laminostol och pall igår för 5000kr – det gick ju nästan jämt upp! 😞

Önskar att någon bara kunde säga: Vill du ha hjälp?

Ja, vi hade ett par vänner som sa det, men vägrade ta emot eftersom jag vet att de har fullt upp själva ❤ (Ni vet vilka ni är).

Tror att jag kan räkna på min ena hand de tillfällen när någon människa har frågat mig någon gång om jag behöver hjälp. ❤ (Ni vet också vilka ni är) Just nu är jag lite ledsen. Vill känna mig liten. Bli lite omhändertagen.

Huset börjar kännas ödsligt, ligger och stirrar på tomma hyllor och packade banankartonger. Inte speciellt upplyftande.

Vet inte ens om jag orkar virka och lyssna på bok… självömkan är total.

Kram ❤ Susan

Vänner

Ett möte med det här paret går som vanligt alldeles för fort!

Alltid när vi ses har vi så mycket att prata om. Emelie och Andreas är paret som precis som vi, skriver, illustrerar och producerar sina egna böcker. Det började med en historiebok för barn om Kung Gustav III: Kungen som ville bli hjälte och sedan kom fyra till – Gustav Vasa: När Gustav blev kung, Drottning Kristina: Flickan som inte ville bli Drottning, Karl XII: Kalles vilda äventyr och Drottning Margareta: När Maggan tog makten. Alla finns på Adlibris och hos din närmaste bokhandlare.

Nu har de kommit med en superviktigt bok: Barnen i Kramdalen. Elaine Eksvärd har skrivit förordet.

10kr från varje såld bok går till organisationen Treskablinoll.

En galet viktig och bra bok om integritet, tafsare och nättroll. En bok som kan skona och rädda liv.

Bra jobbat Emelie och Andreas! Vi är stolta över ert fina arbete. ❤👍

Så köp den till dina barn eller barnbarn – det är mitt julklappstips i år.

Detta fantastiska och kreativa par tar sina två barn med sig och flyttar i Januari till varmare breddgrader i sju veckor! Vi kommer att sakna er men unnar er allt gott det kommer att föra med sig.

Det är en fröjd att ha vänner som er!

Mats och jag har inte så många vänner vi träffar regelbundet. Men de vi har, är fantastiska på många sätt! Alltid lär vi oss något nytt av dem och det är härligt att kunna ha meningsfulla och goda samtal som stannar i hjärtat lång tid efteråt.

Tacksam för värmande möten alla vänner!

Kram ❤ Susan

Hepp!

Hade så mycket att berätta och visa bilder på, men så raderade jag alla bilder i min mobil av misstag. Jag har ny mobil och mamma skulle få min gamla. Trodde i all hast att jag raderade i den gamla … Så var det ju inte! Hepp! Hade massor av inspirationsbilder och kom-i-håg-bilder … Bah!!!

Har försökt att återskapa bilderna med en app men de raderade bilderna kom inte ens upp för att ha möjlighet att återskapa – bara alla filmer?! Frustrerande! Men … Nu har jag släppt det tror jag – kanske tills jag plötsligt kommer på att jag saknar någon vacker bild…

Hursomhelst – det är materiellt – det är bara bilder.

Vi har njutit av det första julbordet. Gott, gott och jag lyckades äta lagom utan att må illa efteråt.

Varit hos goda vännerna Nina och Nils och ätit god mat med goda samtal.

Lillprinsen har gästspelat en natt och vi dekorerade pepparkakor, julfikade och såg tre avsnitt av Julkalendern.

…köpefika blev det… därför att ibland behöver man låta ambitionen vila…

…och så packar jag, sorterar och packar upp och flyttar och omplacerar… Det tar aldrig slut. I vårt sålda radhus. I vårt nya hus. I min svärmors lägenhet… sorterat bland Julias gamla bebiskläder – sååå mycket sött -vill spara allt, men iställetfårdetgå till Afrika! Hepp!

…och så omorganiserar och rensar jag samtidigt i Villa Livskraft.

Hepp! …Ååååååå så mycket jag ska vila efter 15 januari!

Och som ”grädde på moset” så har jag fått galet ont i mina fötter. Ringde vårdcentralen och fick tid den 15:e! Hepp hepp Hepp!? Hur ska jag klara mig till dess? Har så ont på kvällarna efter en arbetsdag att jag bävar varje gång jag ska resa mig upp!

Men… en hund tar inte hänsyn till onda fötter. Det blir skogspromenader men inte så långa. Tassar försiktigt fram i skogen för att skona fossingarna. Det går sådär…

Men en otroligt vacker svampros fångade jag idag…

… på en liten mossig stubbe.

Och av julpyntet ligger det mesta fortfarande i lådor, ja som sagt: ”ibland behöver man låta ambi… …”

Kram ❤Susan

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan

Axplock

Numera går en vecka så fort att jag inte får till mer än ett blogginlägg per vecka. Kanske för att jag förflyttar mig mellan två bostäder varje vecka?

Här kommer axplock ur veckan som gått.

Jag målar.

Plockar om och organiserar i skåp och rum för att få plats med saker som flyttas.

Jag och Alice promenerar.

Bjuder några vänner på middag.

…myser…

Virkar hemligt bus.

Smälter ner ljusstumpar till nya ljus.

Fotograferar och marknadsför vår nya fantastiska bok.

Ser David Batras föreställning.

Virkar lite till.

Packar. Plockar. Städar. Mediterar.

Ha en fin helg!

Ta vara på stunden.

Kram ❤ Susan

Ser tillbaka på veckan som gått

Förra helgen hade vi återträff med några av oss som gick pilgrimsvandringen i Spanien i september. Tyvärr kunde inte alla komma.

Men vi som var där fick en alldeles underbar lördag tillsammans.

Vi delade intryck, både upplevda kring vandringen och sedan vi kommit hem. Så gott att dela erfarenheterna. Sedan mediterade vi tillsammans – en sååå skön stund!

Efter det pratade vi om möjligheten att välja att vara så mycket som möjligt i varandet och kärleken istället för att dras till rädslans domäner och egots luriga träsk.

Mycket, mycket närande och lärande samtal. Längtar efter mer sånna samtal. Jag blir aldrig trött på det – vill bara vara mer i det.

Vill träna på det som är bra, fruktsamt, kärleksfullt och livsbejakande i livet.

Dagen efter var jag med två av tjejerna på Kalmar konstmuseum och såg Design och Konsthantverksutställningen Sydosten. Sånt här tycker jag är kul…

Verk av Lena Håkansson.

Nedan Kristina Jeppsson …

Vi såg också delar av Designarkivets samlingar som ju ligger i Nybro utanför Kalmar. Glad att se så mycket idéskisser på framgångsrika konstnärer. Min favorit Stig Lindberg var representerad med många originalskisser…

Herbarium från 1947 …

Skisser inför Lisa Larssons keramikfigurer…

Bilder både högt och lågt och även mode från bl.a. 70-talet …

Vi avslutade söndagsutflykten med en god cajunbrunch på Park Hermina i slottsparken innan de åkte hemåt. Gott och mysigt!

På söndagskvällen var vi på Kalmarteater och såg Hitkommarna. Vår vän Peter Elmbergs initiativ till en mycket berörande musikföreställning om invandring och att vara flykting. Jag grät. Se den om du får möjlighet!

Sedan blev det höstlov och Lillprinsen Martin kom till oss ett par dagar. Han hängde på oss med allt vi styrde med och vi gick på bio.

Innan bion hälsade vi på Julia som höll på att göra en tårtbeställning. Gott såg det ut i alla fall.

Färdig…

Sedan har jag packat å packat å kört fullpackad bil upp till Byxelkrok.

Packat ur, packat upp och rensat. Varit på tippen och fixat! Phu!

Strukigt nya loppisgardiner till alla rum. La trasmattor under köksbordet för golven är lite kalla. Placerade ut ytterligare pelargoner som jag haft med mig från Kalmar.

Fredagen besökte jag Skäftekärrs julmarknad tillsammans med Helena, Erika, Mormor och Ann-Marie från Kroken. Här ett litet djurskydd i järnåldersbyn…

Strålande sol och jätteskönt väder. Sen avslutade vi med tjejmys med middag och bubbelbad hos mig.

Somnade som en stock i soffan när de gått!

Nu är det lördag igen och Mats har kommit hit. Nu blir det middag på pubben. Säsongens sista?

Ha en skön lördagskväll!

Ta vara på stunden!

Kram ❤ Susan

Hur fort kan en vecka gå?

Förra lördagen bjöd dottern Julia oss hem till henne på middag. Bakad potatis med skagenröra. Galet gott!

Efteråt gick vi och lyssnade på Henrik Schyfferts föreställning Var inte rädda – klokt och mycket underhållande!

På söndagen åkte jag in till Julias arbetsplats – delikatessen på Coop. Där köpte jag en massa godsaker. Mats och jag tog en brunch framför TV:n. Tanken var att vi skulle se reprisen på Så mycket bättre men den var framskjuten till förmån för direktsändningen av #metoomanifestationen på Sergels torg och det blev ju ”sååå mycket bättre!” 😘

Efter det så lastade jag bilen full med prylar (jag tömmer sakta radhuset i Kalmar på saker) och tog hunden med till Byxelkrok. Med hallen full av grejor fick jag ny energi och möblerade om i vardagsrummet. Behöver planera och testa mig fram för vad som ska sparas, ges bort och flyttas av allt vi har i radhuset.

Tänk att jag tycker till och med att det är trevligt att vara ute i spöregn i ”Kroken”! Så här ser jag ut då. 😊

Mats farmors gamla fina porslinsdam med hundar blev söt i sovrummet. Fixade lite fint utanför huset. Fortfarande hänger stora bifftomater i pallodlingen.

Åter till Kalmar. Skrev en krönika om perfektion. Mats och jag föreläste på psykiatridagen. Själv lyssnade jag på en mammas gripande historia om sin i dotter och den här killen …

Joakim Hammar – mycket berörande om hur det är att ha Aspergers. TACK Joakim för det. ❤

Ja, så är det nu lördag igen!

Idag har vi som vandrade på el Caminon återträff. Det ska bli så mysigt att ses igen.

Svaret är: En vecka kan gå jäkligt snabbt! 😍

Önskar er alla en skön helg!

Kram ❤ Susan

Boktips med mystik

Jag ger sällan boktips här på bloggen men nu vill jag inspirera er att läsa Carlos Ruiz Zafons böcker.

För flera år sedan fick jag den första boken i en trilogi i födelsedagspresent av Mats. När jag läst den tog det inte lång stund innan jag läste de två följande böcker som fortsätter historien. De här böckerna är det…

Vindens skugga – 2002, Ängelns lek – 2008 och Himlens fånge – 2011.

Numera lyssnar jag mycket på böcker och hittade en annan, nyare bok av honom som heter Marina. Underbara formuleringar som vanligt. Här är ett utdrag ur boken:

”Han såg ut som en gammal överste utan krig och utan soldater. han hade en slocknad cigarr mellan läpparna och mer hår på varje ögonbryn än de flesta människor har på huvudet.

– Vad vet ni om Kolvenik? Vilka är ni? Vem har gett er min adress?

Florián ställde inte frågor, han avfyrade dem. Efter att ha kastat en blick bakom oss, som om han ville försäkra sig om att vi inte var förföljda, bad han oss stiga in. Huset var fullt av bråte och luktade som ett gammalt källarförråd. Där fanns mer papper än i Alexandrias bibliotek, men sorteringen sköttes av en bordsfläkt och ordningen var därefter.

– Kom med.

Vi gick förbi ett rum med massor av vapen på väggarna. Revolvrar, automatpistoler, mausergevär, bajonetter … Revolutioner hade genomförts med betydligt blygsammare utrustning.

– Herre min gud! mumlade jag.

– Det här är ingen kyrka, klippte Florián av och stängde dörren till vapenrummet.

Vi fortsatte in i ett litet matrum med utsikt över hela Barcelona. Till och med som pensionär fortsatte inspektör Florián tt hålla ett vakande öga på staden. På bordet sotd en halvfull burk bönor och en ölflaska, Estrella Dorada. Ingen tallrik, inget glas . ‘Polispension är lika med fattigpension’, tänkte jag. Florián satte sig på en stol framför oss och tog fram en väckarklocka. Han ställde ner den på bordet, med urtavlan vänd mot oss.

– Femton minuter. Om ni efter en kvart inte  har berättat något som jag redan vet kastar jag ut er med huvudet före.

Det tog oss betydligt mer än femton minuter att berätta allt som hänt. Victor Floriáns fasad började snart krackelera. Under den hårda ytan framträdde en sliten och rädd man som höll sig gömd i det här rucklet tillsammans med sin vapensamling. När vi var klara tog Florián ut cigarren, och efter att ha vridit och vänt på den under nästan en minut, tände han den. Sedan såg han ut över staden som låg insvept i dis och började tala.”

 Marina – Läs den!

Den handlar om Marina och Óscar som kommer kommer mysterier på spåren och innehåller mycket mystik i spännande miljöer med en sällsam historia och så klart kärlek.

Jag avundas verkligen er som har dem olästa. Tyvärr har jag inte hittat fler böcker av honom översatta till svenska. Kanske läser jag om trilogin.

Hoppas att du tycker om dem! Miljöerna sätter verkligen fart på fantasin!

All gott till er alla så här i höstrusket!

Ta vara på stunderna som kommer och går!

Kram ❤️ Susan

 

Jag – en pilgrim

Här kommer äntligen min korta (😉!) resumé av min pilgrimsvandring. Som ni säkert förstår är det oerhört svårt att försöka beskriva hela äventyret med ord. Det är dessutom jättesvårt att återge naturen och den storslagenhet som den bjuder på med några begränsande fotografier, men jag hoppas att ni ändå ska få en liten känsla för hur jag upplevde det. Och förmodligen finns det lika många upplevelser av vandringen på el Caminon som det finns vandrare. Ni som följer mig här vet att jag förberett mig länge både med att gå längre sträckor och med min packning.  

En del av er känner till Pilgrimsleden i norra Spanien som går till Santiago de Compostela några av er har aldrig hört talas om den. Kanske drömmer du om att gå den?  Men en del av er skulle aldrig komma på tanken. Frågor som de här kan dyka upp: Varför går man där? Måste man vara troende? Önskar man en uppenbarelse eller insikt? …om vad?

…Vi är en grupp på tio personer varav två vandringsledare – Nina och Nisse. Några har vandrat tidigare och några är precis som jag – här för första gången. Vår grupp har setts vid ett tidigare tillfälle. Vi har förberett oss bra genom våra vandringsledare och jag märker tidigt att de vet precis vad vi kommer att möta men är tysta som musslor och säger inget i förväg. Klokt nog får vi erfara allt på egen hand i vår egen takt. Vi ska vandra i tolv dagar och vara hemifrån i fjorton.

Vi börjar vår vandring på den franska sidan i St. Jean Pied-de-Port. Vi kommer dit sent första kvällen till härbärget Beilari som är litet och familjärt.

 

Nina och Nisse är vän med ägaren Josef och vi får alla ett kärleksfullt välkomnande och mottagande. Vi ställer bara vår packning innanför dörren eftersom vi är väntade och ett femtontal pilgrimer sitter tålmodigt och väntar in oss så att middagen kan serveras. Vi får en underbar vegetarisk middag i ett litet matrum som är utomhus men med tak, och så småningom tilldelas vi våra sängplatser och jag som aldrig sett ett härbärge tidigare är glatt överraskad av att det är så fräscht! Jag duschar och plockar bort några småsaker från min packning. 

 

Senare får vi ett kort samtal med Josef  och vi gör en liten genomgång kring morgondagen och sedan går vi och lägger oss.

Vi kliver upp när det fortfarande är mörkt ute. Nina har annonserat att hon ska ha en morgonmeditation ovanför härbärget före frukost och jag letar mig upp på övervåningen i huset. Det visar sig att vi ska gå upp och ut och längre upp. Det är kolmörkt, någon före mig lyser upp den branta stigen med en lite lampa och trevande hittar jag så småningom henne sittande under ett persikoträd på en platå, några i vår grupp är redan där. Jag får först ingen uppfattning om var vi är eller hur det ser ut. Nina har tänt några ljus och vi sitter i mörkret, försöker fokusera på meditationen, stunden, de förväntansfulla tankarna virvlar genom huvudet och medans vi sitter där går solen upp. När vi så öppnar ögonen ser vi staden nedanför oss och det pirrar lite i magen. 

Efter frukost och packning av ryggsäck går vi över gatan för att skaffa oss ett pilgrimspass. Utöver vårt vanliga pass så behöver vi det för att få tillgång till härbärgena längs vägen. Vi har tur och slipper köa. Jag köper min pilgrimssnäcka och hänger den på min ryggsäck. Nina och Nisse har rekommenderat att skicka sin ryggsäck till vårt slutmål första dagen om vi känner oss osäkra på första dagsetappen – den kan nämligen komma att bli tuff eftersom vi ska upp på Pyrenéerna och ner igen på en och samma dag! Jag och några till gör det. Jag lånar en pytteliten ryggsäck av Nina där jag kan bära mina sandaler, ett par extra strumpor och lite frukt. Jag bär med mig en persika jag fick av Nina från trädet på berget där vi mediterade.

Så bär det iväg strax efter halv åtta på morgonen. Dagens sträcka går över bergen till Roncevalles.

Redan innan vi hinner ut ur staden vill jag stanna och fotografera. Det är så vackert.

 

Det blir backigt med en gång. Det är detta jag befarat mest. Kommer jag att orka? Kommer kroppen att hålla? Väl medveten om mina svaga punkter – och de är ganska många – knäna, höger stortå, högra främre fotsulan, höfterna och ryggen. Men jag är förberedd! Jag vet HUR jag ska gå – behöver bara vara fokuserad. Jag har ju en stav till hjälp.

Efter knappt halva första dagen får jag början till en blåsa på höger lilltå. Fasen också! Har inte gått in skorna tillräckligt! Jag är så tacksam att jag har mina ursköna sandaler med mig. Jag trär på ett litet silikonrör på lilltån och byter skor. Vips! Blåsan känns inte alls! Jag vet dock inte vad jag ska göra med de otympliga enormt smutsiga kängorna. På första bodegan där vi stannar och äter lite frågar jag om de har en plastpåse jag kan få. Jag får till svara att det av miljöskäl inte får dela ut plastpåsar och jag uppfattar det som att de inte får använda plastpåsar heller. Kvinnan bakom disken ger mig en liten papperspåse som jag kränger ner kängorna i och jag får precis ner allt i den lilla nylonryggsäcken jag lånat av Nina. 

Men oj vad kuperat det är! …och oj så vackert! Jag kastas mellan negativa och positiva känslor. Det är skitjobbigt, men den oslagbart vackra naturen gör mig på gott humör. Vi går ibland i grupp, ibland två och två. Vi stannar upp och insuper den friska luften, dricker lite vatten, äter något.

Jag beundrar får, hästar och grisar som går och betar i de branta sluttningarna. Jag lägger också märke till rovfåglar som cirkulerar i luften och väntar på ”nedfallna” får eller lammungar. 

 

Här och där ligger skelett av uppätna får.

…Det är aldrig riktigt tyst. Nästan hela tiden hör vi klockor klinga som hänger runt djurens halsar. Då och då kommer någon bil glidande förbi -även cyklister. När vi är högst upp är vi på 1400m. Utsikten är majestätisk! Naturen skiftar väldigt mycket, även underlaget som vi går på. Vi har tydligen tur med vädret. Det är växlande sol och moln – varmt men inte hett och då och då kommer en välkommen skön, svalkande vind.

…Eftersom alla vandrare startar ungefär samtidigt från olika härbärgen på morgonen så är vi många som följs åt. Vi möter det amerikanska äldre paret där kvinnan tidigt fått så svåra skavsår på ena foten att hon måste ta av sig och gå i strumplästen. Jag tänker att det är tur att det inte regnar och är kallt. Jag ser den ensamma lite yngre mannen som envisas med att gå med sin vadderade svarta jacka på och ständigt har han ont om vatten!

Mot slutet går jag ensam. Det är skönt att gå tyst i sin egen takt när jag är trött. Jag börjar se att det inte är långt kvar och får lite kraft av det. Det är nu väldigt brant. 

…Jag upptäcker att det för mig är mer påfrestande för knäna att vandra nerför men har tidigare under dagen hittat strategier för det med hjälp av andra. Konditionen tär mest uppför, men då stannar jag helt enkelt oftare.

Jag går baklänges nerför där underlaget tillåter det och springer med små steg på tårna för att skona knäna. När det så småningom planar ut fångar jag de lila krokusarna – som vi sett hela vägen – i den låga kvällssolen. Det är sagolikt vackert!

…När jag runt halv sex kommer fram till härbärget i Roncesvalles som är ett gammalt kloster så är det kö in. Några vandrare hänger tvätt utanför. Nina – vår ledare tog på förmiddagen bussen hit och hon har bokat sängplatser till oss och även handlat ingredienser till middagen. Det är ett stort kloster och mycket folk men det är lätt att hitta volontärer att fråga. En kvinna visar vägen till våra ryggsäckar och jag är tacksam att jag sluppit bära den över berget!

 

Det är stora salar med små bås och vi har fått sängar på övre planet. I varje bås finns två våningssängar och plats för fyra personer. Till varje sängplats hör ett låsbart skåp. Det är rent och fräscht.

Jag duschar och går sedan ner i det stora gemensamma köket. Nina, Nisse och de som kommit in tidigare har lagat färdigt vår middag och jag sätter mig tacksamt ner. Vi äter en ljuvlig, tonfisksallad, en varm pastarätt och choklad till dessert. Det är sååå gott!

Efter maten vill jag bara lägga mig och sova. Jag har inte ens ork att skriva dagbok om första dagen som blivande pilgrim.

Andra vandringsdagen är vårt mål Zubiri och jag startar tidigt med Marie-Louise (som jag nästan hela resan envisas med att kalla Britt-Marie – förlåt Marie-Louise!) Det är mörkt ute och det regnar. Vi kryper in i våra regnponchos och som tur är har vi pannlampor båda två. Vi vet att det inte är så långt till första frukostmöjlighet och vi stannar där. Vi tar en lyxig första frukost med både färskpressad juice, te, croissant och ägg. Ägget är underbart gott trots att det känns som om det är kokat hela natten.  Första vandringsdagen med ryggsäcken. Det känns bra. Många vackra byar passerar vi igenom.

  

Det är backigt idag med och smala stigar. Vackert. Vandrar mycket ensam. Delar av gruppen sammanstrålar vid en bar. Det har slutat regna för en stund och vi sitter ute och äter lite.

Efter pausen stannar vi till i en helt underbar liten lanthandel som ligger runt hörnet. Där inne regerar den äldre kvinnan vid kassan. Den yngre kvinnan hjälper till i affären och vi får inte plocka våra grönsaker och frukt själva – det ska hon göra. Ett barn kommer inspringande, en grannfru står och övervakar allt vid kassan.

Var och en av oss handlar något att lägga till vår gemensamma buffé senare på kvällen. Jag bär med mig ett par långa painriche och lite annat smått. Jag ser ett par unga män lasta ved in i ett utrymme under ett hus. De har en så söt hund med sig som jag hälsar på och en längtan efter vår Alice dyker upp i bröstet.

När vi vandrar ur byn börjar det bli backigt igen. I backen ser jag de unga männen igen på ängen invid en traktor, lastandes mer ved. Jag stannar till och vänder mig om och tar en bild på den fina lilla byn vi just passerat. Livet där går vidare och jag tänker på alla de hundratals pilgrimer som vandrar in och ut ur deras liv varje dag!

Det regnar större delen av dagen. Men det är skönt att gå där under regnponchon med sina egna tankar och ta ett steg i taget. Det gäller bara att titta upp ibland så att man inte missar något riktmärke och går fel! Alla vägmarkeringar är inte lika tydliga som den nedan, vissa får vi söka efter. Stigarna är rejält leriga och regnvattnet rinner ner för den steniga stigen. Jag är glad att jag har en stav!

 

Vi plockar mycket björnbär efter leden. Supergott tillskott för energin! När vi den kvällen kommer fram till mysiga härbärget hos Maria och hennes dotter är det mycket som behöver torkas. Vi hjälps åt att plocka fram det medköpta bufféingredienserna i det lilla allrummet som också är reception, kök och samlingsrum för de få pilgrimer som får plats på det här stället.

…Härbärgena vi sover på är väldigt olika. Vi tar in på både kommunala och privata. Jag förstår att våra härbärgen är väl utvalda av Nina och Nisse och vi har det alltid rent, fräscht och varmvatten i duschen till alla. Vi bor i stora salar, mindre rum, i sängar och på madrasser på golv, och alltid tycker jag att jag ligger skönt. Ibland äter vi pilgrimsmiddag – trerätters inklusive vin – ibland lagar vi något tillsammans och någon gång äter vi ute med vanlig meny.

…Jag tycker om att kliva upp tidigt och vandra iväg med pannlampa i mörkret och möta soluppgången. Det är också svalt och skönt. Härbärgena tänder ljuset vi sex på morgonen och släcker vid 22.00 på kvällen. Eftersom jag är väldigt trött på kvällarna efter middagarna så slocknar jag tidigt och vaknar tidigt. Jag går ibland smygande upp vid halv sex och plockar med min packning. Men det gäller att vara tyst som en mus före klockan sex.

…Det är mycket plock med packningen! Det tar några dagar innan jag har kommit underfund med hur rätt sak kommer på rätt plats! Otroligt nog försvinner saker trots att jag har så lite att hålla reda på. I flera dagar är ett par viktiga ullstrumpor helt borta – tills jag hittar dem i botten på sovsäcken! Jag har sparkat av mig dem på natten när jag blivit varm!

Dag fem och sex får jag extremt ont i mina höfter. Jag har bara haft EN vandringsstav och förmodligen utvecklat en sned gång! Jag har samma smärtor som foglossningen gav mig när jag var gravid med vår dotter, samtidigt som jag den morgonen får veta att min svärmor lämnat jordelivet på natten! Liv och död på en och samma dag! Dessutom är dag sex otroligt varm, solig och vindstilla och jag utvecklar ett enormt munsår. När vi så småningom kommer till Arcos får jag frossa och känner mig väldigt ömklig!

 

Vår vandringsledare Nina tar bussen dagen därpå och jag och en annan kvinna i gruppen hänger med. Känner att jag behöver en paus! Både fysiskt och mentalt. Vi kommer fram tidigt till Logrono tidigt på förmiddagen och så jag och Britt-Marie får lära känna staden lite mer. Vi traskar ut och letar efter turistkontoret för att hämta stadskartor. Vi irrar bort oss en stund och hamnar i den nya delen, känner inget behov av att gå runt där så snabbt tar vi oss tillbaka till den äldre och mycket vackrare stadsdelen men vi ser oss messt runt på byggnader och annat eftersom vi inte kommer in någonstans då det hunnit bli siesta och allt är stängt. På kvällen när de andra i gruppen har anlänt tar vi en Pinchosrunda i kvarteret. Likt humlor bland blommor en solig sommardag fladdrar vi runt och dyker in i den ena lilla Pinchosbaren efter den andra. Mycket gott och trevligt! 

 

…Det är fantastiskt att möta de andra vandrarna som vandrar på leden, men jag känner mig stundvis både blyg och lite asocial inför alla nya ansikten och nationaliteter! Jag träffar ett pensionerat par från Australien som sålt allt de ägde för att komma till Europa och vandra. Vi möter förstås andra européer men också många sydkoreaner, japaner, brasilianare och amerikanare. För det mesta går det bra att kommunicera på engelska, men ofta behövs bara en blick och ett ”Buen Camino”. Jag känner mig aldrig ensam. Det finns alltid hjälp att få.

Jag får låna en vandringsstav av en kvinna i gruppen och fortsätter att vandra med två stavar och får ordning på min gång och smärtorna försvinner.

…De första dagarna har vi alla fullt upp med att plocka med våra packningar. Det tar några dagar att upptäcka var all packning bör ligga för att det ska vara mest praktiskt. Kvällar går till att vårda våra kroppar – för de flesta är det fötterna – se till att få en skön dusch, lite mat och en säng eller en madrass att ligga på. Allt handlar om mycket grundläggande behov. Det är enkelt, ibland smärtsamt, ofta spännande och mycket utmanande. Aldrig, aldrig tråkigt! När det blir tungt och jobbigt ser jag inte för långt fram, bara någon meter. Jag tar ett steg i taget. Ibland är stegen långa och raska. Ibland är de mycket långsamma och korta.

…Det blir tydligt hur viktigt det är att vara närvarande i nuet i vandringen. När det är tungt och jag blir trött eller har ont är den enda lösningen att vara i kroppen – i nuet! Ett steg i taget. Att tänka på varför jag begav mig ut på det här äventyret hjälper inte. Att tänka på målet för dagen hjälper inte heller eftersom jag inte har en aning om vad jag har att vänta när jag kommer fram. Så – att vara i steget och ta ett i taget är det enda som känns bra.

Ibland när jag vandrar upplever jag att jag skulle kunna gå hur långt som helst! Det känns som att jag aldrig vill sluta!

Här en bild från sällskapsrummet i det fantastiska klostret i Granon.

Ett sällskapsrum som det dukas upp en härlig pilgrimsmiddag i för över 50 personer senare på kvällen. Härbärget som drivs helt ideelt av volontärer från hela världen och drivs enbart på donationer. Där sover vi på madrasser på golvet i ett litet kapell eftersom alla rum är fulla när vi kommer dit. Då har vi ändå anlänt runt 12-13- tiden på dagen! Ett populärt ställe! På kvällen går vi på vår första pilgrimsmässa och trots att jag inte har en aning om vad prästen talar om berörs jag till tårar när han ger alla pilgrimer sin välsignelse.  En mycket speciell upplevelse att ha varit där.

 

Tolfte och sista vandringsdagen börjar med en nästan överjordisk upplevelse som slutar med att jag, Marie-Louise, en ung spanjor och en pensionerad italienare blir inbjudna till Felix – en gammal man och pilgrimsvägvisare. Vi äter en magisk frukost efter vägen och när vi så småningom efter att ha vandrat igenom den längsta park jag någonsin gått i, så kommer vi så äntligen till katedralen i Burgos.

 

Vi tar in på det sista kommunala härberget. Det är enormt stort och sängarna står tätt. Solen skiner, vi tar en dusch och går ut på stan och njuter av Sangria och folkvimlet.

Dagen efter tar vi en buss tillbaka mot Biarritz och vi får en och en halv dag i den underbara staden där jag heller aldrig varit tidigare. Det är en surfarnas och luffarnas stad med jetsetkänsla. Vi får sol, salta bad och shopping. 

Det sistnämnda känns inte så intressant och jag handlar några små presenter och delikatesser – som jag äter upp på stranden.

Jag känner mig lite dammig med luffarutseende och omvandlar min sidenhandduk till en kjol med hjälp av en säkerhetsnål på kvällen när vi ska gå ut och äta. Biarritz är också vackert på sitt sätt och vi känner att resan är som ett Kinderägg – vi får två semestrar i en.

När vi väntar på taxin till flygplatsen pratar vi om hur vi tycker det har varit. Vad tar vi med oss hem? Jag har svårt att reflektera så nära inpå och det är svårt att sätta ord på vad jag känner. Jag tänker att det kanske kommer att märkas mer när jag kommer hem.

Och så blir det.

Enkelheten. Närvaron. Den omonotona monotonin sätter sina spår. Jag märker att jag varvat ner. Hela mitt inre system har lugnat ner sig. När jag plötsligt ska blötas och stötas med de där hemma märker jag att jag har en helt annan växel på.

Eller en annan kanal – det är svårt att beskriva. Mitt tålamod är större, jag känner mig lugnare, gladare, mer tillfreds och nöjdare. Jag vet inte hur det gick till – jag har inte haft det som mål.

Det bara hände.

På el Caminon.

Ett mirakel – får se hur länge det håller i sig!

Det är så otroligt mycket mer som jag skulle vilja dela med mig av och massor med vackra bilder att visa men det får bli vid ett annat tillfälle. Ett tips!… om du sitter vid datorn – klicka på naturbilderna så får du större upplevelse av dem. ❤️

Hoppas att du har blivit lite inspirerad att vandra iväg du också! Om du får möjligheten – gör det! Men var väl förberedd. Har du frågor – Skriv i kommentarsfältet så svarar jag, om jag kan.

Tack alla vandrarvänner – nya som gamla – för att jag fick dela det här med er! ❤️

Tack för att du orkade läsa så här långt. Ta vara på ögonblicket.

Det finns bara en tid och det är NU.

Kram ❤️ Susan