admin Mats och jag rensade lite i garaget. Jag packade bilen full.
Packade köksbordet som ska få fortsätta som verandabord på Öland och hyllor från det ena garaget till det andra garaget på släp och for en tur till Byxelkrok igen.
Fick hjälp av Ann-Marie att lyfta bordsskivan och skruva ihop det igen.
När det blev mörkt kröp vi ner i Spat och mös. Jag hade värmt lite glögg med rom, för vinden ven kallt och kraftigt runt hörnet.
Med på släpet hade jag även min nya cykel.
Mats och jag hade planerat att kika på två mountainbikes häromdagen. Jag tog bara några steg in i cykelaffären och blev så glad när jag såg cykeln som såg ut att vara gjord för mig.
Provcyklade och blev förälskad direkt!
Den breda sköna skinnsadeln…
Brett, härligt styre och lite lägre så att jag når ner med fötterna till marken när jag sitter på sadeln.
Normalt är jag inte så förtjust i döskallar. Men gillade färgerna och blommorna.
Idag tog jag en cykeltur i skogen.
Solen strålade och det blev en härlig tur.
Jag hade fått ett varmt pannband av Mats i Julklapp med inbyggda hörlurar i och de passade perfekt att ha på i den kalla luften.
När jag satt där på cykeln kom jag att tänka på min vän Sofi som varit ett par turer till Mexico och inspirerats av mexikanarnas sätt att skapa i papier maché och deras syn på döden. De verkar ha en sån livsbejakande syn på döden och deras döda anhöriga. Den här färgglada döskallen fick jag av Sofi efter hennes första resa…
Den påminner både om Sofi, Livet och det viktiga skapandet!
Jag har sedan en tid haft verkligt ont i mina fötter. Mortons syndrom. Jag klarar knappt att vara ute och gå med Alice längre. Det gör att jag inte får den motion jag behöver. Jag tänker att cykelns glada döskallar ska få mig att tycka om att komma ut och cykla istället för att promenera. Att de ska påminna mig om att träningen är livsviktig!
Så det bidde ingen mountainbike denna gången.
Ta hand om er!
Kram ❤ 🚲 Susan