Taggarkiv: Second hand

Små öar av ordning

Förra veckan målades våra tak av en firma. Inför det plockade jag ner saker, lampor, tavlor med mera. När jag kom tillbaka hade de tagit ner ytterligare grejor som lysrör, gardinstänger och annat. Väldigt rörigt var det i alla fall! Den här nyckel – som ingen vill kännas vid – hittade jag inuti lysröret som satt i kökstaket! Trälådan till höger var ett skydd för fläktröret och där stod en rolig text från när huset byggdes…

Målarna tapetserade även i vårt sovrum. Och så hade vi köpt en bit tapet med ett Stig Lindberg-mönster som hamnade på ett annat ställe än där det var tänkt…

När målarna åkt kom snickarna. Vår vän Bo och hans son Anton. De började med att riva alla golv- och dörrlister och sedan började de sätta panel i hallen…

I väntan på att snickarna kommer tillbaka så försöker jag skapa lite reda i oredan. Små öar av ordning. Hall…

Kök…

Sen for vi mot Kalmar och uträttade lite saker. Martin var hos oss några dagar och jag fyndade en snurrfåtölj till lägenheten i Kalmar.

Vackert med snön. Det är sällsynt att den ligger kvar så här på träden i Kalmar.

Så tillbaka hem till Kroken. Det känns jättekonstigt att säga ”hem” om Byxelkrok men så är det nu. Mats och jag firade 23 år tillsammans igår!

Alice är skendräktig och vilar mest efter att hon tidigare i veckan mått rätt så dåligt och varit orolig.

Nu lunkar det på i stilla mak i några dagar – det ska bli skönt.

Trevlig söndag till er alla! Antar att ni är många med oss som lever i snödrivor nu. Längtar till våren men det är bara att gilla läget!

Kram 🌸❄🌸 Susan

NÄRA & NU

Årets första krönika i Kalmarposten 3 januari 2018

2017 är över. Är du en person som med nostalgi mest tänker tillbaka på allt som varit eller är du en person som med förväntan enbart tänker på det nya året?

Kanske tänker du på båda sätten. Vad är det vi minns?

Troligast är att vi minns det som gett upphov till de starkaste känslorna. De som fått oss att bli rejält upprörda, glada, ledsna, lyckliga…

Själv är jag en väldigt nostalgisk person med (ofta) skapligt dåligt minne. Det är kanske därför som jag tycker om att spara och bevara.

Jag har alltid tyckt om gamla saker och samlade tidigt på gamla plåtburkar. Pappa satte upp en hylla till dem i mitt rum.

Som artonåring började jag klä mig i second-hand-kläder och gick ett tag runt i en gammal trenchcoat för herrar och en herrhatt långt nerdragen i pannan. När jag var runt 20 år fick jag en gammal vacker grå 40-talsdräkt av en släkting. En snäv kjol med en figursydd, tajt kavaj och jag tyckte att den var så fräck! När jag tog min andra student på Dekoratörskolan i Gävle gjorde jag det i en gammal underklänning i grov vit bomull och en halmhatt från (sedan länge nedlagda) Gefle Halmhattsfabrik.

Under flera perioder i mitt liv har jag fört dagbok. När jag var tonåring klistrade jag in biobiljetter och annat smått och gott. Jag hade som sagt ett starkt behov av att bevara redan då. Undrar varför?

Vissa människor har inga problem med att slänga. Ingen sentimentalitet alls!

När vi nyligen röjde i svärmors lägenhet efter hennes bortgång, råkade en hel låda med mycket gamla bilder och fotoalbum komma med av misstag till Stadsmissionen och blev därmed kastad! Jag grät högt en hel eftermiddag av förtvivlan! Det var en sån skatt!

Jag funderar inte speciellt ofta på framtiden. Vad som ska hända. Hur det ska bli. Tror att jag är mer sån som tänker: det som sker, det sker. Det kan ju låta som att jag mer lämnar år ödet att bestämma vad som ska hända mig och så har det nog varit i många perioder. Det har också gjort att jag upptäckt att jag inte är speciellt bra på att sätta upp mål som jag vill uppfylla. Men samtidigt är jag ganska bra på att planera något som ska ske. Jag har vad jag minns – aldrig riktigt oroat mig för morgondagen eller framtiden. Undrar vad det beror på?

När jag klurar på mitt eget förhållningssätt till dåtid, nutid och framtid så är jag oerhört tacksam för att jag trots allt är så kapabel i nutid. Min nostalgiska ådra kanske är ett tecken på att de flesta människor vill lämna något beständigt efter sig – frågan är om någon annan kommer att bry sig om det när en inte lever längre?

Mats och min senaste bok ”Boken om mitt liv”, är ett resultat av våra gemensamma idéer om att bevara och minnas. Ett sätt för mig att spara och bevara för framtiden. Äntligen har jag fått min livs ”dagbok”!

Jag skriver då och då i mitt exemplar. Jag klistrar in bilder och andra ting. Med bilderna väcks minnena och det är både jätteroligt och i bland lite vemodigt.

Jag önskar att jag kunde sitta som en fluga på väggen och se våra barnbarns barn sitta och läsa om mig i min bok och om Mats i hans bok. Jag hoppas att de är nyfikna på att lära känna oss.

Men just nu räcker det gott att fundera lite på 2018. Jag väljer att vara optimistisk. Hoppas och tror att året kommer att bli det bästa någonsin. Vad annat kan en göra? Men – blir det inte det bästa året så blir det gott nog – för jag veeet att även det som kanske i stunden inte känns bra, resulterar på sikt i att jag utvecklas och växer. Jag vet att det alltid blir så.

Kanske ska jag ha som mål att bli bättre på att sätta upp mål?

Hur tänker du om allt detta?

Kram ❤️ Susan