Taggarkiv: Insikter

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan

Ett osannolikt år

Idag är det ett år sedan vi släppte vår bok Nya Lär dig leva.
Å jösses vilket år det varit!!!
Vi sitter här och ser tillbaka på det här osannolika året. För ett år sedan satsade vi alla pengar vi hade, på att trycka 1500 böcker.

Jag hade redigerat vår bok i ett program på datorn som jag inte behärskade och slet verkligen hårt för att få till det. Här korrekturläser jag omslaget…

image

Vi hade ingen distribution klar och vi hade inga pengar att marknadsföra boken. Hur skulle vi få människor att veta att den fanns? Vad skulle vi göra?

Vi beslutade att vi skulle visa att boken var på gång på Facebooksidan Att leva i NUET som Mats startat fem månader tidigare.

image

När vi skickade manuset till tryckeriet kände jag stor lättnad. Nu kunde vi bara vänta, hålla alla tummar och hoppas att vi skulle sälja många böcker.

Vi skrev vår mejladress och telefonnummer på Facebooksidan och himmel vad det började ringa! Redan från första dagen började det ringa. Hela dagarna. Vi packade och svarade i telefonen och fick be dotter, dotters pojkvän, Mats kompis och min mamma om hjälp för att kunna leverera över 100 böcker varje dag innan jul!

image

Det var bara ett problem – varje bok skickades i postens gröna kuvert, de kostade 45 kronor styck! Alla fakturor var på 30 dagar. Hur skulle vi kunna ligga ute med så mycket pengar?…som vi inte hade! Vad skulle vi göra?
Jo, vi fick låna pengar av våra mammor!

Ganska snart började det ramla in otroligt fina kommentarer på vår Facebooksida. Läsare skrev att de tyckte jättemycket om vår bok, att de hittade inspiration, tröst, hopp och kände igen sig.

Vi började förstå att vår bok gjorde skillnad i människors liv! Mats och jag hade ofta overklighetskänslor – att vår bok kunde göra sån skillnad!!! Vi har ofta förundrats och suttit och gråtit över mejl från människor som berättar om sina liv och hur de börjat omvärdera eller fått insikter och vi är så obeskrivligt glada för att det vi skriver kan påverka så många på olika sätt.

I januari kände vi att det började bli ohållbart att själva sälja och skicka ut vår bok. Eftersom det blev så stor efterfrågan så hörde Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln med flera av sig till oss. Vi fick trycka nya böcker om och om igen.

När vi i slutet av januari passerade fantastiska 10.000 sålda böcker, skickade vi ut ett pressmeddelande till mängder av tidningar, TV och radiokanaler. INGEN hörde av sig! Ingen var intresserad av två helt okända personer som gett ut en bok själva, på eget förlag, trots att 10.000 sålda böcker av en och samma bok är mer än vad många etablerade förlag kan drömma om.

image

De positiva och härliga kommentarerna fortsatte att strömma in på vår Facebooksida.

Försäljningen fortsatte bra hela våren och vi låg högt på nätbokhandelns försäljningslistor.

Under sommaren stod jag och sålde mitt hantverk på norra Öland. Jag sålde även vår bok.

image

Människor på semester strömmade till från överallt i Sverige för att köpa vår bok till sommarpris, och för att träffa oss. Det var fantastiskt roligt! Och en helt galen upplevelse! Tack för alla fina möten!

image

Kanske var det, det usla vädret, eller så var det att många var lediga – men det var i juli som allt verkligen tog fart på riktigt!

När vi kom hem och sommaren snart var slut så kom vi i kontakt med bokagenten Ulf. Andra länder hade börjat visa intresse för vår bok och vi behövde hjälp av någon som visste hur det gick till. På kort tid sålde Ulf rättigheterna till vår bok till stora etablerade förlag i Norge, Finland, Danmark, Estland, Tyskland och Holland.
Under tiden jobbade jag och Mats med produktion och inläsning av den efterlängtade svenska ljudboken. Arbetet med den blir fördröjt när Mats blir förkyld och hans röst inte riktigt håller. Vi fotograferar vår vän Pernilla i vår soffa hemma i vardagsrummet.

image

I september släpps årets mest omskrivna bok – Nya Milleniumboken. Branschfolket säger till oss, att nu kan ni räkna med att åka ner på topplistorna. Nu kommer ni inte att toppa listorna på flera månader. Men de fick fel! Efter bara tio dagar var vi tillbaka! Vilket gav oss nytt självförtroende och vi tog hjälp att skriva ett nytt pressmeddelande av en PR-byrå i Göteborg.

Och då tog det skruv på allvar! Journalisterna älskade att vi och vår egenutgivna bok utmanade en bok som Milleniumboken! Det ledde bland annat till nästan en helsida på kultursidorna i DN. DÅ – kände jag, skämt å sido, att ”nu kan jag dö lycklig!”

image

Sedan följde en månad med massor av media. Helsida i Expressen, intervjuer och artiklar i månads- och veckomagasin, varav alla inte är publiserade än. Vi reste till Stockholm två gånger för medverkan i TV4 Nyhetsmorgon och för att vara gäster i Malou efter tio.

Sooom – jag fick strida inför Mats att få ha den klänningen på mig! Han tyckte att den var lite ”för mycket”. Men jag har fått några fina mejl om den klänningen efteråt. 🙂

image

Varje vecka får vi förfrågningar om föreläsningar. Vi bestämde oss tidigt för att tacka nej till alla för att hinna med oss själva också mitt i alltihopa. Utom en i Oskarshamn. Vi skulle prata om oss och vår bok på psykiatridagarna. Det ligger oss varmt om hjärtat. Då fick Mats ryggskott och jag insåg när det började närma sig att jag skulle få göra det själv. Jag vet inte var tryggheten kom ifrån men jag gjorde det på egen hand och jag var inte speciellt nervös. Jag har aldrig talat för så många på en gång någonsin. 350 personer. Med ett bildspel jag gjort ett par dagar innan och inte kunnat öva in.
Det gick superbra! Jag var stolt över mig själv och alla parter verkade nöjda.

image

Vi signerade böcker på bokmässan i Göteborg och på Akademibokhandeln på Sergelstorg.

image

Det var en galen overklig och fantastisk månad!

Efter det har vi haft och har allt focus på att svara på alla underbara mejl vi får. Sköta våra Facebooksidor – alla meddelanden vi får där – och att producera Lär dig leva på engelska. Ett tiotal länder väntar på den, för att kunna ta ställning till om de ska ta ett beslut att ge ut den i sina länder. Som tur är har jag en fantastisk bror som kan stötta med allt på datorn så att jag får till det lite lättare den här gången.

image

Av en händelse fick vi reda på att vi är nominerade till 2,6 miljoners klubbens Hälsopris – Kategori Årets författare. Helt galet roligt bara att vara nominerade!

En dag ringde Kerstin, en medarbetare till Amelia Adamo och frågade om vi ville följa med på deras hälsokryssning i april. Så det kommer vi att göra. Någon dag senare ringde Amelia och jag pratade med henne om en kommande intervju och hon hade varit in här på min blogg och kikat. Hon ville ha med en tavla som jag gjort i M-Magasin. Här är vi med Christina Wendel som intervjuade oss för M-Magasin.

image

I september kanske vi åker på kryssning med tidningen Hälsa.

image

Ikväll firade vi 1-års dagen med lite olika drycker.

image

Mats har fått starka morfintabletter för smärtan i ryggen av det kraftiga ryggskott han dragits med i två månader. Det är han som dricker sockerdricka. Jag har lagat lax med rosepepparsås, grönkålssallad med valnötter och granatäppelkärnor.

image

Nu har vi sålt cirka 110.000 böcker.
Kan vi njuta av framgångarna och all uppmärksamhet? Ja, ibland. Det är bra och tryggt att vara två om allt.
Det är svårt att tro att det händer. Ett tag blev det så mycket intervjuer, fotograferingar, korrekturläsningar av artiklar och mejlkorrenspondans med olika journalister att jag inte visste vem som fått vilka bilder, vilken text som skulle publiceras var och vad jag glömt och vad som var färdigt.  Det är inte lätt att säga nej. Vi får anstränga oss och påminna varandra att slappna av, meditera och att prata om något annat än boken. Och det går bättre och bättre.
Vi har en längtan till att få träffa er läsare. Första kvartalet av 2016 kommer nog gå till att finnas tillgänglig för de länder som ska lansera vår bok. Sedan behöver vi dra oss tillbaka någon eller några veckor för att landa och vila. Vi hoppas att vi kan komma ut och föreläsa och träffa er senvåren 2016 eller på hösten. Vi har en ny bok i huvudet. Den kommer att bli fantastisk! – om jag får säga det själv!
Kram Susan

Jag kapitulerar

Vaknar av en dröm med obehagliga känslor. Känner mig mest irriterad. Vill bara ut och bort. Vara med mig själv. Hösten är här. Disigt och dimmigt.

image

Alice och jag tar bilen över till Öland. Har lite deppkänsla men vet inte riktigt varför. Kanske är det bara trötthet. Vi strosar runt en tom campinganläggning. Ölandsbron syns knappt för all dimma.

image

Alice verkar tycka det är lika skönt som jag att strosa runt och bara vara.

image

Får lite sommarlängtan.

image

Sommarminnen…

image

Saknad?…

image

Signalerar aktivitet, barn, sommarstoj, mycket folk och förväntningar…

image

Så står den bara där och lyser…

image

Så infinner sig den där acceptansen.

image

Jag kapitulerar. Det finns bara NU!

image

Go’kväll!

image

Kram Susan

Citat från den underbara Facebooksidan Queen of Your Own Life.