Taggarkiv: Kroppen

Vanliga dagar som går

Ibland är det riktigt mysigt att komma till Kalmar. Restaurangbesök med dottern och hennes pojkvän.

Vi lyxade till det och jag åt renrostbiff med blomkål och västerbottenpuré. Efterrätt: Marängswisch! Sockerbomb! Proppmätt!

Sen gick vi på Darin. Ett mycket bra förband: Smith & Thell!

På fredagen åkte jag ärenden och sedan åkte Martin och jag till Byxelkrok. Vi lastade ur bilen, jag tog en tur med Alice och sedan tog jag och Martin ett bad.

Oturligt nog blev jag dålig natten till lördag. Trolig matförgiftning. Mats och Martin mådde bra. Misstänker en plocksalladsbuffé jag åt i bilen till lunch på fredagen.

Jag fick spendera lördagen i sängen med vätskeersättning och Mikael Niemi. Boken var väldigt bra.

Kalmarvisiten innebar även ett besök med mammografi och en tur till frissan. Här är direkt före och efter.

Blev lite annorlunda när jag fick komma hem och rufsa till det lite. Kändes lite väl tillrättalagt för att vara jag. Men nu är jag nöjd.

Idag söndag mår jag lite bättre. Aningens ont i huvudet, lite rörigt och bullrigt i magen men ingen värk i kroppen. Strålande sol ute. Krattar och eldar i den mån jag orkar.

Mats och Martin åker till Kalmar och ser Allsvensk premiärmatch med Kalmar FF.

Ha en skön söndag allihop!

Kram ☀ Susan

Beroende eller inte?

Jag har sagt det förut. Men NU händer det!

Jag har börjat läsa i den här boken tidigare men bara tagit mig till andra kapitlet och sen tog det stopp.

Mats och jag kombinerar läsandet i boken med fem träffar med andra människor och  kursledaren Jackie. Där får vi lära oss för- och nackdelar med att avstå socker/mjöl och väldigt intressanta saker om näring och ”ickenäring” som jag kallar det.

 


Urdrag ur boken:  Idag anser flera seriösa forskare i USA att de senaste decenniernas fettskräck och nya konstgjorda fetter (transfetter) i kombination med stora mängder socker rubbat hjärnans biokemi. Och att detta, tillsammans med en sårbarhet för beroendesjukdom i en värld full av saker att bli beroende av, har lett till att extra många i dag får allvarliga konsekvenser av sin annorlunda biokemi, att vi ser så mycket beroende i dag – och hos så unga människor.

Så kallad fettkost (livsmedel, där man minskar på fettet, lättprodukter) ökar risken för sockerberoende eftersom den har hög andel socker och raffinerade kolhydrater (tillsatt för att ge smak när fettet är borta).

Lågfettkost stimulerar inte mättnadshormonet leptin som ska meddela hjärnan att: ”Nu är tanken full, så dra ner aptiten och höj förbränningen!” I stället blir effekten tvärtom: ”Än är jag inte mätt, bäst att ta lite till.”

Lågfettkosten innehåller inte de näringsämnen som hjärnan och kroppen behöver – så hur skulle kroppen känna sig nöjd? Det är stor skillnad mellan att bli ”mätt” = full i magen och att bli ”mätt och nöjd” = lugn och ro i hjärnan. Man kan äta ett kilo pasta och bli jättemätt, men fortfarande känna sig hungrig eller man kan äta en portion kött med örtsmör eller bearnaisesås och grönsaker med dressing och bli både mätt och nöjd.

Med socker i maten åker vårt humör samma bergochdalbana som blodsockret. Häftiga humörsvängningar är typiskt.


Det har tagit mig ett par veckor att förstå allvaret och det chockerande innehållet i boken. Men det har verkligen fått både mig och Mats riktigt motiverade för första gången. Precis så här är det för mig. För ett par veckor sedan hade jag ingen mättnadskänsla men det har redan blivit bättre!

Plötsligt händer det och poletten faller ner!


Mer ur boken: En del människor kan aldrig tacka nej till kakor, bröd, glass, godis eller alkohol – och väljer alltid pasta eller pizza framför lax eller makrill. Är du kanske en av dem? Då kan du vara känslig för socker.

Många överviktiga och jojjobantare hör dit. Men även normalviktiga och underviktiga. Sockerberoende eller sockerkänslighet har inte med vikt att göra. Många kroppar skriker efter socker. Orsaken är att de reagerar helt annorlunda än andra på den här sortens mat, den ger inte bara mättnad utan också ett fysiskt och psykiskt välbefinnande. Och den känslan vill kroppen åt, igen och igen. Men det har ingenting med dålig karaktär att göra. Suget efter socker handlar helt enkelt om hjärnans kemi. 

Att äta får oss att må bra. Maten ger ett påslag av signalsubstanser som ger en känsla av välmående. Det är så vi är skapta. Att vara hungrig är obehagligt, när vi äter mår vi bra.


Det här känner jag verkligen igen mig i! Jag har svårt att tacka nej när det bjuds kakor och annat sött. Jag kan verkligen längta mer efter ett gott bröd än efter godis. Och pasta triggar verkligen mitt sötsug! Jag älskar pasta!

Strax efter jul började jag trappa ner sockerfrossandet, så när vi börjat kursen har det gått över förväntan. Men varje dag ges tid till att laga den hälsosamma maten och att planera att ha något med mig om jag ger mig av hemifrån.


Mer ur Sockerbomben3.0: För bara några decennier sedan diskuterade forskarna om orsaken till bland annat drogberoende skulle sökas i arvet (generna) eller i miljön (uppväxtförhållanden och socialt sammanhang). I dag är alla eniga om att det handlar om både och, arv och miljö. Det råder ingen tvekan om att de flesta som utvecklar beroenden har en ärftlig känslighet för det.

För den som har denna känslighet är just socker ett av de ämnen som ger den allra snabbaste effekten på kroppen – samtidigt som det finns tillgängligt nästan överallt, från det att vi är mycket små. Vi lär oss tidigt att så fort vi ska fira något, belöna oss, trösta oss eller är trötta – då hjälper det att stoppa i sig något sött. Och det gör det ju, vem skulle välja kokt torsk till kaffet på eftermiddagen?

Vad som händer är dessvärre att vi därmed ställer in hjärnans banor på att stimuleras av ett ämne vi tillför utifrån – och i och med det förbereder oss för allvarliga sjukdomar och ibland till och med en framtida karriär i drogernas värld. Dessutom är det med socker som med rökning, att det tar lång tid, kanske tio, tjugo år, innan symtomen visar sig tydligt. Och då är skadan redan skedd.


Oj vilken igenkänning! Jag hade varit rökare i 20 år när jag träffade Mats, och hade trappat ner ordentligt med det. Eftersom han inte var rökare så slutade jag helt. Vi träffades i februari och han hade godisbutik. Jag ersatt (men förstod det inte då) mitt rökande med godis. När jag bara några månader senare blev gravid var det till och med lite okej att frossa i socker. Men om jag ska vara ärlig, så hade jag ätit ganska mycket socker redan innan. Jag minns att jag, under den tid som jag bodde i Stockholm, köpte en 200grams chokladkaka som jag åt på tunnelbanan hem – utan dåligt samvete och utan några som helst konsekvenser – alltså ingen viktuppgång! Jag åt mycket mjölmat som mackor och pasta…  och traditionell husmanskost. Jag blev ju inte tjock!

Exempel på ett mellanmål  numera…

Jag älskar morötter i alla former så det är lätt och jag känner mig inte lika hungrig längre. Men jag får verkligen vara vaksam. Det är skönt att vi båda är med ”på samma tåg” så att säga. Det gör det enklare och motivationen starkare. Jag märker att det är väldigt lätt att falla in i gamla mönster. Hur jag tänker när jag blir frustrerad, när något går emot. Mycket är relaterat till mat och tröstätande. Att veta vad en äter är en lite del av det hela. Att veta VARFÖR jag äter och NÄR, känns lika viktigt.

Vi bör helst inte äta så mycket frukt – det kan i värsta fall trigga efter mer socker, men vi är alla olika så vi får prova oss fram. För mig är pasta en sådan trigger. Jag blir alltid så sötsugen efter det.

Vi inspireras av vår fantastiska kursledare Jackie att även välja hälsosamma alternativ när det gäller det vi faktiskt stoppar i oss. Alltså mat med så lite konstiga tillsatsämnen som möjligt.

Det är så himla inspirerande! Jag tycker efter bara två veckor att maten smakar mer. Det går snabbare att handla – eftersom jag kan gå förbi 80% av innehållet i butiken! Antar att det i förlängningen blir billigare också! Om jag går ner i vikt är det ytterligare en bonus.

Nu byter vi successivt ut en del fett mot kokosolja. Vi strör gurkmeja på de stekta äggen till frukost och vi börjar dagen med ett glas ljummet vatten med en tesked bikarbonat – för Ph-balans i kroppen. Några små förändringar i taget.

Jag har bakat fröknäcke och vi äter jättegoda middagar. Försöker att handla så ekologiskt som möjligt. Enbärsbiffar, kantarellsås, sötpotatis och grönsallad med citronolja och ekologiskt örtsalt…

Jag kommer att tipsa och berätta mer om vår kostomställningsresa.

Känner mig galet stolt och taggad!

Det här känns på riktigt! Inga dieter eller annat hokus pokus som känns som nödlösningar.

Lära för livet vad som är bra mat helt enkelt!

Kram ❤ Susan

Livsviktigt

Mats och jag rensade lite i garaget. Jag packade bilen full.

Packade köksbordet som ska få fortsätta som verandabord på Öland och hyllor från det ena garaget till det andra garaget på släp och for en tur till Byxelkrok igen.

Fick hjälp av Ann-Marie att lyfta bordsskivan och skruva ihop det igen.

När det blev mörkt kröp vi ner i Spat och mös. Jag hade värmt lite glögg med rom, för vinden ven kallt och kraftigt runt hörnet.

Med på släpet hade jag även min nya cykel.

Mats och jag hade planerat att kika på två mountainbikes häromdagen. Jag tog bara några steg in i cykelaffären och blev så glad när jag såg cykeln som såg ut att vara gjord för mig.

Provcyklade och blev förälskad direkt!

Den breda sköna skinnsadeln…

Brett, härligt styre och lite lägre så att jag når ner med fötterna till marken när jag sitter på sadeln.

Normalt är jag inte så förtjust i döskallar. Men gillade färgerna och blommorna.

Idag tog jag en cykeltur i skogen.

Solen strålade och det blev en härlig tur.

Jag hade fått ett varmt pannband av Mats i Julklapp med inbyggda hörlurar i och de passade perfekt att ha på i den kalla luften.

När jag satt där på cykeln kom jag att tänka på min vän Sofi som varit ett par turer till Mexico och inspirerats av mexikanarnas sätt att skapa i papier maché och deras syn på döden. De verkar ha en sån livsbejakande syn på döden och deras döda anhöriga. Den här färgglada döskallen fick jag av Sofi efter hennes första resa…

Den påminner både om Sofi, Livet och det viktiga skapandet!

Jag har sedan en tid haft verkligt ont i mina fötter. Mortons syndrom. Jag klarar knappt att vara ute och gå med Alice längre. Det gör att jag inte får den motion jag behöver. Jag tänker att cykelns glada döskallar ska få mig att tycka om att komma ut och cykla istället för att promenera. Att de ska påminna mig om att träningen är livsviktig!

Så det bidde ingen mountainbike denna gången.

Ta hand om er!

Kram ❤ 🚲 Susan

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan

Tillbaka

Jag är tillbaka från retreaten. Det känns skönt att komma hem och mjukstarta vardagen ensam hemma. I förrgår behövde jag fortfarande vila, tröttheten ökar när jag väl slappnar av – och kände mig trött efter alla känslostormar. Gårdagen gick i samma anda men även med lite lagom sociala möten med tre fina nyvunna vänner. Idag känner jag mig lite mer tillbaka i vardagen och redo att skriva om min tid. Min vecka har varit fantastisk. Jag kom till Mundekulla Kurs och Retreatgård på sena måndagseftermiddagen förra veckan. Det är en så härlig känsla att packa upp på rummet. En blandning av förväntan och en önskan om att släppa taget om allt. Jag har varit här några gånger nu och vet ungefär hur det brukar vara. Men känslomässigt vet en aldrig vad som kommer att ske – inte heller i mötena med andra ”retreatare”.

image

Jag är lite fånig – jag plockar med mig blomma och egen duk. Tycker om när jag får med mig lite hemmakänsla. Finns nog mycket av Gudinnan Hestia i mig. Nedan min sovplats…

image
Vi har delvis tystnad under veckan. Vid frukost och lunchmåltiderna är det tystnad men vid middagen är det delvis tystnad. Men vill en inte prata kan en välja det här bordet.
image

Det som är extra njutbart under vistelsen är maten. God vegetarisk mat. Gunilla – Blommans kök – skapar mat som ingen annan. Tack Gunilla! Jag fick mycket inspiration och jag lär mig hela tiden av din kunskap. Ser fram emot din bok…

image

Den enklaste sallad smakar gottgott här…

image

I matsalen finns ett inspirationsbord uppdukat med böcker, olika inspirationskortlekar och pennor och papper.

image

Vid ett bord bredvid dukade jag upp inspirationsmaterial för deltagarna att göra egna Drottning/Gudinnekronor eller diadem. Det var fantstiskt att se hur många som gick igång på ståltråd, pärlor och sidenblommor och tillsammans satt vi och skapade i tysthet.

image
Jag hade redan innan jag åkte börjat att måla bilder som kommit till mig. Så min stora längtan var att få måla mer under veckan. En utmaning var dock att försöka vara mer i ”varat” och mindre i ”görat”. När jag upplevde det som mest så drog jag ironiskt nog detta inspirationskort…
image

På torsdagen lämnade fina Katrin oss och underbara Eva kom till oss. Eva skapade snabbt sin krona…

image

Jag gjorde ett diadem med hängande och slängande band och blomma…här är vi på väg ut i skogen – jag och min ”krona”…

image

En stor behållning av att vara på den här platsen är att den omges av en spännande natur. Det är lika vackert oavsett om det är sol eller mulet.

image

Som ur en saga…

image

Väntar nästan på att någon figur ur Sagan om ringen ska dyka upp…

image

Stora berg…

image

Bergsskrevor…

image

Mycket rötter…

image

Överallt i skogen finns patser som påminner om att det funnits människor här sedan länge. Som levde här och verkade i Smålandsskogen… ”Jordkulan”…

image

Jag facineras väldigt av sånt här, och är så glad att på dessa platser få möjlighet till information om vad man vet eller tror har funnits här… Kan stå länge och bara titta och försöka framkalla bilder hur det var…

image

Ibland går även Gudinnor och sover, då får kronorna vila…

image

Nytt för mig i år var det pågående bygget av tornet. Klart att jag var tvungen att gå upp! – Frågade Peter först Anne 🙂

image

Här var fantastisk utsikt över mer än bara Mundekulla.

image

Fick en känsla av hur fåglarna har det.

image

Retreaten bjöd på många tårar, insikter och skratt. Det inspirerade till många bilder. Dessa blev till…
”Det är mycket en kan göra som är gratis”…
image

”Befriad”…
image

Och ”Tårarna faller men jag släpper taget med stövlarna på”…
image

Så småningom kom sista dagen och vi hade en härlig avslutningscermoni med sång, dans och möjlighet till reflekterande tankar.

Många gånger under den sista helgen sjöng och dansade vi med Eva Cederblad. Alltid lika berörande och fint. ”Du är en kvinna som strålar och lyser, framför mig en Gudinna står. Låt mig få spegla mig i dina ögon, av din kärlek och kraft jag får. Jej jejma, jej jejmaaa, duurgaaa, durgaaa…” Har du skrivit den Eva?

image

Vi fick alla sitta på tronen och berätta med några ord för våra systrar vad vi nu ville ta med oss ut i vårt liv och i vardagen.

Under Gudinnan Lakshmi – välståndets Gudinna – kunde jag känna mig mycket tacksam.

Det var roligt, lekfullt och närande!

image
Här är fantastiska Gudinnan Anne som ser till att detta kan ske…
image

Här är vår dotters föredetta fantastiska förskolelärare och numera min vän och yogainspiratör. Sååå glad att jag fick dela detta med dig GudinnaGunilla. ❤
image

Vill härmed sända ett VARMT TACK till alla som var med och gjorde detta så underbart! Den här gången kändes det verkligen som en enda stor omfamning.
Vill rekommendera ALLA att göra detta. För männen finns också möjlighet alldeles snart när Peter har sin Man in Mission. Gå in på www.mundekulla.se och läs mer.
Kram Systrar och alla ni andra med!
❤ ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Susan

Stillhetens syssla

Eftersom Mats fortfarande inte kan sitta eller stå stilla utan endast ligga och gå, och dagligen behöver mycket peppande och stöd, så tillbringar vi mycket tid tillsammans – mer än någonsin. Vi tillbringar mycket tid i vårt vardagsrum, i soffan.
Jag läser högt ur böcker eftersom Mats periodvis har så ont att han har svårt att koncentrera sig, och vi ser film.
Och jag broderar.
Har en gammal kofta jag alltid tyckt om men som jag fick klippa av ärmarna på för att de blev för långa. Har länge, länge tänkt brodera något fint på den men inte haft riktigt tid.
Nu tog jag tag i det och den är nästan klar. Broderier runt ärmarna, fram i knappraden och på kragen.

image

Jag berättade för några dagar sedan om hjärtat jag fick av Gunilla Skyttla.
Nu är det klart och hänger i ateljén.

image

Det blev några pärlor till. En vit och några små glittrande…

image

Hoppas ni alla har en meningsfull alla ❤ :ns dag!
Kram Susan

Ny start – igen

Börjar morgonen med att värma upp med lite dans i min lilla yogastudio (friggan:))
Jag behöver träna hjärtat och få upp pulsen. Jag har inte promenerat med hunden knappt någonting senaste tiden eftersom Mats behöver ut och gå så ofta och då tar han Alice med sig.  Jag har sett det, som en möjlighet att vila min fot och hälsporre med mera. Nu kom jag på andra tankar när jag såg Fråga doktorn igår – man ska inte vila bort den utan träna senan under foten. Så nu har jag kört ett träningspass för hela kroppen en timme på morgonen OCH tränat senan i foten :)Jippie vad jag ska bli BRA nu!

image

Dans, dyna och dessa redskap ska förvandla mig. 😀
När jag tränat färdigt drog jag detta kort ur änglakortleken.

image

Den här veckan är det två reportage med mig och lite Mats också i tidningen Hälsa och tidningen Nära.

image

Båda väldigt fina reportage och lite annorlunda upplagda. Tack för dem Sara och Helena! ❤ 🌹❤

image

Önskar er alla en skön dag!
Kram Susan

Fokusering

Idag ska jag operera in ett stift till en nu tand. Börjar bli lite nervös nu. Jag får väl användning av andningen.
I två dagar efteråt får jag bara äta flytande mat och i två veckor får jag hålla mig till mosad mat.
Nu gäller det att fokusera på rätt saker de närmaste veckorna!

image

Imorgon förmiddag kommer Aftonbladets journalist Peter Kadhammar. Han vill skriva om oss och vår bok. Det blir spännande att höra hur han vill lägga fram det. Jag har alltid tyckt mycket om det han skrivit – hoppas att jag tycker om honom också. Det känns stort att han intresserar sig för oss. Hoppas bara att jag kan prata med mitt nyopererade stift.

image

Som jag säger i min krönika i veckans Kalmarposten – livet är ibland som en bergådalbana. Känslorna kan åka upp och ner fortare än en kan hantera.

Förresten – Så här blev mina virkade blommor till håret. Kanske borde jag stärka dem på något sätt…

image

Håll tummarna för mig idag – och – imorgon!
Önskar er en fin tisdag! ❤ Kram Susan

Förändring

Några dagar har gått och jag är nästan smärtfri i ryggen! Sån lättnad! Men jag märker att jag får ta det lugnt. I tisdags satt jag vid köksbordet och skrev in den sista engelska texten i Indesign. Dagen efter – lite ont igen.
Tar mina varma bad på mornarna. Har pyntat badkaret lite.

image

Vi har fått snö. Jag tycker det är härligt. Det blir ljusare, ljud blir dovare och jag tycker mer om kylan än om det här råkalla och fuktiga som vi ofta har här i Kalmar. Alice gillar att springa i snön, men hon är fortfarande livrädd för att vistas på många ställen eftersom hon fått den erfarenheten att det smäller där. Det går inte att ha henne lös. Minsta pang eller liknande så sätter hon av hemåt. Och jag lovar – en hänger inte med då.

image

Det är härligt att bli snöig. Det är nånting friskt över den känslan – att bli kall och rosig om kinderna.

image

Mats har hittat en kille som vi hoppas ska hjälpa honom med hans rygg, men hans hopp och smärtor går bergådalbana. I går kväll var förtvivlan stor men i förrgår kväll kunde han sitta och äta en hel måltid.

image

Vi börjar om efter jul och lagar den hälsosamma GODA maten.

image

Experimenterade igår med torskrygg. Ska försöka undvika så mycket kött som är möjligt. Får så olustig känsla av att äta djur när jag vet hur illa de har det. Det är klart att jag vetat det förut. Men nu KÄNNER jag det också. Som jag skrev här tidigare i en blogg: Förenar själ och kropp, hjärna och hjärta.

image

Ha en fin dag allihopa!
❤ Kram Susan ❤

Sammanföra knopp å kropp

Då är det måndag igen. Hela nyårshelgen och fram till idag har jag legat med ryggskott?/ryggsmärtor. Ni som läser min blogg vet att Mats har gjort detsamma i många, många veckor.

image

Det har varit liggläge i stort sett hela tiden. Tråkigt men nödvändigt och stundvis ganska skönt – när tabletterna har gjort vad de ska. Jag har legat med värmedyna under ryggen, men också på magen.

image

Jag har under ett par veckor känt ”ägglosseliknande” molande värk i nedre delen av magen. Men jag är ju i klimakteriet och har inte haft min mens på över ett år. Men jag är lite fundersam… Nu när ryggsmärtan inträtt så märker jag att jag spänner (drar in) magen för att skona ryggen – inte bra! Vet snart inte vad som är vad.
Kroppen är klokare än knoppen! Försöker lyssna på kroppen.
Förr när jag bodde ensam startade jag alla mina dagar med ett varmt bad. Även arbetsdagar. Återtar den vanan för att jag känner att det är bra för mig – både själsligt och kroppsligt. Jag ligger en stund med tyngdlös rygg och fokuserar på mina andetag.

image

Önskar er alla en liten stund för att andas medvetet idag. Försök att hitta en sån stund – om så bara för en kvart!
Snart ska jag färdigställa vår engelska bok i datorn. Äntligen! Det har kommit lite pudersnö så jag och Alice ska ta en promenad till Villa Livskraft.
Årets ledord blir: Sammanföra knopp å kropp.
Ha en fin dag allihopa!
Kram Susan