Taggarkiv: Inre Hälsa

En ynnest

Kurs mot helhet i helgen. Vi är en grupp på 12 personer, och så Nina och Nisse som leder det hela. Nina och Nisse är vänner sedan länge, men de andra i gruppen har jag bara träffat två dagar vid första kurstillfället. Det var så fint att återses! Man lär känna varandra så nära, när man går en sån här kurs. Denna helgen blev inget undantag. Det är högt till tak och en tillåtande och trygg stämning. Temat var känslor. Vi fick göra starka och känslosamma övningar och hade väldigt intressanta samtal om känslor. Så härligt att prata känslor. Det gör man ju nästan aldrig. Många tårar trillade från mina ögon. Mycket ledsenhet som vill ut nu. Men å så lärorikt och välgörande!
Innan lunch på söndagen tog jag en promenad i Kalmarsundsparken intill slottet. Det är en vacker miljö.

image

En dramatisk himmel. Ljuvligt i solen.
Ser du skulpturen/monumentet i horisonten? Här i närbild och motljus, som våra två hjärnhalvor vi pratat om på kursen.

image

Och så från andra sidan…

image

Det är en sådan ynnest att få gå en sån här kurs, träffa sånna människor och få promenera i den här miljön. Enda ”smolken i bägaren” är att inte Mats är med. Men nästa gång älskling är du det! ❤

image

Nöjd men helt tömd, avslutade jag söndagen på kalas hos Julias kusin. Gott och trevligt!
Tusen tack Nina, Nisse och hela fantastiska gruppen! ❤
Ta hand om dig!
Kram ❤ Susan

Från hjärtat – Träning i medveten närvaro

Jag och Mats började en kurs i februari för att bli mindfulnessinstruktörer.

Jag måste erkänna att jag aldrig tidigare reflekterat över att det är så stor skillnad på avspänning/avslappning och att vara ”mindful”. Det var nog min första insikt. Jag har länge praktiserat avslappningsövningar och meditation med musik och guidning i bakgrunden. Att börja öva på att bli vaket närvarande i stillhet, total tystnad och ”bara” lyssna inåt blev något nytt.

Jag förstod ganska snart att det här skulle bli en ganska stor fysisk resa för mig.

För snart 19 år sedan, när jag var 35 år, fick jag och Mats vår dotter. Före min graviditet hade jag aldrig haft problem med min vikt. Jag hade aldrig ”bantat”, som en del av mina tjejkompisar gjorde. Jag kunde stoppa i mig precis vad jag som helst utan att gå upp ett gram – och det gjorde jag också. Tänkte aldrig hälsosamt utan gick enbart på känslan av vad som var gott.

Under min graviditet gick jag upp 30 kg. ”Det går du ner när du börjar amma!” sa alla till mig – det gjorde jag inte! Julia togs med kejsarsnitt och jag hade länge ont efter operationen. Ett par år senare fick jag struma som är en ämnesomsättningssjukdom och blev tvungen att operera bort nästan hela sköldkörteln.

Under alla år har jag fått många signaler på att jag inte ”sköter mig”. Hemsk ryggvärk, laktosintolerans m.m. Men jag har inte lyssnat på kroppen. Jag har inte brytt mig så mycket om att jag är överviktig. Jag har varit rätt så aktiv trots det.

2001 blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. I sex månader sov jag, sedan försvann en värk i kroppen som jag länge haft överallt i kroppen. Jag var sjukskriven i totalt två år. När jag blev friskskriven 2003 gick jag från min läkare och grät. Jag hade fått hjälp av SSRI-medicin och en KBT-terapeut med klassiska vardags-stress-problem men inte någon hjälp alls med vad jag upplevde som obalans med min kropp. Jag hade enorm ryggvärk. Min läkare gav mig en dunk i ryggen och tyckte att jag skulle ut och promenera. Det gjorde jag också men ryggvärken blev bara värre och värre. Senare så letade jag på egen hand upp qigong och det har hjälpt mig mycket.

Nu börjar jag bli äldre och inser att min övervikt kan vara farligt.

När jag nu fått lära mig att ”kroppen är klokare än knoppen” så faller mycket på plats. Jag har hela tiden tänkt att det är min dåliga karaktär som gör att jag inte fixar att hålla igen på allt onyttigt och att det är dåliga vanor jag skaffat mig de senaste 19 åren. Men nu förstår jag att mitt ätbeteende har funnits med mig hela mitt liv. Skillnaden är att jag innan min graviditet inte fick någon viktökningskonsekvens av mitt ätbeteende.

Sååå mycket jobbiga känslor som det här har orsakat mig i många år! Skuld, skam, hjälplöshet, ensamhet, dåligt samvete och jag vet inte vad!

Men mindfulnessträningen börjar jag få en djupare känsla och förståelse för hur jag fungerar. Jag har börjat hitta strategier som håller. Jag är helt övertygad om att träningen har gjort att jag har lättare för att stanna upp och reflektera, sortera i tankarna och hitta lösningar för det här. Utan närvaron så dyker inte insikterna upp helt enkelt!
image
Ni som följer mig här i bloggen vet att jag under många år jobbat kreativ med hantverk, slöjd och skapande. Det har varit ett fantastiskt verktyg för att ta mig till nuet och närvaro, men jag inser också nu att det även kan vara en flykt. Något att försvinna in i (och inte vara närvarande) när tillvaron blir jobbig.

Gående meditation brukar jag ibland träna när jag går i skogen med hunden, hon undrar vad jag håller på med. Första gången hade jag väldigt svårt att hålla balansen. En insiktsbild dök upp i mitt huvud: När vi saktar ner (med vad som helst i livet) är vi kanske rädda för att tappa balansen. När det är full fart så går allt av sig själv. Avsaknaden av fart (Tomrummet? Stillheten?) skrämmer?
image
Svårigheterna och utmaningarna med mindfulnessträningen har varit och ÄR många! Här kommer några som jag kämpar med:

Att få till all träning. Vissa dagar går det bra. Vissa dagar inte alls och ibland får jag till delar av träningen. Jag tycker det finns en tröst i att träna vardagsövningar för då känner jag att jag i alla fall tränat något.

Att inte skuldbelägga mig själv för mycket när jag slarvar. Att tänka nytt kring det varje dag har blivit ett måste. Ny dag – nya möjligheter som det så käckt heter! Men det stämmer!

Att hålla tillbaka i yogan och inte vara ”duktig”. Vara så närvarande i den att jag tränar på var mina gränser går. När jag började med yogan märkte jag att min mage inte vidgades när jag andades in eller sjönk in när jag andades ut. Märkte att jag drar in magen i stående ställning (troligtvis ett beteende jag övat länge på) för att den ska se mindre ut. Därför har jag en stor utmaning i att slappna av i magen när jag gör stående/gående övningar. Jag har fått överdriva och medvetet pressa ut magen vid inandning och medvetet dra in magen vid utandning för att min kropp ska förstå.

Att inte kontrollera andningen var en stor utmaning i början och kan fortfarande vara det ibland.

Att inte förvänta sig snabba resultat. Träna tålamodet och förväntningarna.

Att uppmärksamma autopiloten i vardagen. En enorm utmaning. Två områden där jag verkligen har utmaningar med det är när jag blir arg på någon. Att inte brusa upp, att försöka bibehålla ett lugn och så förstås mitt ätbeteende. Men det går bättre och bättre.

Att inte göra det som jag vet är bra för mig – på många olika sätt – så korkat det är! Några insikter faller på plats och jag verkligen lyssnar på dem och försöker hitta strategier för att leva efter dem. Men jag känner att det här med ätbeteendet är viktigast och får vara min prioritering just nu och ett tag framåt. Jag vill ju leva till jag blir 100 år minst och vara hyfsat frisk!

Jag känner att jag har blivit lugnare. Jag kör bil saktare – mycket saktare än tidigare. Jag kan komma på mig med att köra under tillåtna hastighet – det hände aldrig tidigare. Jag har blivit snällare – inte så tjatig. Kanske har jag fått tillit till eller insett att jag inte behöver ansvara för andra.

Upplever en slags skön trygghet i att ha upptäckt mindfulness som verktyg och är så tacksam för att jag och Mats har givit oss detta. Det här är bara början på äventyret att upptäcka mig själv och börja se världen med nya ögon.

Även om det varit en stor utmaning i att hitta träningstillfällen så har det varit härligt att upptäcka att det finns enormt mycket tillfällen i vardagen att öva närvaro. Jag hittar ständigt nya. Det är fantastiskt! Andningsankaret finns ju alltid till hands. Eller att utforska miljön, omgivningen, människor runt omkring där jag för stunden befinner mig. Så otroligt mycket ”dödtid” det faktiskt finns!

Jag har satt lappar lite här och där för att påminna mig. På bilens instrumentbräda, på speglar och i skåp.
Den här sitter på datorn.
image

Det känns som att jag har lättare att sortera i mina tankar. Speciellt när jag har mycket att göra. Jag blir mer metodisk. Tror att jag fått lättare att prioritera.

Mats och jag hoppas starta mindfulnesskurser till hösten. När vi föreläser brukar vi göra några övningar och hoppas att det inspirerar någon att själv börja träna. Det känns spännande att väcka människors intresse för mindfulness och förhoppningsvis väcka någon ur ”medvetslöshet”. Många människor har läst vår bok Lär dig leva som kom ut i december.
image
Vi hoppas kunna inspirera så många som möjligt att göra de förändringar som krävs för att skapa sig ett mer harmoniskt liv.

Själv kommer jag att fortsätta att utforska mig själv – framför allt min kropp – med meditationerna. Känns som om det stora äventyret finns inom mig.

Ola Schenström som utvecklat den kurs vi går, har gått i lära hos Jon Kabat-Zinn som startade en klinik med mindfulnessbaserad stressreduktion i USA på 70-talet. Jon Kabat-Zinn skriver i förordet till Olas bok (som är vårt kursmaterial) om hur hans elever beskriver effekterna av sin mindfulnessträning som att ”ha givit sig själv åter till sig själv”. När jag läste det började jag gråta. Det var starkt. Och jag har precis bara börjat. Det ger mig tillförsikt, glädje och hopp!

Från hjärtat till er alla!
image
Kram Susan

Kurs

Igår satt jag vid datorn nästan hela dagen och blev så trött i huvudet. Åkte på spontankurs till Gunilla Jarnesjö på smyckeskurs.

image

Så otroligt skönt att bara sätta sig. Bli bjuden på fika och bara göra något vackert till mig själv!
Hade ingen aning g om vad jag ville göra men på vägen dit fick jag en idé.
Plockade till mig lite pärlor.

image

Så här blev ett tuttifruttihalsband med armband och slända…

image

Ett långt mer neutralt och glittrigt…

image

Självkärlekshalsband kallar jag det 😍
Och så här ser jag ut i det…

image

Ursäkta men bilden blev lite suddig!
Kram Susan

Filmtime

Igår filmade vi i Villa Livskraft. 
Hela eftermiddagen höll vi på. Andreas, Anders och Micke gjorde ett fantastiskt jobb. Så superproffsiga!
Vi filmade när jag och Mats läste ur vår bok.

image
image

Vi filmade även en rundtur i Villa Livskraft och spelade in text som de ska bildsätta till en film.
Så himla fina, duktiga och härliga killar!

image

Tack så mycket för ett jättebra jobb!
Nu väntar vi med olidlig spänning på att få se resultatet. 🙂
Kram Susan och Mats

Härliga möten i ett kök

Igår kväll åkte jag till en liten by utanför Kalmar och föreläste. Camilla Dewerud Magnusson hade bjudit hem mig till henne. Hon bor i ett fantastiskt hus nära Kalmarsund med utsikt mot södra Öland. Camilla hade bjudit in till en kväll med mig som föredragare och det blev fullsatt kök!

20150130-202449.jpg
Vi började med en närvaroövning. Massor av godsaker som Camilla fixat och mingel. Kaffe och ytterligare närvaroträning och sedan en uppmärksamhetsövning. Sedan berättade jag om min uppväxt och om min och Mats resa tillsammans fram till dags dato.
Jag pratade om närvaro och om vinsterna med att vara mer i nuet.
Vi höll på till halv tio och jag tror att de flesta var rätt så nöjda.
Efteråt sålde jag vår bok och vår avslappnings-CD.

20150130-204230.jpg
Här kan du se va Camilla designar www.dewe.se
TACK alla fin som kom igår och gjorde kvällen så mysig.

Dagen idag vet jag inte riktigt vart den tog vägen. Lite extra trött förstås. Mycket planering och uppstädning och allmänt småpyssel. Mats satt i telefonen mest hela eftermiddagen. Akademibokhandelns inköpschef mejlade och ville ta in vår bok i deras butiker. Mats diskuterade framtiden med vår bokdistributör.
Mot kvällningen for jag och Mats in till stan. Vi hämtade Elsa vid konståkningen och en semmeltårta hos Puhuong som hon gjort till mig eftersom jag sagt i veckan att jag älskar semlor. Inte lätt att gå ner i vikt när man får sådanan här bakade gåvor.

20150130-205652.jpg
Tack Phuong! Den var jättegod! …men räcker nog till hela kvarteret!

Eternell på Neptuni åkrar

Orolig

I över en vecka har jag haft ont i kroppen. Det kommer som snabba smärtor, ibland som pilstick, på små punkter lite här och där, men kan också vara som en molande värk på vissa ställen.
Jag har jättesvårt att avgöra om det är i muskler eller i skelettet, det känns på båda sätten.
Är också vansinnigt trött! Jag som alltid varit nattmänniska orkar knappt hålla mig uppe till halv tio på kvällarna!
Har funderat mycket på vad det kan vara. Sviter efter allt packande, kånkande och bökande med flytten? Något med kosten? Klimakteriesymtom?
Känner mig så här inuti kroppen…

20141012-211052.jpg
…men även utanpå.
Öm. Öm. Öm.
Ska jag vara orolig? Är det här naturlig hormonförändring? Hur länge ska det vara? Gå till läkare? Är det ens någon ide’?
Känns som om jag skulle vilja göra ett reningsbad invärtes!!!
Skura hela insidan med såpa!
Godnatt!! Kram Susan