Taggarkiv: Underbart

Fredag till fredag

För en vecka sedan åkte Mats och jag mot Stockholm. Solen strålade och vi for igenom ett gnistrande vackert vinterlandskap.

Vår dotter Julia har varit i storstaden för att utbilda sig till nagelterapeut. Jag tycker resan gick ovanligt fort och vid 16-tiden anlände vi till Solna och salongen där hon tillbringat den senaste månaden. Det var så härligt att se henne igen. Hon var så glad att visa upp salongen, läraren och platsen hon varit på. Light elegance heter produkterna och ska vara de bästa på marknaden.

När vi packat ihop allt material och all utrustning for vi till Julias kompis Michelle för att hämta hennes andra grejor. Det var fint att se hur hon bott. Eftersom den bostaden låg helt nära Mats gudson/Julias kusin Simon och hans familj, så gjorde vi en snabbvisit hos dem och sa Hej. Så småning om letade vi fatt på hotellet vid Odenplan.

Julia visste att vi skulle ut och äta på restaurang. Men vi överraskade med mat och show på Hamburger Börs! Hon blev väldigt, väldigt glad! ❤

Showen med Danny Saucedo var fantastisk! En så klok och mångsidig ung artist han är! Härliga musiker och otroliga dansare!

Dagen efter såg jag fram emot ett besök på Gudrun Sjödén butiken i Gamla stan. Julia och jag tog T-banan in och shoppade lite. Jag trodde aldrig att Julia skulle bära nåt klädesplagg därifrån men hon hittade en rödbrun sidenskjorta bland reaplaggen. 😊 Medans vi shoppade besökte Mats Gustav Vasa-kyrkan och Akademibokhandeln.

På söndagen väl hemma igen fick jag mina naglar fixade av Julia. Det var första gången för mig och fina blev de, eller hur?

Nu kan Julia se fram emot – ny lägenhet tillsammans med pojkvännen och hon kommer att hyra en stol på Kalmar Fransförlängning till sin nagelverksamhet!

Så har vi haft målare i huset på Öland som målat taken i hall, vardagsrum och kök, tapetserat sovrummet och lite till. Jättefint blev det. När de åkt kom snickarvännen Bo med sin son och började sätta panel i hallen. Så vi har det rörigt värre! Bilder på det i nästa inlägg.

Önskar er alla en skön helg!

Ta vara på stunden!

Kram ❤ Susan

Vintervackert

Solnedgång i hamnen

Vill bara stå kvar

Alice

Så stilla

Poetiskt

Varmt trots kallt

Vinterspabad

Värme vid Kronspisen

Middag

Så nära att falla igenom idag med att äta pasta. Tog en kort kvällspromenad med Alice istället och började om med tankarna när jag kom hem.

Kram från Byxelkrok. Ta hand om dig!

💕💖💕

Susan

Beroende eller inte?

Jag har sagt det förut. Men NU händer det!

Jag har börjat läsa i den här boken tidigare men bara tagit mig till andra kapitlet och sen tog det stopp.

Mats och jag kombinerar läsandet i boken med fem träffar med andra människor och  kursledaren Jackie. Där får vi lära oss för- och nackdelar med att avstå socker/mjöl och väldigt intressanta saker om näring och ”ickenäring” som jag kallar det.

 


Urdrag ur boken:  Idag anser flera seriösa forskare i USA att de senaste decenniernas fettskräck och nya konstgjorda fetter (transfetter) i kombination med stora mängder socker rubbat hjärnans biokemi. Och att detta, tillsammans med en sårbarhet för beroendesjukdom i en värld full av saker att bli beroende av, har lett till att extra många i dag får allvarliga konsekvenser av sin annorlunda biokemi, att vi ser så mycket beroende i dag – och hos så unga människor.

Så kallad fettkost (livsmedel, där man minskar på fettet, lättprodukter) ökar risken för sockerberoende eftersom den har hög andel socker och raffinerade kolhydrater (tillsatt för att ge smak när fettet är borta).

Lågfettkost stimulerar inte mättnadshormonet leptin som ska meddela hjärnan att: ”Nu är tanken full, så dra ner aptiten och höj förbränningen!” I stället blir effekten tvärtom: ”Än är jag inte mätt, bäst att ta lite till.”

Lågfettkosten innehåller inte de näringsämnen som hjärnan och kroppen behöver – så hur skulle kroppen känna sig nöjd? Det är stor skillnad mellan att bli ”mätt” = full i magen och att bli ”mätt och nöjd” = lugn och ro i hjärnan. Man kan äta ett kilo pasta och bli jättemätt, men fortfarande känna sig hungrig eller man kan äta en portion kött med örtsmör eller bearnaisesås och grönsaker med dressing och bli både mätt och nöjd.

Med socker i maten åker vårt humör samma bergochdalbana som blodsockret. Häftiga humörsvängningar är typiskt.


Det har tagit mig ett par veckor att förstå allvaret och det chockerande innehållet i boken. Men det har verkligen fått både mig och Mats riktigt motiverade för första gången. Precis så här är det för mig. För ett par veckor sedan hade jag ingen mättnadskänsla men det har redan blivit bättre!

Plötsligt händer det och poletten faller ner!


Mer ur boken: En del människor kan aldrig tacka nej till kakor, bröd, glass, godis eller alkohol – och väljer alltid pasta eller pizza framför lax eller makrill. Är du kanske en av dem? Då kan du vara känslig för socker.

Många överviktiga och jojjobantare hör dit. Men även normalviktiga och underviktiga. Sockerberoende eller sockerkänslighet har inte med vikt att göra. Många kroppar skriker efter socker. Orsaken är att de reagerar helt annorlunda än andra på den här sortens mat, den ger inte bara mättnad utan också ett fysiskt och psykiskt välbefinnande. Och den känslan vill kroppen åt, igen och igen. Men det har ingenting med dålig karaktär att göra. Suget efter socker handlar helt enkelt om hjärnans kemi. 

Att äta får oss att må bra. Maten ger ett påslag av signalsubstanser som ger en känsla av välmående. Det är så vi är skapta. Att vara hungrig är obehagligt, när vi äter mår vi bra.


Det här känner jag verkligen igen mig i! Jag har svårt att tacka nej när det bjuds kakor och annat sött. Jag kan verkligen längta mer efter ett gott bröd än efter godis. Och pasta triggar verkligen mitt sötsug! Jag älskar pasta!

Strax efter jul började jag trappa ner sockerfrossandet, så när vi börjat kursen har det gått över förväntan. Men varje dag ges tid till att laga den hälsosamma maten och att planera att ha något med mig om jag ger mig av hemifrån.


Mer ur Sockerbomben3.0: För bara några decennier sedan diskuterade forskarna om orsaken till bland annat drogberoende skulle sökas i arvet (generna) eller i miljön (uppväxtförhållanden och socialt sammanhang). I dag är alla eniga om att det handlar om både och, arv och miljö. Det råder ingen tvekan om att de flesta som utvecklar beroenden har en ärftlig känslighet för det.

För den som har denna känslighet är just socker ett av de ämnen som ger den allra snabbaste effekten på kroppen – samtidigt som det finns tillgängligt nästan överallt, från det att vi är mycket små. Vi lär oss tidigt att så fort vi ska fira något, belöna oss, trösta oss eller är trötta – då hjälper det att stoppa i sig något sött. Och det gör det ju, vem skulle välja kokt torsk till kaffet på eftermiddagen?

Vad som händer är dessvärre att vi därmed ställer in hjärnans banor på att stimuleras av ett ämne vi tillför utifrån – och i och med det förbereder oss för allvarliga sjukdomar och ibland till och med en framtida karriär i drogernas värld. Dessutom är det med socker som med rökning, att det tar lång tid, kanske tio, tjugo år, innan symtomen visar sig tydligt. Och då är skadan redan skedd.


Oj vilken igenkänning! Jag hade varit rökare i 20 år när jag träffade Mats, och hade trappat ner ordentligt med det. Eftersom han inte var rökare så slutade jag helt. Vi träffades i februari och han hade godisbutik. Jag ersatt (men förstod det inte då) mitt rökande med godis. När jag bara några månader senare blev gravid var det till och med lite okej att frossa i socker. Men om jag ska vara ärlig, så hade jag ätit ganska mycket socker redan innan. Jag minns att jag, under den tid som jag bodde i Stockholm, köpte en 200grams chokladkaka som jag åt på tunnelbanan hem – utan dåligt samvete och utan några som helst konsekvenser – alltså ingen viktuppgång! Jag åt mycket mjölmat som mackor och pasta…  och traditionell husmanskost. Jag blev ju inte tjock!

Exempel på ett mellanmål  numera…

Jag älskar morötter i alla former så det är lätt och jag känner mig inte lika hungrig längre. Men jag får verkligen vara vaksam. Det är skönt att vi båda är med ”på samma tåg” så att säga. Det gör det enklare och motivationen starkare. Jag märker att det är väldigt lätt att falla in i gamla mönster. Hur jag tänker när jag blir frustrerad, när något går emot. Mycket är relaterat till mat och tröstätande. Att veta vad en äter är en lite del av det hela. Att veta VARFÖR jag äter och NÄR, känns lika viktigt.

Vi bör helst inte äta så mycket frukt – det kan i värsta fall trigga efter mer socker, men vi är alla olika så vi får prova oss fram. För mig är pasta en sådan trigger. Jag blir alltid så sötsugen efter det.

Vi inspireras av vår fantastiska kursledare Jackie att även välja hälsosamma alternativ när det gäller det vi faktiskt stoppar i oss. Alltså mat med så lite konstiga tillsatsämnen som möjligt.

Det är så himla inspirerande! Jag tycker efter bara två veckor att maten smakar mer. Det går snabbare att handla – eftersom jag kan gå förbi 80% av innehållet i butiken! Antar att det i förlängningen blir billigare också! Om jag går ner i vikt är det ytterligare en bonus.

Nu byter vi successivt ut en del fett mot kokosolja. Vi strör gurkmeja på de stekta äggen till frukost och vi börjar dagen med ett glas ljummet vatten med en tesked bikarbonat – för Ph-balans i kroppen. Några små förändringar i taget.

Jag har bakat fröknäcke och vi äter jättegoda middagar. Försöker att handla så ekologiskt som möjligt. Enbärsbiffar, kantarellsås, sötpotatis och grönsallad med citronolja och ekologiskt örtsalt…

Jag kommer att tipsa och berätta mer om vår kostomställningsresa.

Känner mig galet stolt och taggad!

Det här känns på riktigt! Inga dieter eller annat hokus pokus som känns som nödlösningar.

Lära för livet vad som är bra mat helt enkelt!

Kram ❤ Susan

Nostalgi

Ja, det blir mycket av det när en rensar ur huset. Vad den stora lådan som stått i garaget innehöll hade jag glömt för längesedan. Där fanns väl utvalda delar jag sparat från min uppväxt. Nu är det dags att sålla ytterligare.

Jag har alltid varit en sparare.

Jag hittade ett papperskuvert fullt med utklippta bilder från Kamratposten. Minns att jag gjorde collage på väggarna i mitt rum med dem.

En hästpärm full med information där jag försökte lära mig hur hästar skulle skötas. Allt från hästens alla delar, skötsel, utseende och till och med en egen flik för roliga historier med hästinnehåll.

Och så bilder förstås. Både vykort och urklipp.

Drömmen om en häst. Jag skötte om en jättehärlig åsna vid namn Grålle, som jag också red regelbundet. Han var min ögonsten…men på kuvertet har jag skrivit: ”Åsnor är bra men hästar är bäst”…

Samlarbilder och min brevväns hemmagjorda hästtidning…

Och så Barbieprylarna också.

Vet inte hur jag ska sortera. För en nostalgisk samlare som jag blir det svårt. Tänker mig att den här bloggen blir fin att återkomma till när allt är borta.

Tror att jag ska tvätta upp några utvalda Barbiekläder och hänga upp dem fint i Barbiegarderoben. Det får bli det jag sparar. Reste får jag slänga eller ge bort. Många plagg har mamma och mormor sytt eller virkat.

Samlade ishockeybilder också. Till Mats stora glädje! 😍 Han hade ett exakt likadant samlaralbum när han var liten. Då – 1971 var han 8 år och jag 10.

Det var ju VM och det tittade jag på.

Blir också fascinerad över hur fint jag skrev när jag gick i andra och tredje klass. Kommer ihåg att bilden var ett klistermärke som fröken satt överst på boksidan.

Minns inte att jag fortsatte att skriva så fint i tonåren! Tappade det nånstans på vägen.

Ja det är sannerligen inte lätt att veta vad jag ska spara… samtidigt som allt bara har ett värde för mig.

Som alla brev och vykort jag fått av vänner…

… heeelt otroligt! Har gått igenom alla vykort och blir så glad för påminnelsen om alla som skickat en hälsning. Här är vykort från hela världen! … och tänk att vi tjejkompisar faktiskt skickade brev till varandra då och då. Fint att påminnas eftersom jag glömt det.

Nu är jag så himla glad att jag sparat detta. Delar av det blir jätteroligt att sätta in i min ”Boken om mitt liv”!

Hittade en annan rolig grej kring det som jag visar nästa gång.

Natti natti!

Ibland är det också härligt att tänka på det som varit.

Godnatt! ❤ Susan

BUTIK21

För er som följer mig här så har ni sett att jag då och då nämnt mina besvär med mina fötter. Det gjorde också BUTIK21!

I samarbete med dem testar jag nu deras stödstrumpor.

Så här skriver de om strumporna på sin sida:

”Ta på dig dina stödstrumpor direkt på morgonen – så motverkar de trötta och svullna ben och fötter hela dagen. Stödstrumpor hjälper din kropp med blodcirkulationen så att hjärtat orkar pumpa upp allt blod från benen. I vårt utbud hittar du både klassiska och moderna stödstrumpor för alla dina behov, bland annat för graviditet och för sport.”

Jag fick ett par grå stödstrumpor i ull som jag redan provat. De var jättesköna och välbehövliga nu när jag stått och gått mycket hela hösten i och med vår flytt. Jag älskar ullstrumpor och upptäckte deras alla kvalitéer när jag vandrade. De absorberar fukt superbra och luktar aldrig illa!

Jag har också fått möjligheten att testa dessa stödstrumpor.

Ni vet ju att jag gillar färg så de här var härliga!

Jag gillar att de ”smiter åt” olika starkt på olika ställen och det var lätta att få på.

Nu ska jag ha dem på hela dagen. 👍😍👍

BUTIK21 har det mesta för fötterna. Även sånna här hjälpmedel…

Klicka på bilden överst så kommer du till deras nätbutik.

Ta vara på stunden och Ta hand om dina fötter!

Kram ❤👣❤ Susan

Jul, Jul – strålande jul…

Så kom då julafton. Ja, den kommer ju vare sig en är klar eller inte.

Intentionen var att försöka ”bara vara” så mycket som möjligt.

Julia kom med sin kisse Loke och en låda med fantastiska godsaker hon tillverkat själv! Hemgjord senap, sill, Saffransskorpor, godis och mycket mer. Bland annat en supergod granskottsglögg!

Äntligen Julmat…

Äntligen Julbad…

Äntligen Julklappar…

Äntligen Julmys…

Kissen och vovven vilar fint tillsammans nu 💖

Äntligen lite spel och lite pussel. Julias pojkvän Olof kom och vännen Tilde som flyttat till London. Middag för vänner.

Människor kom och gick… fint! 💖

Försöker också uträtta något vettigt mellan helgerna. I februari börjar vi snickra upp panel i huset. Tog med oss snickeriproffset Ann-Marie till byggfirma i Löttorp angående val av panel. Stor beslutsvånda men bra med smakråd.

Efter det en trevlig lunch i Löttorp på Kalk med Ann-Marie och Olle. Godaste hamburgaren jag nånsin ätit!

Vi har hunnit med lite mellandagsbio också – Solsidan. Ganska rolig!

Nu vankas middag i kväll hos vänner i ”Kroken” och Nyårsafton myser vi nog på tumanhand med Alice. 💖

Ger inga nyårslöften men ser fram emot förändring på många plan.

Önskar er alla ett Magiskt spännande och friskt 2018!

Kram 💖 Susan

Knappknäpp

Som ni vet så är jag helt knapptokig! Jag har ett rätt stort lager med en herrans massa olika knappar. Numera går jag inte längre på loppis varje vecka – det är inte så mycket jag behöver längre.

Men idag ramlade jag in på Lindra för att leta gardiner och plötsligt så stod den där – burken med blandade STORA knappar – modeller man aldrig ser i knappburkar.

Vilket fynd! Kolla!

Alla knappar är så där sällsynt stora.

Är de inte fina?

Vet inte vad jag ska ha dem till…

Men kanske har jag en idé.

Jag kan ju inte bara samla på dem!

Eller kan jag det?

Alla knapparna för 30 kronor!!! 😄

Förut gjorde jag ringar av knappar men är inte så sugen på det längre.

Vi får se. Nu kan jag bara njuta av att sitta och titta på dem.

Kram ❤ Susan

Hur fort kan en vecka gå?

Förra lördagen bjöd dottern Julia oss hem till henne på middag. Bakad potatis med skagenröra. Galet gott!

Efteråt gick vi och lyssnade på Henrik Schyfferts föreställning Var inte rädda – klokt och mycket underhållande!

På söndagen åkte jag in till Julias arbetsplats – delikatessen på Coop. Där köpte jag en massa godsaker. Mats och jag tog en brunch framför TV:n. Tanken var att vi skulle se reprisen på Så mycket bättre men den var framskjuten till förmån för direktsändningen av #metoomanifestationen på Sergels torg och det blev ju ”sååå mycket bättre!” 😘

Efter det så lastade jag bilen full med prylar (jag tömmer sakta radhuset i Kalmar på saker) och tog hunden med till Byxelkrok. Med hallen full av grejor fick jag ny energi och möblerade om i vardagsrummet. Behöver planera och testa mig fram för vad som ska sparas, ges bort och flyttas av allt vi har i radhuset.

Tänk att jag tycker till och med att det är trevligt att vara ute i spöregn i ”Kroken”! Så här ser jag ut då. 😊

Mats farmors gamla fina porslinsdam med hundar blev söt i sovrummet. Fixade lite fint utanför huset. Fortfarande hänger stora bifftomater i pallodlingen.

Åter till Kalmar. Skrev en krönika om perfektion. Mats och jag föreläste på psykiatridagen. Själv lyssnade jag på en mammas gripande historia om sin i dotter och den här killen …

Joakim Hammar – mycket berörande om hur det är att ha Aspergers. TACK Joakim för det. ❤

Ja, så är det nu lördag igen!

Idag har vi som vandrade på el Caminon återträff. Det ska bli så mysigt att ses igen.

Svaret är: En vecka kan gå jäkligt snabbt! 😍

Önskar er alla en skön helg!

Kram ❤ Susan

Boktips med mystik

Jag ger sällan boktips här på bloggen men nu vill jag inspirera er att läsa Carlos Ruiz Zafons böcker.

För flera år sedan fick jag den första boken i en trilogi i födelsedagspresent av Mats. När jag läst den tog det inte lång stund innan jag läste de två följande böcker som fortsätter historien. De här böckerna är det…

Vindens skugga – 2002, Ängelns lek – 2008 och Himlens fånge – 2011.

Numera lyssnar jag mycket på böcker och hittade en annan, nyare bok av honom som heter Marina. Underbara formuleringar som vanligt. Här är ett utdrag ur boken:

”Han såg ut som en gammal överste utan krig och utan soldater. han hade en slocknad cigarr mellan läpparna och mer hår på varje ögonbryn än de flesta människor har på huvudet.

– Vad vet ni om Kolvenik? Vilka är ni? Vem har gett er min adress?

Florián ställde inte frågor, han avfyrade dem. Efter att ha kastat en blick bakom oss, som om han ville försäkra sig om att vi inte var förföljda, bad han oss stiga in. Huset var fullt av bråte och luktade som ett gammalt källarförråd. Där fanns mer papper än i Alexandrias bibliotek, men sorteringen sköttes av en bordsfläkt och ordningen var därefter.

– Kom med.

Vi gick förbi ett rum med massor av vapen på väggarna. Revolvrar, automatpistoler, mausergevär, bajonetter … Revolutioner hade genomförts med betydligt blygsammare utrustning.

– Herre min gud! mumlade jag.

– Det här är ingen kyrka, klippte Florián av och stängde dörren till vapenrummet.

Vi fortsatte in i ett litet matrum med utsikt över hela Barcelona. Till och med som pensionär fortsatte inspektör Florián tt hålla ett vakande öga på staden. På bordet sotd en halvfull burk bönor och en ölflaska, Estrella Dorada. Ingen tallrik, inget glas . ‘Polispension är lika med fattigpension’, tänkte jag. Florián satte sig på en stol framför oss och tog fram en väckarklocka. Han ställde ner den på bordet, med urtavlan vänd mot oss.

– Femton minuter. Om ni efter en kvart inte  har berättat något som jag redan vet kastar jag ut er med huvudet före.

Det tog oss betydligt mer än femton minuter att berätta allt som hänt. Victor Floriáns fasad började snart krackelera. Under den hårda ytan framträdde en sliten och rädd man som höll sig gömd i det här rucklet tillsammans med sin vapensamling. När vi var klara tog Florián ut cigarren, och efter att ha vridit och vänt på den under nästan en minut, tände han den. Sedan såg han ut över staden som låg insvept i dis och började tala.”

 Marina – Läs den!

Den handlar om Marina och Óscar som kommer kommer mysterier på spåren och innehåller mycket mystik i spännande miljöer med en sällsam historia och så klart kärlek.

Jag avundas verkligen er som har dem olästa. Tyvärr har jag inte hittat fler böcker av honom översatta till svenska. Kanske läser jag om trilogin.

Hoppas att du tycker om dem! Miljöerna sätter verkligen fart på fantasin!

All gott till er alla så här i höstrusket!

Ta vara på stunderna som kommer och går!

Kram ❤️ Susan

 

Jag – en pilgrim

Här kommer äntligen min korta (😉!) resumé av min pilgrimsvandring. Som ni säkert förstår är det oerhört svårt att försöka beskriva hela äventyret med ord. Det är dessutom jättesvårt att återge naturen och den storslagenhet som den bjuder på med några begränsande fotografier, men jag hoppas att ni ändå ska få en liten känsla för hur jag upplevde det. Och förmodligen finns det lika många upplevelser av vandringen på el Caminon som det finns vandrare. Ni som följer mig här vet att jag förberett mig länge både med att gå längre sträckor och med min packning.  

En del av er känner till Pilgrimsleden i norra Spanien som går till Santiago de Compostela några av er har aldrig hört talas om den. Kanske drömmer du om att gå den?  Men en del av er skulle aldrig komma på tanken. Frågor som de här kan dyka upp: Varför går man där? Måste man vara troende? Önskar man en uppenbarelse eller insikt? …om vad?

…Vi är en grupp på tio personer varav två vandringsledare – Nina och Nisse. Några har vandrat tidigare och några är precis som jag – här för första gången. Vår grupp har setts vid ett tidigare tillfälle. Vi har förberett oss bra genom våra vandringsledare och jag märker tidigt att de vet precis vad vi kommer att möta men är tysta som musslor och säger inget i förväg. Klokt nog får vi erfara allt på egen hand i vår egen takt. Vi ska vandra i tolv dagar och vara hemifrån i fjorton.

Vi börjar vår vandring på den franska sidan i St. Jean Pied-de-Port. Vi kommer dit sent första kvällen till härbärget Beilari som är litet och familjärt.

 

Nina och Nisse är vän med ägaren Josef och vi får alla ett kärleksfullt välkomnande och mottagande. Vi ställer bara vår packning innanför dörren eftersom vi är väntade och ett femtontal pilgrimer sitter tålmodigt och väntar in oss så att middagen kan serveras. Vi får en underbar vegetarisk middag i ett litet matrum som är utomhus men med tak, och så småningom tilldelas vi våra sängplatser och jag som aldrig sett ett härbärge tidigare är glatt överraskad av att det är så fräscht! Jag duschar och plockar bort några småsaker från min packning. 

 

Senare får vi ett kort samtal med Josef  och vi gör en liten genomgång kring morgondagen och sedan går vi och lägger oss.

Vi kliver upp när det fortfarande är mörkt ute. Nina har annonserat att hon ska ha en morgonmeditation ovanför härbärget före frukost och jag letar mig upp på övervåningen i huset. Det visar sig att vi ska gå upp och ut och längre upp. Det är kolmörkt, någon före mig lyser upp den branta stigen med en lite lampa och trevande hittar jag så småningom henne sittande under ett persikoträd på en platå, några i vår grupp är redan där. Jag får först ingen uppfattning om var vi är eller hur det ser ut. Nina har tänt några ljus och vi sitter i mörkret, försöker fokusera på meditationen, stunden, de förväntansfulla tankarna virvlar genom huvudet och medans vi sitter där går solen upp. När vi så öppnar ögonen ser vi staden nedanför oss och det pirrar lite i magen. 

Efter frukost och packning av ryggsäck går vi över gatan för att skaffa oss ett pilgrimspass. Utöver vårt vanliga pass så behöver vi det för att få tillgång till härbärgena längs vägen. Vi har tur och slipper köa. Jag köper min pilgrimssnäcka och hänger den på min ryggsäck. Nina och Nisse har rekommenderat att skicka sin ryggsäck till vårt slutmål första dagen om vi känner oss osäkra på första dagsetappen – den kan nämligen komma att bli tuff eftersom vi ska upp på Pyrenéerna och ner igen på en och samma dag! Jag och några till gör det. Jag lånar en pytteliten ryggsäck av Nina där jag kan bära mina sandaler, ett par extra strumpor och lite frukt. Jag bär med mig en persika jag fick av Nina från trädet på berget där vi mediterade.

Så bär det iväg strax efter halv åtta på morgonen. Dagens sträcka går över bergen till Roncevalles.

Redan innan vi hinner ut ur staden vill jag stanna och fotografera. Det är så vackert.

 

Det blir backigt med en gång. Det är detta jag befarat mest. Kommer jag att orka? Kommer kroppen att hålla? Väl medveten om mina svaga punkter – och de är ganska många – knäna, höger stortå, högra främre fotsulan, höfterna och ryggen. Men jag är förberedd! Jag vet HUR jag ska gå – behöver bara vara fokuserad. Jag har ju en stav till hjälp.

Efter knappt halva första dagen får jag början till en blåsa på höger lilltå. Fasen också! Har inte gått in skorna tillräckligt! Jag är så tacksam att jag har mina ursköna sandaler med mig. Jag trär på ett litet silikonrör på lilltån och byter skor. Vips! Blåsan känns inte alls! Jag vet dock inte vad jag ska göra med de otympliga enormt smutsiga kängorna. På första bodegan där vi stannar och äter lite frågar jag om de har en plastpåse jag kan få. Jag får till svara att det av miljöskäl inte får dela ut plastpåsar och jag uppfattar det som att de inte får använda plastpåsar heller. Kvinnan bakom disken ger mig en liten papperspåse som jag kränger ner kängorna i och jag får precis ner allt i den lilla nylonryggsäcken jag lånat av Nina. 

Men oj vad kuperat det är! …och oj så vackert! Jag kastas mellan negativa och positiva känslor. Det är skitjobbigt, men den oslagbart vackra naturen gör mig på gott humör. Vi går ibland i grupp, ibland två och två. Vi stannar upp och insuper den friska luften, dricker lite vatten, äter något.

Jag beundrar får, hästar och grisar som går och betar i de branta sluttningarna. Jag lägger också märke till rovfåglar som cirkulerar i luften och väntar på ”nedfallna” får eller lammungar. 

 

Här och där ligger skelett av uppätna får.

…Det är aldrig riktigt tyst. Nästan hela tiden hör vi klockor klinga som hänger runt djurens halsar. Då och då kommer någon bil glidande förbi -även cyklister. När vi är högst upp är vi på 1400m. Utsikten är majestätisk! Naturen skiftar väldigt mycket, även underlaget som vi går på. Vi har tydligen tur med vädret. Det är växlande sol och moln – varmt men inte hett och då och då kommer en välkommen skön, svalkande vind.

…Eftersom alla vandrare startar ungefär samtidigt från olika härbärgen på morgonen så är vi många som följs åt. Vi möter det amerikanska äldre paret där kvinnan tidigt fått så svåra skavsår på ena foten att hon måste ta av sig och gå i strumplästen. Jag tänker att det är tur att det inte regnar och är kallt. Jag ser den ensamma lite yngre mannen som envisas med att gå med sin vadderade svarta jacka på och ständigt har han ont om vatten!

Mot slutet går jag ensam. Det är skönt att gå tyst i sin egen takt när jag är trött. Jag börjar se att det inte är långt kvar och får lite kraft av det. Det är nu väldigt brant. 

…Jag upptäcker att det för mig är mer påfrestande för knäna att vandra nerför men har tidigare under dagen hittat strategier för det med hjälp av andra. Konditionen tär mest uppför, men då stannar jag helt enkelt oftare.

Jag går baklänges nerför där underlaget tillåter det och springer med små steg på tårna för att skona knäna. När det så småningom planar ut fångar jag de lila krokusarna – som vi sett hela vägen – i den låga kvällssolen. Det är sagolikt vackert!

…När jag runt halv sex kommer fram till härbärget i Roncesvalles som är ett gammalt kloster så är det kö in. Några vandrare hänger tvätt utanför. Nina – vår ledare tog på förmiddagen bussen hit och hon har bokat sängplatser till oss och även handlat ingredienser till middagen. Det är ett stort kloster och mycket folk men det är lätt att hitta volontärer att fråga. En kvinna visar vägen till våra ryggsäckar och jag är tacksam att jag sluppit bära den över berget!

 

Det är stora salar med små bås och vi har fått sängar på övre planet. I varje bås finns två våningssängar och plats för fyra personer. Till varje sängplats hör ett låsbart skåp. Det är rent och fräscht.

Jag duschar och går sedan ner i det stora gemensamma köket. Nina, Nisse och de som kommit in tidigare har lagat färdigt vår middag och jag sätter mig tacksamt ner. Vi äter en ljuvlig, tonfisksallad, en varm pastarätt och choklad till dessert. Det är sååå gott!

Efter maten vill jag bara lägga mig och sova. Jag har inte ens ork att skriva dagbok om första dagen som blivande pilgrim.

Andra vandringsdagen är vårt mål Zubiri och jag startar tidigt med Marie-Louise (som jag nästan hela resan envisas med att kalla Britt-Marie – förlåt Marie-Louise!) Det är mörkt ute och det regnar. Vi kryper in i våra regnponchos och som tur är har vi pannlampor båda två. Vi vet att det inte är så långt till första frukostmöjlighet och vi stannar där. Vi tar en lyxig första frukost med både färskpressad juice, te, croissant och ägg. Ägget är underbart gott trots att det känns som om det är kokat hela natten.  Första vandringsdagen med ryggsäcken. Det känns bra. Många vackra byar passerar vi igenom.

  

Det är backigt idag med och smala stigar. Vackert. Vandrar mycket ensam. Delar av gruppen sammanstrålar vid en bar. Det har slutat regna för en stund och vi sitter ute och äter lite.

Efter pausen stannar vi till i en helt underbar liten lanthandel som ligger runt hörnet. Där inne regerar den äldre kvinnan vid kassan. Den yngre kvinnan hjälper till i affären och vi får inte plocka våra grönsaker och frukt själva – det ska hon göra. Ett barn kommer inspringande, en grannfru står och övervakar allt vid kassan.

Var och en av oss handlar något att lägga till vår gemensamma buffé senare på kvällen. Jag bär med mig ett par långa painriche och lite annat smått. Jag ser ett par unga män lasta ved in i ett utrymme under ett hus. De har en så söt hund med sig som jag hälsar på och en längtan efter vår Alice dyker upp i bröstet.

När vi vandrar ur byn börjar det bli backigt igen. I backen ser jag de unga männen igen på ängen invid en traktor, lastandes mer ved. Jag stannar till och vänder mig om och tar en bild på den fina lilla byn vi just passerat. Livet där går vidare och jag tänker på alla de hundratals pilgrimer som vandrar in och ut ur deras liv varje dag!

Det regnar större delen av dagen. Men det är skönt att gå där under regnponchon med sina egna tankar och ta ett steg i taget. Det gäller bara att titta upp ibland så att man inte missar något riktmärke och går fel! Alla vägmarkeringar är inte lika tydliga som den nedan, vissa får vi söka efter. Stigarna är rejält leriga och regnvattnet rinner ner för den steniga stigen. Jag är glad att jag har en stav!

 

Vi plockar mycket björnbär efter leden. Supergott tillskott för energin! När vi den kvällen kommer fram till mysiga härbärget hos Maria och hennes dotter är det mycket som behöver torkas. Vi hjälps åt att plocka fram det medköpta bufféingredienserna i det lilla allrummet som också är reception, kök och samlingsrum för de få pilgrimer som får plats på det här stället.

…Härbärgena vi sover på är väldigt olika. Vi tar in på både kommunala och privata. Jag förstår att våra härbärgen är väl utvalda av Nina och Nisse och vi har det alltid rent, fräscht och varmvatten i duschen till alla. Vi bor i stora salar, mindre rum, i sängar och på madrasser på golv, och alltid tycker jag att jag ligger skönt. Ibland äter vi pilgrimsmiddag – trerätters inklusive vin – ibland lagar vi något tillsammans och någon gång äter vi ute med vanlig meny.

…Jag tycker om att kliva upp tidigt och vandra iväg med pannlampa i mörkret och möta soluppgången. Det är också svalt och skönt. Härbärgena tänder ljuset vi sex på morgonen och släcker vid 22.00 på kvällen. Eftersom jag är väldigt trött på kvällarna efter middagarna så slocknar jag tidigt och vaknar tidigt. Jag går ibland smygande upp vid halv sex och plockar med min packning. Men det gäller att vara tyst som en mus före klockan sex.

…Det är mycket plock med packningen! Det tar några dagar innan jag har kommit underfund med hur rätt sak kommer på rätt plats! Otroligt nog försvinner saker trots att jag har så lite att hålla reda på. I flera dagar är ett par viktiga ullstrumpor helt borta – tills jag hittar dem i botten på sovsäcken! Jag har sparkat av mig dem på natten när jag blivit varm!

Dag fem och sex får jag extremt ont i mina höfter. Jag har bara haft EN vandringsstav och förmodligen utvecklat en sned gång! Jag har samma smärtor som foglossningen gav mig när jag var gravid med vår dotter, samtidigt som jag den morgonen får veta att min svärmor lämnat jordelivet på natten! Liv och död på en och samma dag! Dessutom är dag sex otroligt varm, solig och vindstilla och jag utvecklar ett enormt munsår. När vi så småningom kommer till Arcos får jag frossa och känner mig väldigt ömklig!

 

Vår vandringsledare Nina tar bussen dagen därpå och jag och en annan kvinna i gruppen hänger med. Känner att jag behöver en paus! Både fysiskt och mentalt. Vi kommer fram tidigt till Logrono tidigt på förmiddagen och så jag och Britt-Marie får lära känna staden lite mer. Vi traskar ut och letar efter turistkontoret för att hämta stadskartor. Vi irrar bort oss en stund och hamnar i den nya delen, känner inget behov av att gå runt där så snabbt tar vi oss tillbaka till den äldre och mycket vackrare stadsdelen men vi ser oss messt runt på byggnader och annat eftersom vi inte kommer in någonstans då det hunnit bli siesta och allt är stängt. På kvällen när de andra i gruppen har anlänt tar vi en Pinchosrunda i kvarteret. Likt humlor bland blommor en solig sommardag fladdrar vi runt och dyker in i den ena lilla Pinchosbaren efter den andra. Mycket gott och trevligt! 

 

…Det är fantastiskt att möta de andra vandrarna som vandrar på leden, men jag känner mig stundvis både blyg och lite asocial inför alla nya ansikten och nationaliteter! Jag träffar ett pensionerat par från Australien som sålt allt de ägde för att komma till Europa och vandra. Vi möter förstås andra européer men också många sydkoreaner, japaner, brasilianare och amerikanare. För det mesta går det bra att kommunicera på engelska, men ofta behövs bara en blick och ett ”Buen Camino”. Jag känner mig aldrig ensam. Det finns alltid hjälp att få.

Jag får låna en vandringsstav av en kvinna i gruppen och fortsätter att vandra med två stavar och får ordning på min gång och smärtorna försvinner.

…De första dagarna har vi alla fullt upp med att plocka med våra packningar. Det tar några dagar att upptäcka var all packning bör ligga för att det ska vara mest praktiskt. Kvällar går till att vårda våra kroppar – för de flesta är det fötterna – se till att få en skön dusch, lite mat och en säng eller en madrass att ligga på. Allt handlar om mycket grundläggande behov. Det är enkelt, ibland smärtsamt, ofta spännande och mycket utmanande. Aldrig, aldrig tråkigt! När det blir tungt och jobbigt ser jag inte för långt fram, bara någon meter. Jag tar ett steg i taget. Ibland är stegen långa och raska. Ibland är de mycket långsamma och korta.

…Det blir tydligt hur viktigt det är att vara närvarande i nuet i vandringen. När det är tungt och jag blir trött eller har ont är den enda lösningen att vara i kroppen – i nuet! Ett steg i taget. Att tänka på varför jag begav mig ut på det här äventyret hjälper inte. Att tänka på målet för dagen hjälper inte heller eftersom jag inte har en aning om vad jag har att vänta när jag kommer fram. Så – att vara i steget och ta ett i taget är det enda som känns bra.

Ibland när jag vandrar upplever jag att jag skulle kunna gå hur långt som helst! Det känns som att jag aldrig vill sluta!

Här en bild från sällskapsrummet i det fantastiska klostret i Granon.

Ett sällskapsrum som det dukas upp en härlig pilgrimsmiddag i för över 50 personer senare på kvällen. Härbärget som drivs helt ideelt av volontärer från hela världen och drivs enbart på donationer. Där sover vi på madrasser på golvet i ett litet kapell eftersom alla rum är fulla när vi kommer dit. Då har vi ändå anlänt runt 12-13- tiden på dagen! Ett populärt ställe! På kvällen går vi på vår första pilgrimsmässa och trots att jag inte har en aning om vad prästen talar om berörs jag till tårar när han ger alla pilgrimer sin välsignelse.  En mycket speciell upplevelse att ha varit där.

 

Tolfte och sista vandringsdagen börjar med en nästan överjordisk upplevelse som slutar med att jag, Marie-Louise, en ung spanjor och en pensionerad italienare blir inbjudna till Felix – en gammal man och pilgrimsvägvisare. Vi äter en magisk frukost efter vägen och när vi så småningom efter att ha vandrat igenom den längsta park jag någonsin gått i, så kommer vi så äntligen till katedralen i Burgos.

 

Vi tar in på det sista kommunala härberget. Det är enormt stort och sängarna står tätt. Solen skiner, vi tar en dusch och går ut på stan och njuter av Sangria och folkvimlet.

Dagen efter tar vi en buss tillbaka mot Biarritz och vi får en och en halv dag i den underbara staden där jag heller aldrig varit tidigare. Det är en surfarnas och luffarnas stad med jetsetkänsla. Vi får sol, salta bad och shopping. 

Det sistnämnda känns inte så intressant och jag handlar några små presenter och delikatesser – som jag äter upp på stranden.

Jag känner mig lite dammig med luffarutseende och omvandlar min sidenhandduk till en kjol med hjälp av en säkerhetsnål på kvällen när vi ska gå ut och äta. Biarritz är också vackert på sitt sätt och vi känner att resan är som ett Kinderägg – vi får två semestrar i en.

När vi väntar på taxin till flygplatsen pratar vi om hur vi tycker det har varit. Vad tar vi med oss hem? Jag har svårt att reflektera så nära inpå och det är svårt att sätta ord på vad jag känner. Jag tänker att det kanske kommer att märkas mer när jag kommer hem.

Och så blir det.

Enkelheten. Närvaron. Den omonotona monotonin sätter sina spår. Jag märker att jag varvat ner. Hela mitt inre system har lugnat ner sig. När jag plötsligt ska blötas och stötas med de där hemma märker jag att jag har en helt annan växel på.

Eller en annan kanal – det är svårt att beskriva. Mitt tålamod är större, jag känner mig lugnare, gladare, mer tillfreds och nöjdare. Jag vet inte hur det gick till – jag har inte haft det som mål.

Det bara hände.

På el Caminon.

Ett mirakel – får se hur länge det håller i sig!

Det är så otroligt mycket mer som jag skulle vilja dela med mig av och massor med vackra bilder att visa men det får bli vid ett annat tillfälle. Ett tips!… om du sitter vid datorn – klicka på naturbilderna så får du större upplevelse av dem. ❤️

Hoppas att du har blivit lite inspirerad att vandra iväg du också! Om du får möjligheten – gör det! Men var väl förberedd. Har du frågor – Skriv i kommentarsfältet så svarar jag, om jag kan.

Tack alla vandrarvänner – nya som gamla – för att jag fick dela det här med er! ❤️

Tack för att du orkade läsa så här långt. Ta vara på ögonblicket.

Det finns bara en tid och det är NU.

Kram ❤️ Susan