Taggarkiv: Insikter

Beroende eller inte?

Jag har sagt det förut. Men NU händer det!

Jag har börjat läsa i den här boken tidigare men bara tagit mig till andra kapitlet och sen tog det stopp.

Mats och jag kombinerar läsandet i boken med fem träffar med andra människor och  kursledaren Jackie. Där får vi lära oss för- och nackdelar med att avstå socker/mjöl och väldigt intressanta saker om näring och ”ickenäring” som jag kallar det.

 


Urdrag ur boken:  Idag anser flera seriösa forskare i USA att de senaste decenniernas fettskräck och nya konstgjorda fetter (transfetter) i kombination med stora mängder socker rubbat hjärnans biokemi. Och att detta, tillsammans med en sårbarhet för beroendesjukdom i en värld full av saker att bli beroende av, har lett till att extra många i dag får allvarliga konsekvenser av sin annorlunda biokemi, att vi ser så mycket beroende i dag – och hos så unga människor.

Så kallad fettkost (livsmedel, där man minskar på fettet, lättprodukter) ökar risken för sockerberoende eftersom den har hög andel socker och raffinerade kolhydrater (tillsatt för att ge smak när fettet är borta).

Lågfettkost stimulerar inte mättnadshormonet leptin som ska meddela hjärnan att: ”Nu är tanken full, så dra ner aptiten och höj förbränningen!” I stället blir effekten tvärtom: ”Än är jag inte mätt, bäst att ta lite till.”

Lågfettkosten innehåller inte de näringsämnen som hjärnan och kroppen behöver – så hur skulle kroppen känna sig nöjd? Det är stor skillnad mellan att bli ”mätt” = full i magen och att bli ”mätt och nöjd” = lugn och ro i hjärnan. Man kan äta ett kilo pasta och bli jättemätt, men fortfarande känna sig hungrig eller man kan äta en portion kött med örtsmör eller bearnaisesås och grönsaker med dressing och bli både mätt och nöjd.

Med socker i maten åker vårt humör samma bergochdalbana som blodsockret. Häftiga humörsvängningar är typiskt.


Det har tagit mig ett par veckor att förstå allvaret och det chockerande innehållet i boken. Men det har verkligen fått både mig och Mats riktigt motiverade för första gången. Precis så här är det för mig. För ett par veckor sedan hade jag ingen mättnadskänsla men det har redan blivit bättre!

Plötsligt händer det och poletten faller ner!


Mer ur boken: En del människor kan aldrig tacka nej till kakor, bröd, glass, godis eller alkohol – och väljer alltid pasta eller pizza framför lax eller makrill. Är du kanske en av dem? Då kan du vara känslig för socker.

Många överviktiga och jojjobantare hör dit. Men även normalviktiga och underviktiga. Sockerberoende eller sockerkänslighet har inte med vikt att göra. Många kroppar skriker efter socker. Orsaken är att de reagerar helt annorlunda än andra på den här sortens mat, den ger inte bara mättnad utan också ett fysiskt och psykiskt välbefinnande. Och den känslan vill kroppen åt, igen och igen. Men det har ingenting med dålig karaktär att göra. Suget efter socker handlar helt enkelt om hjärnans kemi. 

Att äta får oss att må bra. Maten ger ett påslag av signalsubstanser som ger en känsla av välmående. Det är så vi är skapta. Att vara hungrig är obehagligt, när vi äter mår vi bra.


Det här känner jag verkligen igen mig i! Jag har svårt att tacka nej när det bjuds kakor och annat sött. Jag kan verkligen längta mer efter ett gott bröd än efter godis. Och pasta triggar verkligen mitt sötsug! Jag älskar pasta!

Strax efter jul började jag trappa ner sockerfrossandet, så när vi börjat kursen har det gått över förväntan. Men varje dag ges tid till att laga den hälsosamma maten och att planera att ha något med mig om jag ger mig av hemifrån.


Mer ur Sockerbomben3.0: För bara några decennier sedan diskuterade forskarna om orsaken till bland annat drogberoende skulle sökas i arvet (generna) eller i miljön (uppväxtförhållanden och socialt sammanhang). I dag är alla eniga om att det handlar om både och, arv och miljö. Det råder ingen tvekan om att de flesta som utvecklar beroenden har en ärftlig känslighet för det.

För den som har denna känslighet är just socker ett av de ämnen som ger den allra snabbaste effekten på kroppen – samtidigt som det finns tillgängligt nästan överallt, från det att vi är mycket små. Vi lär oss tidigt att så fort vi ska fira något, belöna oss, trösta oss eller är trötta – då hjälper det att stoppa i sig något sött. Och det gör det ju, vem skulle välja kokt torsk till kaffet på eftermiddagen?

Vad som händer är dessvärre att vi därmed ställer in hjärnans banor på att stimuleras av ett ämne vi tillför utifrån – och i och med det förbereder oss för allvarliga sjukdomar och ibland till och med en framtida karriär i drogernas värld. Dessutom är det med socker som med rökning, att det tar lång tid, kanske tio, tjugo år, innan symtomen visar sig tydligt. Och då är skadan redan skedd.


Oj vilken igenkänning! Jag hade varit rökare i 20 år när jag träffade Mats, och hade trappat ner ordentligt med det. Eftersom han inte var rökare så slutade jag helt. Vi träffades i februari och han hade godisbutik. Jag ersatt (men förstod det inte då) mitt rökande med godis. När jag bara några månader senare blev gravid var det till och med lite okej att frossa i socker. Men om jag ska vara ärlig, så hade jag ätit ganska mycket socker redan innan. Jag minns att jag, under den tid som jag bodde i Stockholm, köpte en 200grams chokladkaka som jag åt på tunnelbanan hem – utan dåligt samvete och utan några som helst konsekvenser – alltså ingen viktuppgång! Jag åt mycket mjölmat som mackor och pasta…  och traditionell husmanskost. Jag blev ju inte tjock!

Exempel på ett mellanmål  numera…

Jag älskar morötter i alla former så det är lätt och jag känner mig inte lika hungrig längre. Men jag får verkligen vara vaksam. Det är skönt att vi båda är med ”på samma tåg” så att säga. Det gör det enklare och motivationen starkare. Jag märker att det är väldigt lätt att falla in i gamla mönster. Hur jag tänker när jag blir frustrerad, när något går emot. Mycket är relaterat till mat och tröstätande. Att veta vad en äter är en lite del av det hela. Att veta VARFÖR jag äter och NÄR, känns lika viktigt.

Vi bör helst inte äta så mycket frukt – det kan i värsta fall trigga efter mer socker, men vi är alla olika så vi får prova oss fram. För mig är pasta en sådan trigger. Jag blir alltid så sötsugen efter det.

Vi inspireras av vår fantastiska kursledare Jackie att även välja hälsosamma alternativ när det gäller det vi faktiskt stoppar i oss. Alltså mat med så lite konstiga tillsatsämnen som möjligt.

Det är så himla inspirerande! Jag tycker efter bara två veckor att maten smakar mer. Det går snabbare att handla – eftersom jag kan gå förbi 80% av innehållet i butiken! Antar att det i förlängningen blir billigare också! Om jag går ner i vikt är det ytterligare en bonus.

Nu byter vi successivt ut en del fett mot kokosolja. Vi strör gurkmeja på de stekta äggen till frukost och vi börjar dagen med ett glas ljummet vatten med en tesked bikarbonat – för Ph-balans i kroppen. Några små förändringar i taget.

Jag har bakat fröknäcke och vi äter jättegoda middagar. Försöker att handla så ekologiskt som möjligt. Enbärsbiffar, kantarellsås, sötpotatis och grönsallad med citronolja och ekologiskt örtsalt…

Jag kommer att tipsa och berätta mer om vår kostomställningsresa.

Känner mig galet stolt och taggad!

Det här känns på riktigt! Inga dieter eller annat hokus pokus som känns som nödlösningar.

Lära för livet vad som är bra mat helt enkelt!

Kram ❤ Susan

NÄRA & NU

Årets första krönika i Kalmarposten 3 januari 2018

2017 är över. Är du en person som med nostalgi mest tänker tillbaka på allt som varit eller är du en person som med förväntan enbart tänker på det nya året?

Kanske tänker du på båda sätten. Vad är det vi minns?

Troligast är att vi minns det som gett upphov till de starkaste känslorna. De som fått oss att bli rejält upprörda, glada, ledsna, lyckliga…

Själv är jag en väldigt nostalgisk person med (ofta) skapligt dåligt minne. Det är kanske därför som jag tycker om att spara och bevara.

Jag har alltid tyckt om gamla saker och samlade tidigt på gamla plåtburkar. Pappa satte upp en hylla till dem i mitt rum.

Som artonåring började jag klä mig i second-hand-kläder och gick ett tag runt i en gammal trenchcoat för herrar och en herrhatt långt nerdragen i pannan. När jag var runt 20 år fick jag en gammal vacker grå 40-talsdräkt av en släkting. En snäv kjol med en figursydd, tajt kavaj och jag tyckte att den var så fräck! När jag tog min andra student på Dekoratörskolan i Gävle gjorde jag det i en gammal underklänning i grov vit bomull och en halmhatt från (sedan länge nedlagda) Gefle Halmhattsfabrik.

Under flera perioder i mitt liv har jag fört dagbok. När jag var tonåring klistrade jag in biobiljetter och annat smått och gott. Jag hade som sagt ett starkt behov av att bevara redan då. Undrar varför?

Vissa människor har inga problem med att slänga. Ingen sentimentalitet alls!

När vi nyligen röjde i svärmors lägenhet efter hennes bortgång, råkade en hel låda med mycket gamla bilder och fotoalbum komma med av misstag till Stadsmissionen och blev därmed kastad! Jag grät högt en hel eftermiddag av förtvivlan! Det var en sån skatt!

Jag funderar inte speciellt ofta på framtiden. Vad som ska hända. Hur det ska bli. Tror att jag är mer sån som tänker: det som sker, det sker. Det kan ju låta som att jag mer lämnar år ödet att bestämma vad som ska hända mig och så har det nog varit i många perioder. Det har också gjort att jag upptäckt att jag inte är speciellt bra på att sätta upp mål som jag vill uppfylla. Men samtidigt är jag ganska bra på att planera något som ska ske. Jag har vad jag minns – aldrig riktigt oroat mig för morgondagen eller framtiden. Undrar vad det beror på?

När jag klurar på mitt eget förhållningssätt till dåtid, nutid och framtid så är jag oerhört tacksam för att jag trots allt är så kapabel i nutid. Min nostalgiska ådra kanske är ett tecken på att de flesta människor vill lämna något beständigt efter sig – frågan är om någon annan kommer att bry sig om det när en inte lever längre?

Mats och min senaste bok ”Boken om mitt liv”, är ett resultat av våra gemensamma idéer om att bevara och minnas. Ett sätt för mig att spara och bevara för framtiden. Äntligen har jag fått min livs ”dagbok”!

Jag skriver då och då i mitt exemplar. Jag klistrar in bilder och andra ting. Med bilderna väcks minnena och det är både jätteroligt och i bland lite vemodigt.

Jag önskar att jag kunde sitta som en fluga på väggen och se våra barnbarns barn sitta och läsa om mig i min bok och om Mats i hans bok. Jag hoppas att de är nyfikna på att lära känna oss.

Men just nu räcker det gott att fundera lite på 2018. Jag väljer att vara optimistisk. Hoppas och tror att året kommer att bli det bästa någonsin. Vad annat kan en göra? Men – blir det inte det bästa året så blir det gott nog – för jag veeet att även det som kanske i stunden inte känns bra, resulterar på sikt i att jag utvecklas och växer. Jag vet att det alltid blir så.

Kanske ska jag ha som mål att bli bättre på att sätta upp mål?

Hur tänker du om allt detta?

Kram ❤️ Susan

 

Första Januari 2018

Ja, det känns bra. Nu är vi på den sida där det blir ljusare och ljusare.

Jag saknar ljuset mer sedan vi började vara mer på norra Öland. Här är mörkret så uppenbart. Här går vi knappt ut efter att mörkret anlänt och det är tidigt och det blir väääldigt mööörkt!

Jag har redan plockat bort tomtar och julpynt! När annandagen är över brukar jag vilja starta om. Möjligtvis får en och annan julstjärna vara kvar – för mörkrets skull.

Så – nu har spiselkransen fått ge plats till några figurer jag räddade inom familjen när vi rensade Mats föräldrahem. Några söta keramikfigurer som hans moster Elsa gjort. Tant Brun, Tant Gredelin och tant Grön med sina hundar. Tycker att de är så söta.

Nyårsafton startade med att jag fick hjälp att flytta alla fönster (som vi bytte ut för ett år sedan) och ställa dem på lagring. Tänker att de ska bilda något litet växthus så småningom i framtiden. Tusen tack Ann-Marie, Henke och Olle! Ni är årets sista hjältar!

Sedan skrotade Mats och jag på varsitt håll. Jag fixade och röjde lite i garaget och Mats värmde lite julmatsrester vid fyra, vi åt och klockan tickade på. Vid halv sju hade jag inte duschat än!

In med lite grönsaker i ugnen, dusch och lite nyårsstass.

Vi käkade gott!

Ingen glamorös Nyårsafton men väldigt skön. Regnet strilade utanför, så det blev en kort promenad för Alice och Mats. Fejstajmade med Phuong och Martin i Vietnam och såg Skavlan.

Vi reflekterade lite över året som gått.

Vi drog några inspirationskort inför nya året och jag drog dessa.

Känns väldigt spännande att spekulera kring dem inför nästa år.

Jag känner stor tillförsikt inför 2018. Vad kommer att bjudas? Några nya vänner? Fördjupning i mina nuvarande relationer? Fördjupning inom mig? Vad kommer att dyka upp i mitt hjärtas kreativa kammare? Vad kommer jag att sitta här och förundras över om ett år?

Det är så spännande att inte veta och så spännande att ändå veta att jag själv väljer hur jag förhåller mig till vad det nu än är som händer. Där finns en stor tillit!

Förra året gjorde jag den vandringen i Spanien som jag längtat efter i så många år. Nu sitter jag här med så ont i fötterna att jag knappt kan ta en promenad med Alice!

Sånt är livet! Kanske hänger det ihop. Det brukar det mesta göra.

Hur ser du på det nya året? Vad drömmer och hoppas du på?

Önskar er alla en skön första dag på nya året … till att börja med.

Kram 💖 Susan

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan

Ett osannolikt år

Idag är det ett år sedan vi släppte vår bok Nya Lär dig leva.
Å jösses vilket år det varit!!!
Vi sitter här och ser tillbaka på det här osannolika året. För ett år sedan satsade vi alla pengar vi hade, på att trycka 1500 böcker.

Jag hade redigerat vår bok i ett program på datorn som jag inte behärskade och slet verkligen hårt för att få till det. Här korrekturläser jag omslaget…

image

Vi hade ingen distribution klar och vi hade inga pengar att marknadsföra boken. Hur skulle vi få människor att veta att den fanns? Vad skulle vi göra?

Vi beslutade att vi skulle visa att boken var på gång på Facebooksidan Att leva i NUET som Mats startat fem månader tidigare.

image

När vi skickade manuset till tryckeriet kände jag stor lättnad. Nu kunde vi bara vänta, hålla alla tummar och hoppas att vi skulle sälja många böcker.

Vi skrev vår mejladress och telefonnummer på Facebooksidan och himmel vad det började ringa! Redan från första dagen började det ringa. Hela dagarna. Vi packade och svarade i telefonen och fick be dotter, dotters pojkvän, Mats kompis och min mamma om hjälp för att kunna leverera över 100 böcker varje dag innan jul!

image

Det var bara ett problem – varje bok skickades i postens gröna kuvert, de kostade 45 kronor styck! Alla fakturor var på 30 dagar. Hur skulle vi kunna ligga ute med så mycket pengar?…som vi inte hade! Vad skulle vi göra?
Jo, vi fick låna pengar av våra mammor!

Ganska snart började det ramla in otroligt fina kommentarer på vår Facebooksida. Läsare skrev att de tyckte jättemycket om vår bok, att de hittade inspiration, tröst, hopp och kände igen sig.

Vi började förstå att vår bok gjorde skillnad i människors liv! Mats och jag hade ofta overklighetskänslor – att vår bok kunde göra sån skillnad!!! Vi har ofta förundrats och suttit och gråtit över mejl från människor som berättar om sina liv och hur de börjat omvärdera eller fått insikter och vi är så obeskrivligt glada för att det vi skriver kan påverka så många på olika sätt.

I januari kände vi att det började bli ohållbart att själva sälja och skicka ut vår bok. Eftersom det blev så stor efterfrågan så hörde Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln med flera av sig till oss. Vi fick trycka nya böcker om och om igen.

När vi i slutet av januari passerade fantastiska 10.000 sålda böcker, skickade vi ut ett pressmeddelande till mängder av tidningar, TV och radiokanaler. INGEN hörde av sig! Ingen var intresserad av två helt okända personer som gett ut en bok själva, på eget förlag, trots att 10.000 sålda böcker av en och samma bok är mer än vad många etablerade förlag kan drömma om.

image

De positiva och härliga kommentarerna fortsatte att strömma in på vår Facebooksida.

Försäljningen fortsatte bra hela våren och vi låg högt på nätbokhandelns försäljningslistor.

Under sommaren stod jag och sålde mitt hantverk på norra Öland. Jag sålde även vår bok.

image

Människor på semester strömmade till från överallt i Sverige för att köpa vår bok till sommarpris, och för att träffa oss. Det var fantastiskt roligt! Och en helt galen upplevelse! Tack för alla fina möten!

image

Kanske var det, det usla vädret, eller så var det att många var lediga – men det var i juli som allt verkligen tog fart på riktigt!

När vi kom hem och sommaren snart var slut så kom vi i kontakt med bokagenten Ulf. Andra länder hade börjat visa intresse för vår bok och vi behövde hjälp av någon som visste hur det gick till. På kort tid sålde Ulf rättigheterna till vår bok till stora etablerade förlag i Norge, Finland, Danmark, Estland, Tyskland och Holland.
Under tiden jobbade jag och Mats med produktion och inläsning av den efterlängtade svenska ljudboken. Arbetet med den blir fördröjt när Mats blir förkyld och hans röst inte riktigt håller. Vi fotograferar vår vän Pernilla i vår soffa hemma i vardagsrummet.

image

I september släpps årets mest omskrivna bok – Nya Milleniumboken. Branschfolket säger till oss, att nu kan ni räkna med att åka ner på topplistorna. Nu kommer ni inte att toppa listorna på flera månader. Men de fick fel! Efter bara tio dagar var vi tillbaka! Vilket gav oss nytt självförtroende och vi tog hjälp att skriva ett nytt pressmeddelande av en PR-byrå i Göteborg.

Och då tog det skruv på allvar! Journalisterna älskade att vi och vår egenutgivna bok utmanade en bok som Milleniumboken! Det ledde bland annat till nästan en helsida på kultursidorna i DN. DÅ – kände jag, skämt å sido, att ”nu kan jag dö lycklig!”

image

Sedan följde en månad med massor av media. Helsida i Expressen, intervjuer och artiklar i månads- och veckomagasin, varav alla inte är publiserade än. Vi reste till Stockholm två gånger för medverkan i TV4 Nyhetsmorgon och för att vara gäster i Malou efter tio.

Sooom – jag fick strida inför Mats att få ha den klänningen på mig! Han tyckte att den var lite ”för mycket”. Men jag har fått några fina mejl om den klänningen efteråt. 🙂

image

Varje vecka får vi förfrågningar om föreläsningar. Vi bestämde oss tidigt för att tacka nej till alla för att hinna med oss själva också mitt i alltihopa. Utom en i Oskarshamn. Vi skulle prata om oss och vår bok på psykiatridagarna. Det ligger oss varmt om hjärtat. Då fick Mats ryggskott och jag insåg när det började närma sig att jag skulle få göra det själv. Jag vet inte var tryggheten kom ifrån men jag gjorde det på egen hand och jag var inte speciellt nervös. Jag har aldrig talat för så många på en gång någonsin. 350 personer. Med ett bildspel jag gjort ett par dagar innan och inte kunnat öva in.
Det gick superbra! Jag var stolt över mig själv och alla parter verkade nöjda.

image

Vi signerade böcker på bokmässan i Göteborg och på Akademibokhandeln på Sergelstorg.

image

Det var en galen overklig och fantastisk månad!

Efter det har vi haft och har allt focus på att svara på alla underbara mejl vi får. Sköta våra Facebooksidor – alla meddelanden vi får där – och att producera Lär dig leva på engelska. Ett tiotal länder väntar på den, för att kunna ta ställning till om de ska ta ett beslut att ge ut den i sina länder. Som tur är har jag en fantastisk bror som kan stötta med allt på datorn så att jag får till det lite lättare den här gången.

image

Av en händelse fick vi reda på att vi är nominerade till 2,6 miljoners klubbens Hälsopris – Kategori Årets författare. Helt galet roligt bara att vara nominerade!

En dag ringde Kerstin, en medarbetare till Amelia Adamo och frågade om vi ville följa med på deras hälsokryssning i april. Så det kommer vi att göra. Någon dag senare ringde Amelia och jag pratade med henne om en kommande intervju och hon hade varit in här på min blogg och kikat. Hon ville ha med en tavla som jag gjort i M-Magasin. Här är vi med Christina Wendel som intervjuade oss för M-Magasin.

image

I september kanske vi åker på kryssning med tidningen Hälsa.

image

Ikväll firade vi 1-års dagen med lite olika drycker.

image

Mats har fått starka morfintabletter för smärtan i ryggen av det kraftiga ryggskott han dragits med i två månader. Det är han som dricker sockerdricka. Jag har lagat lax med rosepepparsås, grönkålssallad med valnötter och granatäppelkärnor.

image

Nu har vi sålt cirka 110.000 böcker.
Kan vi njuta av framgångarna och all uppmärksamhet? Ja, ibland. Det är bra och tryggt att vara två om allt.
Det är svårt att tro att det händer. Ett tag blev det så mycket intervjuer, fotograferingar, korrekturläsningar av artiklar och mejlkorrenspondans med olika journalister att jag inte visste vem som fått vilka bilder, vilken text som skulle publiceras var och vad jag glömt och vad som var färdigt.  Det är inte lätt att säga nej. Vi får anstränga oss och påminna varandra att slappna av, meditera och att prata om något annat än boken. Och det går bättre och bättre.
Vi har en längtan till att få träffa er läsare. Första kvartalet av 2016 kommer nog gå till att finnas tillgänglig för de länder som ska lansera vår bok. Sedan behöver vi dra oss tillbaka någon eller några veckor för att landa och vila. Vi hoppas att vi kan komma ut och föreläsa och träffa er senvåren 2016 eller på hösten. Vi har en ny bok i huvudet. Den kommer att bli fantastisk! – om jag får säga det själv!
Kram Susan

Jag kapitulerar

Vaknar av en dröm med obehagliga känslor. Känner mig mest irriterad. Vill bara ut och bort. Vara med mig själv. Hösten är här. Disigt och dimmigt.

image

Alice och jag tar bilen över till Öland. Har lite deppkänsla men vet inte riktigt varför. Kanske är det bara trötthet. Vi strosar runt en tom campinganläggning. Ölandsbron syns knappt för all dimma.

image

Alice verkar tycka det är lika skönt som jag att strosa runt och bara vara.

image

Får lite sommarlängtan.

image

Sommarminnen…

image

Saknad?…

image

Signalerar aktivitet, barn, sommarstoj, mycket folk och förväntningar…

image

Så står den bara där och lyser…

image

Så infinner sig den där acceptansen.

image

Jag kapitulerar. Det finns bara NU!

image

Go’kväll!

image

Kram Susan

Citat från den underbara Facebooksidan Queen of Your Own Life.