Taggarkiv: Lära för livet

…och det tar aldrig slut…

For upp till Byxelkrok igen. Packade bilen full. Skuffen och baksätet.

Alice skulle klippa sig på fredagen så hon fick stanna hemma med husse. Passargerarsidan med blandade kassar…

…och med nån liten loppiskruka som jag haffade någonstans på vägen förstås. 😉

Som jag längtat efter den här skylten denna gång!

Väldigt trött när jag kom upp. Det är så sövande att köra. Men lastade ur bilen i alla fall. Och så var hallen full igen!

Det känns som att detta aldrig tar slut! Jag har tappat räkningen på hur många lass jag kört.

Så väntade dagar av rensning och röjning. Röjt ur hela klädkammaren och organiserat upp den. Städat ur hela skafferiet. Ordnat plats i tvättstugan…OCH julpyntat. Och så en massa odefinierbart småplock där emellan.

På fredagen kom Mats med släp och Alice. Vi fick hjälp av grannen Anders att lasta ur trädgårdsmöblerna och lådor. Alice var nyklippt och blev så lycklig av att komma hit igen.

Vi unnar oss ibland en skön promenad…

… och lite vila…

Lite, lite snö har vi fått. Grå himmel men vackert, vackert

Byxelkroksbocken lyser ståtligt och ser ut över sundet.

… Det känns så skönt att Alice kommit upp och gör mig sällskap eftersom Mats vände direkt hemåt igen. Han sköter hela hanteringen av nya boken – marknadsföring, kontakter med distributör, detaljhandeln, tryckeriet och mycket annat… eftersom Boken om mitt liv verkar bli en populär julklapp så har han fullt upp…

…medans jag tar hand om det praktiska kring flytten. Så har vi delat upp det för att få ihop det under den här omtumlande perioden.

Det bästa med detta är att saker sorteras och minskas. Men det tar tiiid och det är ibland smärtsamt att skiljas från en del saker.

Nu är det ju som tur är, att allt är övergående – även detta. Inget är beständigt!

Sorterar även i allt som vi vill bevara från Mats barndomshem.

Så nu ”samsas” Mats farmors broderade duk med min mormors julbonad vid vår köksbänk i Kroken. ❤

Så möts de två kvinnornas skapande på Öland. ❤

Kram ❤ Susan

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan

Bloggskola

I fredags var jag på bloggskola i Växjö. Väldigt lärorikt. Mycket tips och råd om hur bloggen kan bli bättre!
image

Otroligt kunniga och duktiga kursledare. Fick så mycket inspiration. Hoppas nu att jag kan skapa en ännu mer intressant, enklare och ännu mer inspirerande blogg! Behöver bara vila lite. Fick inflammation i ett öga igår och känner mig aningen slutkörd. Broderar därför lite i lugn och ro…
image
Bloggändringarna får vänta någon dag. Go Lördagkväll till er alla!

Eternell på Neptuni åkrar

Orolig

I över en vecka har jag haft ont i kroppen. Det kommer som snabba smärtor, ibland som pilstick, på små punkter lite här och där, men kan också vara som en molande värk på vissa ställen.
Jag har jättesvårt att avgöra om det är i muskler eller i skelettet, det känns på båda sätten.
Är också vansinnigt trött! Jag som alltid varit nattmänniska orkar knappt hålla mig uppe till halv tio på kvällarna!
Har funderat mycket på vad det kan vara. Sviter efter allt packande, kånkande och bökande med flytten? Något med kosten? Klimakteriesymtom?
Känner mig så här inuti kroppen…

20141012-211052.jpg
…men även utanpå.
Öm. Öm. Öm.
Ska jag vara orolig? Är det här naturlig hormonförändring? Hur länge ska det vara? Gå till läkare? Är det ens någon ide’?
Känns som om jag skulle vilja göra ett reningsbad invärtes!!!
Skura hela insidan med såpa!
Godnatt!! Kram Susan