Taggarkiv: Äventyr

Jag – en pilgrim

Här kommer äntligen min korta (😉!) resumé av min pilgrimsvandring. Som ni säkert förstår är det oerhört svårt att försöka beskriva hela äventyret med ord. Det är dessutom jättesvårt att återge naturen och den storslagenhet som den bjuder på med några begränsande fotografier, men jag hoppas att ni ändå ska få en liten känsla för hur jag upplevde det. Och förmodligen finns det lika många upplevelser av vandringen på el Caminon som det finns vandrare. Ni som följer mig här vet att jag förberett mig länge både med att gå längre sträckor och med min packning.  

En del av er känner till Pilgrimsleden i norra Spanien som går till Santiago de Compostela några av er har aldrig hört talas om den. Kanske drömmer du om att gå den?  Men en del av er skulle aldrig komma på tanken. Frågor som de här kan dyka upp: Varför går man där? Måste man vara troende? Önskar man en uppenbarelse eller insikt? …om vad?

…Vi är en grupp på tio personer varav två vandringsledare – Nina och Nisse. Några har vandrat tidigare och några är precis som jag – här för första gången. Vår grupp har setts vid ett tidigare tillfälle. Vi har förberett oss bra genom våra vandringsledare och jag märker tidigt att de vet precis vad vi kommer att möta men är tysta som musslor och säger inget i förväg. Klokt nog får vi erfara allt på egen hand i vår egen takt. Vi ska vandra i tolv dagar och vara hemifrån i fjorton.

Vi börjar vår vandring på den franska sidan i St. Jean Pied-de-Port. Vi kommer dit sent första kvällen till härbärget Beilari som är litet och familjärt.

 

Nina och Nisse är vän med ägaren Josef och vi får alla ett kärleksfullt välkomnande och mottagande. Vi ställer bara vår packning innanför dörren eftersom vi är väntade och ett femtontal pilgrimer sitter tålmodigt och väntar in oss så att middagen kan serveras. Vi får en underbar vegetarisk middag i ett litet matrum som är utomhus men med tak, och så småningom tilldelas vi våra sängplatser och jag som aldrig sett ett härbärge tidigare är glatt överraskad av att det är så fräscht! Jag duschar och plockar bort några småsaker från min packning. 

 

Senare får vi ett kort samtal med Josef  och vi gör en liten genomgång kring morgondagen och sedan går vi och lägger oss.

Vi kliver upp när det fortfarande är mörkt ute. Nina har annonserat att hon ska ha en morgonmeditation ovanför härbärget före frukost och jag letar mig upp på övervåningen i huset. Det visar sig att vi ska gå upp och ut och längre upp. Det är kolmörkt, någon före mig lyser upp den branta stigen med en lite lampa och trevande hittar jag så småningom henne sittande under ett persikoträd på en platå, några i vår grupp är redan där. Jag får först ingen uppfattning om var vi är eller hur det ser ut. Nina har tänt några ljus och vi sitter i mörkret, försöker fokusera på meditationen, stunden, de förväntansfulla tankarna virvlar genom huvudet och medans vi sitter där går solen upp. När vi så öppnar ögonen ser vi staden nedanför oss och det pirrar lite i magen. 

Efter frukost och packning av ryggsäck går vi över gatan för att skaffa oss ett pilgrimspass. Utöver vårt vanliga pass så behöver vi det för att få tillgång till härbärgena längs vägen. Vi har tur och slipper köa. Jag köper min pilgrimssnäcka och hänger den på min ryggsäck. Nina och Nisse har rekommenderat att skicka sin ryggsäck till vårt slutmål första dagen om vi känner oss osäkra på första dagsetappen – den kan nämligen komma att bli tuff eftersom vi ska upp på Pyrenéerna och ner igen på en och samma dag! Jag och några till gör det. Jag lånar en pytteliten ryggsäck av Nina där jag kan bära mina sandaler, ett par extra strumpor och lite frukt. Jag bär med mig en persika jag fick av Nina från trädet på berget där vi mediterade.

Så bär det iväg strax efter halv åtta på morgonen. Dagens sträcka går över bergen till Roncevalles.

Redan innan vi hinner ut ur staden vill jag stanna och fotografera. Det är så vackert.

 

Det blir backigt med en gång. Det är detta jag befarat mest. Kommer jag att orka? Kommer kroppen att hålla? Väl medveten om mina svaga punkter – och de är ganska många – knäna, höger stortå, högra främre fotsulan, höfterna och ryggen. Men jag är förberedd! Jag vet HUR jag ska gå – behöver bara vara fokuserad. Jag har ju en stav till hjälp.

Efter knappt halva första dagen får jag början till en blåsa på höger lilltå. Fasen också! Har inte gått in skorna tillräckligt! Jag är så tacksam att jag har mina ursköna sandaler med mig. Jag trär på ett litet silikonrör på lilltån och byter skor. Vips! Blåsan känns inte alls! Jag vet dock inte vad jag ska göra med de otympliga enormt smutsiga kängorna. På första bodegan där vi stannar och äter lite frågar jag om de har en plastpåse jag kan få. Jag får till svara att det av miljöskäl inte får dela ut plastpåsar och jag uppfattar det som att de inte får använda plastpåsar heller. Kvinnan bakom disken ger mig en liten papperspåse som jag kränger ner kängorna i och jag får precis ner allt i den lilla nylonryggsäcken jag lånat av Nina. 

Men oj vad kuperat det är! …och oj så vackert! Jag kastas mellan negativa och positiva känslor. Det är skitjobbigt, men den oslagbart vackra naturen gör mig på gott humör. Vi går ibland i grupp, ibland två och två. Vi stannar upp och insuper den friska luften, dricker lite vatten, äter något.

Jag beundrar får, hästar och grisar som går och betar i de branta sluttningarna. Jag lägger också märke till rovfåglar som cirkulerar i luften och väntar på ”nedfallna” får eller lammungar. 

 

Här och där ligger skelett av uppätna får.

…Det är aldrig riktigt tyst. Nästan hela tiden hör vi klockor klinga som hänger runt djurens halsar. Då och då kommer någon bil glidande förbi -även cyklister. När vi är högst upp är vi på 1400m. Utsikten är majestätisk! Naturen skiftar väldigt mycket, även underlaget som vi går på. Vi har tydligen tur med vädret. Det är växlande sol och moln – varmt men inte hett och då och då kommer en välkommen skön, svalkande vind.

…Eftersom alla vandrare startar ungefär samtidigt från olika härbärgen på morgonen så är vi många som följs åt. Vi möter det amerikanska äldre paret där kvinnan tidigt fått så svåra skavsår på ena foten att hon måste ta av sig och gå i strumplästen. Jag tänker att det är tur att det inte regnar och är kallt. Jag ser den ensamma lite yngre mannen som envisas med att gå med sin vadderade svarta jacka på och ständigt har han ont om vatten!

Mot slutet går jag ensam. Det är skönt att gå tyst i sin egen takt när jag är trött. Jag börjar se att det inte är långt kvar och får lite kraft av det. Det är nu väldigt brant. 

…Jag upptäcker att det för mig är mer påfrestande för knäna att vandra nerför men har tidigare under dagen hittat strategier för det med hjälp av andra. Konditionen tär mest uppför, men då stannar jag helt enkelt oftare.

Jag går baklänges nerför där underlaget tillåter det och springer med små steg på tårna för att skona knäna. När det så småningom planar ut fångar jag de lila krokusarna – som vi sett hela vägen – i den låga kvällssolen. Det är sagolikt vackert!

…När jag runt halv sex kommer fram till härbärget i Roncesvalles som är ett gammalt kloster så är det kö in. Några vandrare hänger tvätt utanför. Nina – vår ledare tog på förmiddagen bussen hit och hon har bokat sängplatser till oss och även handlat ingredienser till middagen. Det är ett stort kloster och mycket folk men det är lätt att hitta volontärer att fråga. En kvinna visar vägen till våra ryggsäckar och jag är tacksam att jag sluppit bära den över berget!

 

Det är stora salar med små bås och vi har fått sängar på övre planet. I varje bås finns två våningssängar och plats för fyra personer. Till varje sängplats hör ett låsbart skåp. Det är rent och fräscht.

Jag duschar och går sedan ner i det stora gemensamma köket. Nina, Nisse och de som kommit in tidigare har lagat färdigt vår middag och jag sätter mig tacksamt ner. Vi äter en ljuvlig, tonfisksallad, en varm pastarätt och choklad till dessert. Det är sååå gott!

Efter maten vill jag bara lägga mig och sova. Jag har inte ens ork att skriva dagbok om första dagen som blivande pilgrim.

Andra vandringsdagen är vårt mål Zubiri och jag startar tidigt med Marie-Louise (som jag nästan hela resan envisas med att kalla Britt-Marie – förlåt Marie-Louise!) Det är mörkt ute och det regnar. Vi kryper in i våra regnponchos och som tur är har vi pannlampor båda två. Vi vet att det inte är så långt till första frukostmöjlighet och vi stannar där. Vi tar en lyxig första frukost med både färskpressad juice, te, croissant och ägg. Ägget är underbart gott trots att det känns som om det är kokat hela natten.  Första vandringsdagen med ryggsäcken. Det känns bra. Många vackra byar passerar vi igenom.

  

Det är backigt idag med och smala stigar. Vackert. Vandrar mycket ensam. Delar av gruppen sammanstrålar vid en bar. Det har slutat regna för en stund och vi sitter ute och äter lite.

Efter pausen stannar vi till i en helt underbar liten lanthandel som ligger runt hörnet. Där inne regerar den äldre kvinnan vid kassan. Den yngre kvinnan hjälper till i affären och vi får inte plocka våra grönsaker och frukt själva – det ska hon göra. Ett barn kommer inspringande, en grannfru står och övervakar allt vid kassan.

Var och en av oss handlar något att lägga till vår gemensamma buffé senare på kvällen. Jag bär med mig ett par långa painriche och lite annat smått. Jag ser ett par unga män lasta ved in i ett utrymme under ett hus. De har en så söt hund med sig som jag hälsar på och en längtan efter vår Alice dyker upp i bröstet.

När vi vandrar ur byn börjar det bli backigt igen. I backen ser jag de unga männen igen på ängen invid en traktor, lastandes mer ved. Jag stannar till och vänder mig om och tar en bild på den fina lilla byn vi just passerat. Livet där går vidare och jag tänker på alla de hundratals pilgrimer som vandrar in och ut ur deras liv varje dag!

Det regnar större delen av dagen. Men det är skönt att gå där under regnponchon med sina egna tankar och ta ett steg i taget. Det gäller bara att titta upp ibland så att man inte missar något riktmärke och går fel! Alla vägmarkeringar är inte lika tydliga som den nedan, vissa får vi söka efter. Stigarna är rejält leriga och regnvattnet rinner ner för den steniga stigen. Jag är glad att jag har en stav!

 

Vi plockar mycket björnbär efter leden. Supergott tillskott för energin! När vi den kvällen kommer fram till mysiga härbärget hos Maria och hennes dotter är det mycket som behöver torkas. Vi hjälps åt att plocka fram det medköpta bufféingredienserna i det lilla allrummet som också är reception, kök och samlingsrum för de få pilgrimer som får plats på det här stället.

…Härbärgena vi sover på är väldigt olika. Vi tar in på både kommunala och privata. Jag förstår att våra härbärgen är väl utvalda av Nina och Nisse och vi har det alltid rent, fräscht och varmvatten i duschen till alla. Vi bor i stora salar, mindre rum, i sängar och på madrasser på golv, och alltid tycker jag att jag ligger skönt. Ibland äter vi pilgrimsmiddag – trerätters inklusive vin – ibland lagar vi något tillsammans och någon gång äter vi ute med vanlig meny.

…Jag tycker om att kliva upp tidigt och vandra iväg med pannlampa i mörkret och möta soluppgången. Det är också svalt och skönt. Härbärgena tänder ljuset vi sex på morgonen och släcker vid 22.00 på kvällen. Eftersom jag är väldigt trött på kvällarna efter middagarna så slocknar jag tidigt och vaknar tidigt. Jag går ibland smygande upp vid halv sex och plockar med min packning. Men det gäller att vara tyst som en mus före klockan sex.

…Det är mycket plock med packningen! Det tar några dagar innan jag har kommit underfund med hur rätt sak kommer på rätt plats! Otroligt nog försvinner saker trots att jag har så lite att hålla reda på. I flera dagar är ett par viktiga ullstrumpor helt borta – tills jag hittar dem i botten på sovsäcken! Jag har sparkat av mig dem på natten när jag blivit varm!

Dag fem och sex får jag extremt ont i mina höfter. Jag har bara haft EN vandringsstav och förmodligen utvecklat en sned gång! Jag har samma smärtor som foglossningen gav mig när jag var gravid med vår dotter, samtidigt som jag den morgonen får veta att min svärmor lämnat jordelivet på natten! Liv och död på en och samma dag! Dessutom är dag sex otroligt varm, solig och vindstilla och jag utvecklar ett enormt munsår. När vi så småningom kommer till Arcos får jag frossa och känner mig väldigt ömklig!

 

Vår vandringsledare Nina tar bussen dagen därpå och jag och en annan kvinna i gruppen hänger med. Känner att jag behöver en paus! Både fysiskt och mentalt. Vi kommer fram tidigt till Logrono tidigt på förmiddagen och så jag och Britt-Marie får lära känna staden lite mer. Vi traskar ut och letar efter turistkontoret för att hämta stadskartor. Vi irrar bort oss en stund och hamnar i den nya delen, känner inget behov av att gå runt där så snabbt tar vi oss tillbaka till den äldre och mycket vackrare stadsdelen men vi ser oss messt runt på byggnader och annat eftersom vi inte kommer in någonstans då det hunnit bli siesta och allt är stängt. På kvällen när de andra i gruppen har anlänt tar vi en Pinchosrunda i kvarteret. Likt humlor bland blommor en solig sommardag fladdrar vi runt och dyker in i den ena lilla Pinchosbaren efter den andra. Mycket gott och trevligt! 

 

…Det är fantastiskt att möta de andra vandrarna som vandrar på leden, men jag känner mig stundvis både blyg och lite asocial inför alla nya ansikten och nationaliteter! Jag träffar ett pensionerat par från Australien som sålt allt de ägde för att komma till Europa och vandra. Vi möter förstås andra européer men också många sydkoreaner, japaner, brasilianare och amerikanare. För det mesta går det bra att kommunicera på engelska, men ofta behövs bara en blick och ett ”Buen Camino”. Jag känner mig aldrig ensam. Det finns alltid hjälp att få.

Jag får låna en vandringsstav av en kvinna i gruppen och fortsätter att vandra med två stavar och får ordning på min gång och smärtorna försvinner.

…De första dagarna har vi alla fullt upp med att plocka med våra packningar. Det tar några dagar att upptäcka var all packning bör ligga för att det ska vara mest praktiskt. Kvällar går till att vårda våra kroppar – för de flesta är det fötterna – se till att få en skön dusch, lite mat och en säng eller en madrass att ligga på. Allt handlar om mycket grundläggande behov. Det är enkelt, ibland smärtsamt, ofta spännande och mycket utmanande. Aldrig, aldrig tråkigt! När det blir tungt och jobbigt ser jag inte för långt fram, bara någon meter. Jag tar ett steg i taget. Ibland är stegen långa och raska. Ibland är de mycket långsamma och korta.

…Det blir tydligt hur viktigt det är att vara närvarande i nuet i vandringen. När det är tungt och jag blir trött eller har ont är den enda lösningen att vara i kroppen – i nuet! Ett steg i taget. Att tänka på varför jag begav mig ut på det här äventyret hjälper inte. Att tänka på målet för dagen hjälper inte heller eftersom jag inte har en aning om vad jag har att vänta när jag kommer fram. Så – att vara i steget och ta ett i taget är det enda som känns bra.

Ibland när jag vandrar upplever jag att jag skulle kunna gå hur långt som helst! Det känns som att jag aldrig vill sluta!

Här en bild från sällskapsrummet i det fantastiska klostret i Granon.

Ett sällskapsrum som det dukas upp en härlig pilgrimsmiddag i för över 50 personer senare på kvällen. Härbärget som drivs helt ideelt av volontärer från hela världen och drivs enbart på donationer. Där sover vi på madrasser på golvet i ett litet kapell eftersom alla rum är fulla när vi kommer dit. Då har vi ändå anlänt runt 12-13- tiden på dagen! Ett populärt ställe! På kvällen går vi på vår första pilgrimsmässa och trots att jag inte har en aning om vad prästen talar om berörs jag till tårar när han ger alla pilgrimer sin välsignelse.  En mycket speciell upplevelse att ha varit där.

 

Tolfte och sista vandringsdagen börjar med en nästan överjordisk upplevelse som slutar med att jag, Marie-Louise, en ung spanjor och en pensionerad italienare blir inbjudna till Felix – en gammal man och pilgrimsvägvisare. Vi äter en magisk frukost efter vägen och när vi så småningom efter att ha vandrat igenom den längsta park jag någonsin gått i, så kommer vi så äntligen till katedralen i Burgos.

 

Vi tar in på det sista kommunala härberget. Det är enormt stort och sängarna står tätt. Solen skiner, vi tar en dusch och går ut på stan och njuter av Sangria och folkvimlet.

Dagen efter tar vi en buss tillbaka mot Biarritz och vi får en och en halv dag i den underbara staden där jag heller aldrig varit tidigare. Det är en surfarnas och luffarnas stad med jetsetkänsla. Vi får sol, salta bad och shopping. 

Det sistnämnda känns inte så intressant och jag handlar några små presenter och delikatesser – som jag äter upp på stranden.

Jag känner mig lite dammig med luffarutseende och omvandlar min sidenhandduk till en kjol med hjälp av en säkerhetsnål på kvällen när vi ska gå ut och äta. Biarritz är också vackert på sitt sätt och vi känner att resan är som ett Kinderägg – vi får två semestrar i en.

När vi väntar på taxin till flygplatsen pratar vi om hur vi tycker det har varit. Vad tar vi med oss hem? Jag har svårt att reflektera så nära inpå och det är svårt att sätta ord på vad jag känner. Jag tänker att det kanske kommer att märkas mer när jag kommer hem.

Och så blir det.

Enkelheten. Närvaron. Den omonotona monotonin sätter sina spår. Jag märker att jag varvat ner. Hela mitt inre system har lugnat ner sig. När jag plötsligt ska blötas och stötas med de där hemma märker jag att jag har en helt annan växel på.

Eller en annan kanal – det är svårt att beskriva. Mitt tålamod är större, jag känner mig lugnare, gladare, mer tillfreds och nöjdare. Jag vet inte hur det gick till – jag har inte haft det som mål.

Det bara hände.

På el Caminon.

Ett mirakel – får se hur länge det håller i sig!

Det är så otroligt mycket mer som jag skulle vilja dela med mig av och massor med vackra bilder att visa men det får bli vid ett annat tillfälle. Ett tips!… om du sitter vid datorn – klicka på naturbilderna så får du större upplevelse av dem. ❤️

Hoppas att du har blivit lite inspirerad att vandra iväg du också! Om du får möjligheten – gör det! Men var väl förberedd. Har du frågor – Skriv i kommentarsfältet så svarar jag, om jag kan.

Tack alla vandrarvänner – nya som gamla – för att jag fick dela det här med er! ❤️

Tack för att du orkade läsa så här långt. Ta vara på ögonblicket.

Det finns bara en tid och det är NU.

Kram ❤️ Susan

Malou och Montreal

Förra veckan blev det klart med ett Kanadensiskt förlag att vi ska åka till Montreal på marknadsföringsturné! Den franska boken släpps i mitten av april och då är vi på plats!

Det känns fantastiskt och nu läser jag och ”pluggar” lite i den engelska Lär dig leva så att jag blir lite tryggare med den engelska som rör vårt ämne.

Det är ju många länder som nu börjar ge ut boken och det är så himla kul att de vill satsa så mycket på den genom att bjuda oss till sig. Det ska bli sååå spännande!

Idag ringde de från redaktionen på Malou Efter tio. De ville att vi skulle komma dit i övermorgon och tala om utbrändhet ur anhörigperspektivet. Det låter ju väldigt bra och det ligger verkligen i linje med vad jag har velat tala om länge.

Imorgon ringer de för lite förhandsintervju. Och jag får hasta hem till Kalmar från Öland imorgon eftermiddag för att vi sedan ska flyga upp på torsdag till Stockholm och inspelning under dagen. Inslaget kommer att sändas 16 mars.

Imorgon kommer vår Lär dig leva ut i Taiwan! Det ska bli intressant att följa! Så här ser den boken ut…

Från lugnet och vedtravandet här på Öland till TV-inspelning i Stockholm! Ja, livet kan te sig rätt underligt ibland!

Hoppas att ni alla har haft en fin Alla Hjärtans dag! Jag har umgåtts med hunden hela dagen. Vi har varit ute i det underbara vädret. Först en skön promenad på stranden sedan fika i lä vid fyren. Härligt!

Imorse färdigställde jag mina hjärttavlor också. Nu har jag fyra klara.

Kram ❤ Susan

Kryssningsäventyr

Åker nu hemåt till Kalmar.
Är så himla trött!
Det har varit två hektiska men roliga och intressanta dagar.
När jag kom till Stockholm i söndags så promenerade jag till Gamla stan i det soliga vädret. Hoppar in i en butik som jag inte hann besöka förra gången när Julia och jag var här. När jag står där så hör jag: Hej mamma! Jag fattar först inte men känner igen rösten. Då står plötsligt Julia där med sin kompis Lovisa som hon är och hälsar på och ska snart ta tåget hem till Kalmar. Märkligt! Jag visste så klart att hon var i stan men att hon skulle åka hem.
Fick pussa och krama henne lite innan de försvann alla fall. ❤
Köpte en fin blå klänning i butiken Olars Ulla.

Promenerade vidare och besökte Gudrun Sjödén, fikade på Espresso House (koffeinfri latte👍😃) men smaklös macka och – tog ett glas bubbel på söder med dessa fina Ölandsvänner som bor i Stockholm och skulle med på samma kryssning:

image

Vi tog sedan taxi till Värtahamnen. Jag träffade Kerstin från Bonniers som visade in mig till de andra föreläsarna. Där satt Micke Andersson med sin fru, Kerstin Eriksson med sin förläggare (från ICA-förlag) Ingela, Yvonne Lin med man, Cathrine Schück och så förstås Amelia Adamo med ytterligare en medarbetare Annika. Så småningom dök läkaren Stefan Branth och Andreas Johnson med kebordist upp.

image

Vi fick åka ett roligt litet ”tåg” i snigelfart ut till båten…

image

Jag fick ett fint rum med dubbelsäng, Mats skulle ju varit med.

image

Så vacker utsikt.

image

Andreas soundcheckar, dukar hängs upp för oss som ska visa bildspel…
Hej Åbo!

image

Vi blev så väldigt fint omhändertagna. Roligt att lära känna några av dessa lite mer…

image

Jag tror att min föreläsning gick hyfsat bra. Fick fin återkoppling efteråt.
På måndagskvällen tog jag taxi till Hotell Lady Hamilton i Gamla stan.
Supertrött och hungrig. Åt på en italiensk restaurang i närheten. Somnade sedan utan problem.

image

Vi fick fina presenter av M magasin. Bland annat en väldigt tuff och användbar väska och den här scarfen som passade fint till mina kläder idag.

image
Hotellet som man inte kan låta bli att tycka om serverar salladsblad att lägga på mackan och klippt färsk gräslök till äggen. Gott! Jag älskar gräslök. Jag tog en lång frukost och studerade morgonlivet utanför…
image

Spatserade runt i stan i solen. Träffade Carina som lotsade runt lantisen för att hitta gympaskor i silver men hittade inget som passade.
Nu sitter jag på tåget hem till Mats. Imorgon ska vi träffa en ny läkare igen. Måtte vi nu få den hjälp vi behöver!
Kram ❤Susan