Etikettarkiv: Utflykt

Höstpromenad

Börjar med att be om ursäkta för den översta bilden – uppåner!!! Blir tokig på tekniken i WordPress som gör detta! Inget jag gör hjälper…

Nåväl! Nu till något vackert.

För nån vecka sedan tog jag och hunden en liten promenad vid Skäftekär. Hit kommer många turister på sommaren för att besöka Skäftekärs järnåldersby. Men även i november det öppet för Julmarknad.

Nu är själva anläggningen stängd men Alice och jag behövde miljöombyte när det gällde promenadstråk så vi parkerade vi ingången men promenerade vidare på grusvägen mot Thujaskogen.

Det var så otroligt tyst och solen värmde så skönt.

Det är aningen skönare för fötterna att strosa i sån här miljö.

Det var så stilla att vi hörde minsta ljud av djur i buskarna och bland löven. Några stilla betande kossor undrade vad vi var för filurer.

Jag tycker det är så skönt att gå och strosa i tystnaden. Ganska snart kom vi till Thujaskogen. Märklig liten glänta med stockar av Thuja. Tydligen blåste många ner i senaste stormen.

Märkligt tyst och rofylld plats.

Kunde sitta här länge…

På väg tillbaka fascinerades jag av en gammal ladugårdsbyggnad. Bjuder på lite foton därifrån.

Tänk att någon ville berätta det…

”Hemmagjorda” lösningar…

Linjer I…

Linjer II…

Hål…

Nött…

Trassligt…

Lövigt…

Soligt…

En höstdag på Öland.

Kram ☀️ Susan

Vi turistar

I torsdags kom vår lilla Martin och hans mamma Phuong till oss i Byxelkrok. Vi hämtade upp dem i Löttorp och åkte direkt till Stenhuset Munken för att äta födelsedagsmiddag för Phuong som fyllde år.

Lite mörkt i lokalen så bilderna blev skumma. Vi åt medeltidsmat – Tja…med modifikation tror jag. Vi fick se eldshow, medeltidsmusiker och gäster som hade mobilen på bordet hamnade i stupstocken! Kul!

På fredagen tog vi en riktig turisttur. Först besökte vi Gillberga kalkstensbrott. Där är så vackert!

Sedan tog vi en macka på Café Agnes i Gillberga. Färden fortsatte tillbaka norrut till Källa ödekyrka. En fantastisk och magisk plats. Första tornet på kyrkans plats byggdes sent 1100-tal och den här förändrats genom åren.

Efter det svalnade vi av oss med en glass på Källa Glassgård och ett dopp i Bödabukten som faktiskt inte var speciellt svalkande men gudomligt skönt endå. Måste varit minst 26 grader i vattnet!

Som grädde på moset kikade vi in till ”Tantverk och gubbjobb”. Mannen visade sig vara en Kalmar FF-legend och Mats blev Starstrucked! Frun målade vackra tavlor.

Kvällen avslutades med att Phuong bjöd på middag på hamnpuben i Byxelkrok.

Lördagen skulle de åka mot Kalmar med Mats så vi tog det lugnt på verandan.

När de åkt öppnade jag min bod. Hett som tusan. Stängde vid 18 för att hämta pizza med en vän. Hann bara låsa dörren till boden och vi överraskades av orkan och ösregn!

Aldrig varit med om något liknande förut! Saker flög högt och lågt! Spännande och skrämmande!

Tillbringat några av de senaste nätterna sovandes ute på verandan. Alice gör mig sällskap. Den senaste var ganska kall och jag la en ullfilt över Alice, så i natt sov jag inomhus.

Hur gör ni för att klara hettan?

Kram 💛 Susan

Sommar’n kom

Hejåhå! Nu var det längesedan jag uppdaterade här i bloggen! Det händer så mycket just nu!

Värmen gör att det fullkomligt exploderade i trädgården och då gäller det att hänga med. Det blev mycket att ta hand om. När ogräset rensades bort sköt sparrisen upp mot himlen som raketer!

Jag planterade ut i lådorna och fixade med blommor, och kompostlådor och annat.

Jag målar till mina prints jag ska sälja i min bod i sommar…

Vi har haft besök av superhärliga Andreas och Emelie som skriver viktiga barnböcker…

Försöker trycka på pausknappen då och då…

Mediterar nästan varje morgon och tränar….

Bygger om, rensar och fixar i min bod i Byxelkroks hamn. Flyttar om tavlor och sätter upp nya hyllor för posters.

Helen och jag for upp till Stockholms skärgård på tjejträff. Vår vän Helen (Ja, hon heter också så) bor sedan några år på undersköna Solö. Så gött att få komma dit och slappa.

Helens goa katt…

Vi firade Helena som fyllde år. Vi fyller alla 57 detta året.

Helens hus från bryggan. Vilket paradis!

Hela gänget…

Och när jag kom hem därifrån hade Mats börjat flytta in i vår lägenhet i stan i Kalmar. Vår lilla etta ligger högst upp på loftgången till vänster om det vita runda tornet inne på den här gården.

Vi ser Kalmarsund och Ölandsbron från köksfönstret.

Ännu är det lite spartanskt i rummet…

Å så dök den ryska versionen av Lär dig leva ner i brevlådan! Kul!

Nu har vi lilla Martin hos oss ett par dagar. Han har spelat fotbollsmatch idag.

Stora killen fyller 9 år på tisdag och det firade vi igår med god vietnamesisk mat som mamma Phuong lagat. Alice är helt utmattad av allt ståhej!

Nu är Mats och Martin på allsvensk fotbollsmatch. Jag och Alice har sovit en stund men snart åker vi och möter upp dem hos dottern och pojkvännen för morsdagsmiddag.

Ja, kan inte klaga på att livet är händelselöst just nu.

Ser fram emot att få färdigt i min bod i Byxelkrok nu.

Grattis alls mammor!

Kram 🌼💖🌼 Susan

Livsviktigt

Mats och jag rensade lite i garaget. Jag packade bilen full.

Packade köksbordet som ska få fortsätta som verandabord på Öland och hyllor från det ena garaget till det andra garaget på släp och for en tur till Byxelkrok igen.

Fick hjälp av Ann-Marie att lyfta bordsskivan och skruva ihop det igen.

När det blev mörkt kröp vi ner i Spat och mös. Jag hade värmt lite glögg med rom, för vinden ven kallt och kraftigt runt hörnet.

Med på släpet hade jag även min nya cykel.

Mats och jag hade planerat att kika på två mountainbikes häromdagen. Jag tog bara några steg in i cykelaffären och blev så glad när jag såg cykeln som såg ut att vara gjord för mig.

Provcyklade och blev förälskad direkt!

Den breda sköna skinnsadeln…

Brett, härligt styre och lite lägre så att jag når ner med fötterna till marken när jag sitter på sadeln.

Normalt är jag inte så förtjust i döskallar. Men gillade färgerna och blommorna.

Idag tog jag en cykeltur i skogen.

Solen strålade och det blev en härlig tur.

Jag hade fått ett varmt pannband av Mats i Julklapp med inbyggda hörlurar i och de passade perfekt att ha på i den kalla luften.

När jag satt där på cykeln kom jag att tänka på min vän Sofi som varit ett par turer till Mexico och inspirerats av mexikanarnas sätt att skapa i papier maché och deras syn på döden. De verkar ha en sån livsbejakande syn på döden och deras döda anhöriga. Den här färgglada döskallen fick jag av Sofi efter hennes första resa…

Den påminner både om Sofi, Livet och det viktiga skapandet!

Jag har sedan en tid haft verkligt ont i mina fötter. Mortons syndrom. Jag klarar knappt att vara ute och gå med Alice längre. Det gör att jag inte får den motion jag behöver. Jag tänker att cykelns glada döskallar ska få mig att tycka om att komma ut och cykla istället för att promenera. Att de ska påminna mig om att träningen är livsviktig!

Så det bidde ingen mountainbike denna gången.

Ta hand om er!

Kram ❤ 🚲 Susan

En snabbis i Kalmar och Lars W.

Tog Alice med mig hem till Kalmar en sväng. Undrar hur länge jag kommer att benämna Kalmar som ”hem”?

Hursomhelst – vi hade gruppsamtal med exportrådet i Japan/Tokyo på agendan och det gick rätt så bra. Fortsättning följer!

Vi fick möjlighet att skylta upp vår bok Boken om mitt liv i ett fönster o stan tillsammans med tavlor… jag gjorde en snabbutryckning. Min snabbaste skyltning någonsin cirkus 20 minuter! Nånting av den gamla dekoratören finns kvar! 🤣

Sedan hämtmat i bilen – Sushi – och samtidigt lite brödsmulor till fåglarna vid slottet.

Lördagen lite middag för Phoung och Martin som nu reser hem till Vietnam en månad och hälsar på familjen. Lite klappar blev utdelade också.

Så packade jag bilen full igen igår, söndag och styrde mot Öland igen. Stannade i Halltorp på Vida konsthall för att äntligen se Lars Wallins utställning som snart är över. Velat se den sedan i somras!

Här bjuder jag nu på en bildkavalkad från den…

Skisser…

Rött…

Rosa…

Detaljer…

Kännaochklämmamöjligheter…

Under våningen…

Brudarskrudar…

…och så lite Macode Linde…

Väldigt speciellt…

Och så äntligen Byxelkrok.

Hallen full igen men nästan tom – igen! …Lite vila med Mad men.

Önskar er en fin vecka med lite andrum i den eventuella julstressen.

Kram 🕯🕯🕯 Susan

Jag – en pilgrim

Här kommer äntligen min korta (😉!) resumé av min pilgrimsvandring. Som ni säkert förstår är det oerhört svårt att försöka beskriva hela äventyret med ord. Det är dessutom jättesvårt att återge naturen och den storslagenhet som den bjuder på med några begränsande fotografier, men jag hoppas att ni ändå ska få en liten känsla för hur jag upplevde det. Och förmodligen finns det lika många upplevelser av vandringen på el Caminon som det finns vandrare. Ni som följer mig här vet att jag förberett mig länge både med att gå längre sträckor och med min packning.  

En del av er känner till Pilgrimsleden i norra Spanien som går till Santiago de Compostela några av er har aldrig hört talas om den. Kanske drömmer du om att gå den?  Men en del av er skulle aldrig komma på tanken. Frågor som de här kan dyka upp: Varför går man där? Måste man vara troende? Önskar man en uppenbarelse eller insikt? …om vad?

…Vi är en grupp på tio personer varav två vandringsledare – Nina och Nisse. Några har vandrat tidigare och några är precis som jag – här för första gången. Vår grupp har setts vid ett tidigare tillfälle. Vi har förberett oss bra genom våra vandringsledare och jag märker tidigt att de vet precis vad vi kommer att möta men är tysta som musslor och säger inget i förväg. Klokt nog får vi erfara allt på egen hand i vår egen takt. Vi ska vandra i tolv dagar och vara hemifrån i fjorton.

Vi börjar vår vandring på den franska sidan i St. Jean Pied-de-Port. Vi kommer dit sent första kvällen till härbärget Beilari som är litet och familjärt.

 

Nina och Nisse är vän med ägaren Josef och vi får alla ett kärleksfullt välkomnande och mottagande. Vi ställer bara vår packning innanför dörren eftersom vi är väntade och ett femtontal pilgrimer sitter tålmodigt och väntar in oss så att middagen kan serveras. Vi får en underbar vegetarisk middag i ett litet matrum som är utomhus men med tak, och så småningom tilldelas vi våra sängplatser och jag som aldrig sett ett härbärge tidigare är glatt överraskad av att det är så fräscht! Jag duschar och plockar bort några småsaker från min packning. 

 

Senare får vi ett kort samtal med Josef  och vi gör en liten genomgång kring morgondagen och sedan går vi och lägger oss.

Vi kliver upp när det fortfarande är mörkt ute. Nina har annonserat att hon ska ha en morgonmeditation ovanför härbärget före frukost och jag letar mig upp på övervåningen i huset. Det visar sig att vi ska gå upp och ut och längre upp. Det är kolmörkt, någon före mig lyser upp den branta stigen med en lite lampa och trevande hittar jag så småningom henne sittande under ett persikoträd på en platå, några i vår grupp är redan där. Jag får först ingen uppfattning om var vi är eller hur det ser ut. Nina har tänt några ljus och vi sitter i mörkret, försöker fokusera på meditationen, stunden, de förväntansfulla tankarna virvlar genom huvudet och medans vi sitter där går solen upp. När vi så öppnar ögonen ser vi staden nedanför oss och det pirrar lite i magen. 

Efter frukost och packning av ryggsäck går vi över gatan för att skaffa oss ett pilgrimspass. Utöver vårt vanliga pass så behöver vi det för att få tillgång till härbärgena längs vägen. Vi har tur och slipper köa. Jag köper min pilgrimssnäcka och hänger den på min ryggsäck. Nina och Nisse har rekommenderat att skicka sin ryggsäck till vårt slutmål första dagen om vi känner oss osäkra på första dagsetappen – den kan nämligen komma att bli tuff eftersom vi ska upp på Pyrenéerna och ner igen på en och samma dag! Jag och några till gör det. Jag lånar en pytteliten ryggsäck av Nina där jag kan bära mina sandaler, ett par extra strumpor och lite frukt. Jag bär med mig en persika jag fick av Nina från trädet på berget där vi mediterade.

Så bär det iväg strax efter halv åtta på morgonen. Dagens sträcka går över bergen till Roncevalles.

Redan innan vi hinner ut ur staden vill jag stanna och fotografera. Det är så vackert.

 

Det blir backigt med en gång. Det är detta jag befarat mest. Kommer jag att orka? Kommer kroppen att hålla? Väl medveten om mina svaga punkter – och de är ganska många – knäna, höger stortå, högra främre fotsulan, höfterna och ryggen. Men jag är förberedd! Jag vet HUR jag ska gå – behöver bara vara fokuserad. Jag har ju en stav till hjälp.

Efter knappt halva första dagen får jag början till en blåsa på höger lilltå. Fasen också! Har inte gått in skorna tillräckligt! Jag är så tacksam att jag har mina ursköna sandaler med mig. Jag trär på ett litet silikonrör på lilltån och byter skor. Vips! Blåsan känns inte alls! Jag vet dock inte vad jag ska göra med de otympliga enormt smutsiga kängorna. På första bodegan där vi stannar och äter lite frågar jag om de har en plastpåse jag kan få. Jag får till svara att det av miljöskäl inte får dela ut plastpåsar och jag uppfattar det som att de inte får använda plastpåsar heller. Kvinnan bakom disken ger mig en liten papperspåse som jag kränger ner kängorna i och jag får precis ner allt i den lilla nylonryggsäcken jag lånat av Nina. 

Men oj vad kuperat det är! …och oj så vackert! Jag kastas mellan negativa och positiva känslor. Det är skitjobbigt, men den oslagbart vackra naturen gör mig på gott humör. Vi går ibland i grupp, ibland två och två. Vi stannar upp och insuper den friska luften, dricker lite vatten, äter något.

Jag beundrar får, hästar och grisar som går och betar i de branta sluttningarna. Jag lägger också märke till rovfåglar som cirkulerar i luften och väntar på ”nedfallna” får eller lammungar. 

 

Här och där ligger skelett av uppätna får.

…Det är aldrig riktigt tyst. Nästan hela tiden hör vi klockor klinga som hänger runt djurens halsar. Då och då kommer någon bil glidande förbi -även cyklister. När vi är högst upp är vi på 1400m. Utsikten är majestätisk! Naturen skiftar väldigt mycket, även underlaget som vi går på. Vi har tydligen tur med vädret. Det är växlande sol och moln – varmt men inte hett och då och då kommer en välkommen skön, svalkande vind.

…Eftersom alla vandrare startar ungefär samtidigt från olika härbärgen på morgonen så är vi många som följs åt. Vi möter det amerikanska äldre paret där kvinnan tidigt fått så svåra skavsår på ena foten att hon måste ta av sig och gå i strumplästen. Jag tänker att det är tur att det inte regnar och är kallt. Jag ser den ensamma lite yngre mannen som envisas med att gå med sin vadderade svarta jacka på och ständigt har han ont om vatten!

Mot slutet går jag ensam. Det är skönt att gå tyst i sin egen takt när jag är trött. Jag börjar se att det inte är långt kvar och får lite kraft av det. Det är nu väldigt brant. 

…Jag upptäcker att det för mig är mer påfrestande för knäna att vandra nerför men har tidigare under dagen hittat strategier för det med hjälp av andra. Konditionen tär mest uppför, men då stannar jag helt enkelt oftare.

Jag går baklänges nerför där underlaget tillåter det och springer med små steg på tårna för att skona knäna. När det så småningom planar ut fångar jag de lila krokusarna – som vi sett hela vägen – i den låga kvällssolen. Det är sagolikt vackert!

…När jag runt halv sex kommer fram till härbärget i Roncesvalles som är ett gammalt kloster så är det kö in. Några vandrare hänger tvätt utanför. Nina – vår ledare tog på förmiddagen bussen hit och hon har bokat sängplatser till oss och även handlat ingredienser till middagen. Det är ett stort kloster och mycket folk men det är lätt att hitta volontärer att fråga. En kvinna visar vägen till våra ryggsäckar och jag är tacksam att jag sluppit bära den över berget!

 

Det är stora salar med små bås och vi har fått sängar på övre planet. I varje bås finns två våningssängar och plats för fyra personer. Till varje sängplats hör ett låsbart skåp. Det är rent och fräscht.

Jag duschar och går sedan ner i det stora gemensamma köket. Nina, Nisse och de som kommit in tidigare har lagat färdigt vår middag och jag sätter mig tacksamt ner. Vi äter en ljuvlig, tonfisksallad, en varm pastarätt och choklad till dessert. Det är sååå gott!

Efter maten vill jag bara lägga mig och sova. Jag har inte ens ork att skriva dagbok om första dagen som blivande pilgrim.

Andra vandringsdagen är vårt mål Zubiri och jag startar tidigt med Marie-Louise (som jag nästan hela resan envisas med att kalla Britt-Marie – förlåt Marie-Louise!) Det är mörkt ute och det regnar. Vi kryper in i våra regnponchos och som tur är har vi pannlampor båda två. Vi vet att det inte är så långt till första frukostmöjlighet och vi stannar där. Vi tar en lyxig första frukost med både färskpressad juice, te, croissant och ägg. Ägget är underbart gott trots att det känns som om det är kokat hela natten.  Första vandringsdagen med ryggsäcken. Det känns bra. Många vackra byar passerar vi igenom.

  

Det är backigt idag med och smala stigar. Vackert. Vandrar mycket ensam. Delar av gruppen sammanstrålar vid en bar. Det har slutat regna för en stund och vi sitter ute och äter lite.

Efter pausen stannar vi till i en helt underbar liten lanthandel som ligger runt hörnet. Där inne regerar den äldre kvinnan vid kassan. Den yngre kvinnan hjälper till i affären och vi får inte plocka våra grönsaker och frukt själva – det ska hon göra. Ett barn kommer inspringande, en grannfru står och övervakar allt vid kassan.

Var och en av oss handlar något att lägga till vår gemensamma buffé senare på kvällen. Jag bär med mig ett par långa painriche och lite annat smått. Jag ser ett par unga män lasta ved in i ett utrymme under ett hus. De har en så söt hund med sig som jag hälsar på och en längtan efter vår Alice dyker upp i bröstet.

När vi vandrar ur byn börjar det bli backigt igen. I backen ser jag de unga männen igen på ängen invid en traktor, lastandes mer ved. Jag stannar till och vänder mig om och tar en bild på den fina lilla byn vi just passerat. Livet där går vidare och jag tänker på alla de hundratals pilgrimer som vandrar in och ut ur deras liv varje dag!

Det regnar större delen av dagen. Men det är skönt att gå där under regnponchon med sina egna tankar och ta ett steg i taget. Det gäller bara att titta upp ibland så att man inte missar något riktmärke och går fel! Alla vägmarkeringar är inte lika tydliga som den nedan, vissa får vi söka efter. Stigarna är rejält leriga och regnvattnet rinner ner för den steniga stigen. Jag är glad att jag har en stav!

 

Vi plockar mycket björnbär efter leden. Supergott tillskott för energin! När vi den kvällen kommer fram till mysiga härbärget hos Maria och hennes dotter är det mycket som behöver torkas. Vi hjälps åt att plocka fram det medköpta bufféingredienserna i det lilla allrummet som också är reception, kök och samlingsrum för de få pilgrimer som får plats på det här stället.

…Härbärgena vi sover på är väldigt olika. Vi tar in på både kommunala och privata. Jag förstår att våra härbärgen är väl utvalda av Nina och Nisse och vi har det alltid rent, fräscht och varmvatten i duschen till alla. Vi bor i stora salar, mindre rum, i sängar och på madrasser på golv, och alltid tycker jag att jag ligger skönt. Ibland äter vi pilgrimsmiddag – trerätters inklusive vin – ibland lagar vi något tillsammans och någon gång äter vi ute med vanlig meny.

…Jag tycker om att kliva upp tidigt och vandra iväg med pannlampa i mörkret och möta soluppgången. Det är också svalt och skönt. Härbärgena tänder ljuset vi sex på morgonen och släcker vid 22.00 på kvällen. Eftersom jag är väldigt trött på kvällarna efter middagarna så slocknar jag tidigt och vaknar tidigt. Jag går ibland smygande upp vid halv sex och plockar med min packning. Men det gäller att vara tyst som en mus före klockan sex.

…Det är mycket plock med packningen! Det tar några dagar innan jag har kommit underfund med hur rätt sak kommer på rätt plats! Otroligt nog försvinner saker trots att jag har så lite att hålla reda på. I flera dagar är ett par viktiga ullstrumpor helt borta – tills jag hittar dem i botten på sovsäcken! Jag har sparkat av mig dem på natten när jag blivit varm!

Dag fem och sex får jag extremt ont i mina höfter. Jag har bara haft EN vandringsstav och förmodligen utvecklat en sned gång! Jag har samma smärtor som foglossningen gav mig när jag var gravid med vår dotter, samtidigt som jag den morgonen får veta att min svärmor lämnat jordelivet på natten! Liv och död på en och samma dag! Dessutom är dag sex otroligt varm, solig och vindstilla och jag utvecklar ett enormt munsår. När vi så småningom kommer till Arcos får jag frossa och känner mig väldigt ömklig!

 

Vår vandringsledare Nina tar bussen dagen därpå och jag och en annan kvinna i gruppen hänger med. Känner att jag behöver en paus! Både fysiskt och mentalt. Vi kommer fram tidigt till Logrono tidigt på förmiddagen och så jag och Britt-Marie får lära känna staden lite mer. Vi traskar ut och letar efter turistkontoret för att hämta stadskartor. Vi irrar bort oss en stund och hamnar i den nya delen, känner inget behov av att gå runt där så snabbt tar vi oss tillbaka till den äldre och mycket vackrare stadsdelen men vi ser oss messt runt på byggnader och annat eftersom vi inte kommer in någonstans då det hunnit bli siesta och allt är stängt. På kvällen när de andra i gruppen har anlänt tar vi en Pinchosrunda i kvarteret. Likt humlor bland blommor en solig sommardag fladdrar vi runt och dyker in i den ena lilla Pinchosbaren efter den andra. Mycket gott och trevligt! 

 

…Det är fantastiskt att möta de andra vandrarna som vandrar på leden, men jag känner mig stundvis både blyg och lite asocial inför alla nya ansikten och nationaliteter! Jag träffar ett pensionerat par från Australien som sålt allt de ägde för att komma till Europa och vandra. Vi möter förstås andra européer men också många sydkoreaner, japaner, brasilianare och amerikanare. För det mesta går det bra att kommunicera på engelska, men ofta behövs bara en blick och ett ”Buen Camino”. Jag känner mig aldrig ensam. Det finns alltid hjälp att få.

Jag får låna en vandringsstav av en kvinna i gruppen och fortsätter att vandra med två stavar och får ordning på min gång och smärtorna försvinner.

…De första dagarna har vi alla fullt upp med att plocka med våra packningar. Det tar några dagar att upptäcka var all packning bör ligga för att det ska vara mest praktiskt. Kvällar går till att vårda våra kroppar – för de flesta är det fötterna – se till att få en skön dusch, lite mat och en säng eller en madrass att ligga på. Allt handlar om mycket grundläggande behov. Det är enkelt, ibland smärtsamt, ofta spännande och mycket utmanande. Aldrig, aldrig tråkigt! När det blir tungt och jobbigt ser jag inte för långt fram, bara någon meter. Jag tar ett steg i taget. Ibland är stegen långa och raska. Ibland är de mycket långsamma och korta.

…Det blir tydligt hur viktigt det är att vara närvarande i nuet i vandringen. När det är tungt och jag blir trött eller har ont är den enda lösningen att vara i kroppen – i nuet! Ett steg i taget. Att tänka på varför jag begav mig ut på det här äventyret hjälper inte. Att tänka på målet för dagen hjälper inte heller eftersom jag inte har en aning om vad jag har att vänta när jag kommer fram. Så – att vara i steget och ta ett i taget är det enda som känns bra.

Ibland när jag vandrar upplever jag att jag skulle kunna gå hur långt som helst! Det känns som att jag aldrig vill sluta!

Här en bild från sällskapsrummet i det fantastiska klostret i Granon.

Ett sällskapsrum som det dukas upp en härlig pilgrimsmiddag i för över 50 personer senare på kvällen. Härbärget som drivs helt ideelt av volontärer från hela världen och drivs enbart på donationer. Där sover vi på madrasser på golvet i ett litet kapell eftersom alla rum är fulla när vi kommer dit. Då har vi ändå anlänt runt 12-13- tiden på dagen! Ett populärt ställe! På kvällen går vi på vår första pilgrimsmässa och trots att jag inte har en aning om vad prästen talar om berörs jag till tårar när han ger alla pilgrimer sin välsignelse.  En mycket speciell upplevelse att ha varit där.

 

Tolfte och sista vandringsdagen börjar med en nästan överjordisk upplevelse som slutar med att jag, Marie-Louise, en ung spanjor och en pensionerad italienare blir inbjudna till Felix – en gammal man och pilgrimsvägvisare. Vi äter en magisk frukost efter vägen och när vi så småningom efter att ha vandrat igenom den längsta park jag någonsin gått i, så kommer vi så äntligen till katedralen i Burgos.

 

Vi tar in på det sista kommunala härberget. Det är enormt stort och sängarna står tätt. Solen skiner, vi tar en dusch och går ut på stan och njuter av Sangria och folkvimlet.

Dagen efter tar vi en buss tillbaka mot Biarritz och vi får en och en halv dag i den underbara staden där jag heller aldrig varit tidigare. Det är en surfarnas och luffarnas stad med jetsetkänsla. Vi får sol, salta bad och shopping. 

Det sistnämnda känns inte så intressant och jag handlar några små presenter och delikatesser – som jag äter upp på stranden.

Jag känner mig lite dammig med luffarutseende och omvandlar min sidenhandduk till en kjol med hjälp av en säkerhetsnål på kvällen när vi ska gå ut och äta. Biarritz är också vackert på sitt sätt och vi känner att resan är som ett Kinderägg – vi får två semestrar i en.

När vi väntar på taxin till flygplatsen pratar vi om hur vi tycker det har varit. Vad tar vi med oss hem? Jag har svårt att reflektera så nära inpå och det är svårt att sätta ord på vad jag känner. Jag tänker att det kanske kommer att märkas mer när jag kommer hem.

Och så blir det.

Enkelheten. Närvaron. Den omonotona monotonin sätter sina spår. Jag märker att jag varvat ner. Hela mitt inre system har lugnat ner sig. När jag plötsligt ska blötas och stötas med de där hemma märker jag att jag har en helt annan växel på.

Eller en annan kanal – det är svårt att beskriva. Mitt tålamod är större, jag känner mig lugnare, gladare, mer tillfreds och nöjdare. Jag vet inte hur det gick till – jag har inte haft det som mål.

Det bara hände.

På el Caminon.

Ett mirakel – får se hur länge det håller i sig!

Det är så otroligt mycket mer som jag skulle vilja dela med mig av och massor med vackra bilder att visa men det får bli vid ett annat tillfälle. Ett tips!… om du sitter vid datorn – klicka på naturbilderna så får du större upplevelse av dem. ❤️

Hoppas att du har blivit lite inspirerad att vandra iväg du också! Om du får möjligheten – gör det! Men var väl förberedd. Har du frågor – Skriv i kommentarsfältet så svarar jag, om jag kan.

Tack alla vandrarvänner – nya som gamla – för att jag fick dela det här med er! ❤️

Tack för att du orkade läsa så här långt. Ta vara på ögonblicket.

Det finns bara en tid och det är NU.

Kram ❤️ Susan

Tillbaka

Tänk att en kan bli så skogstokig på tekniken när den inte fungerar. Har sedan gårdagen verkligen fått djupandas om och om igen efter att jag bytt mobiltelefon. Plötsligt kommer jag inte in på min Instagram, jag måste skaffa nytt bankid för att kunna använda Izettle, mobilbank och Swich! Och så kom jag inte in på min WordPressinloggning! …tills Nu! 

Suck! Känns nästan som jag inte har koll på någonting när inte allt fungerar på mobilen! Hua! Plötsligt ligger mycket av mitt liv inte i mobilen! Vad är det för liv jag lever när allt det här får ta så stor plats? Vad är det för fel på mig när jag blir helt förvirrad av att inte ha koll på allt och det inte fungerar? Om alla bilder på Instagram försvinner – vad är jag då? 

Många frågor en kan ställa sig och svaren dröjer. Hursomhelst jag är tillbaka – livet pågår och det gäller att vara närvarande och tacksam. Mats och jag har hunnit besöka bokmässan förra helgen och introducera vår nya bok Boken om mitt liv.

Direkt därifrån for jag till Byxelkrok och hade min bod öppen på skördefesten.

Några dagar med Alice på Öland.

Sedan tillbaka till Kalmar igen.

I fredags begravde vi Mats mamma. Astrid som blev 93 år och var mentalt kristallklar ända in i det sista. Men kroppen gav vika. Hon var med mig under min vandring i Spanien och jag fick aldrig träffa henne igen när jag kom hem – då hade hon släppt taget och vandrat dit ingen av oss på jorden varit.
Vila i frid lilla fina Astrid. ❤

Igår fick vi besök av lillprinsen. Vi tog en tur på stan, Mats och han var på bio och jag var på brodericafé. Ett armband ska det bli. 

Idag var vi lite trötta så vi tog en tur till Färjestan och åt på Seasalt. 

Jättetrevligt ställe med lyhörd personal. Jag åt oxkind för första gången. 

Mats och Martin… ❤

Lillprinsen tappade en tand. Jag packade de två första flyttlådorna med lite glas och porslin. Söndagen lider mot sitt slut. Tillbaka i cyberrymden och i livet.
Nästa gång ska jag skriva om min pilgrimsvandring i Spanien.

Njut av stunden och ögonblicket. 

Kram ❤ Susan

Hus till salu!

Numera räcker det inte med att städa ett hus inför försäljning. Det ska stajlas också!

Inga diskställ, micros eller TV-apparater bör stå framme vid plåtningen. Inga störande flaskor i duschen, bara matchande. Inga toaborstar eller för många toarullar. Handdukar och övrigt ska matchas. Frukt, färska blommor och fräscha olivoljeflaskor bör införskaffas. Allt privat bör tas bort. HELST ska det vara helt färglöst – men det är en orimlighet i vår hem. 😄

Ja, jösses vilket ståhej! Nu har vi putsat, burit, målat, klättrat, krupit, skurat, slängt och packat i över två veckor! Foton togs och igår hade vi visning!

Here we go…!

Om det är någon som är intresserad av ett nytt hem…

Hall och lilltoa:

Kök…

Vardagsrum…

Sovrum på övre plan…

Två sovrum till och stortoan på övre plan…

Altanen med inredd och isolerad Friggebod…

Fotografen var fantastisk! Nu hoppas vi verkligen att någon ny härlig familj vill ta hand om vårt hus. Vi har bott här i 16 år och nästan hela Julias uppväxt. Vi har haft det bra här och hade nog tänkt att bo kvar ett par år till om inte lägenheten som vi ville ha i stan dykt upp. Vi fick ta några nya beslut och göra några snabba ryck. Det här innebär att vi blir Ölandsbor tidigare än beräknat, och jag har ju redan ”smakat” en del på det redan vintern som var. Det känns bra!

De senaste två veckorna har jag vandrat på pilgrimsleden el Camino i Spanien. Det kommer jag att berätta mer om snart men bjuder på en bild från första dagen över Pyrenéerna…

Allt gott! Ta var på ögonblicket – det kan vara just det som får betydelse när dagen är slut!

Kram ❤️ Susan

Lite av mycket

I lördags hade jag och Mats 13-årig bröllopsdag. Vi höll nästan på att glömma det om inte Facebook hade påmint oss. 😁 Kul! Vi tvivlade dessutom på att Facebook hade rätt, så jag tog av mig ringen och skulle kika i den – ingen av oss kunde se de små siffrorna! Jösses! 

Jag fick ta ett kort på ringen och sedan förstorade vi upp den! Ha ha! Sicken fars! 

Facebook hade rätt.

Dagen firades med frukost på altanen i solen, en sallad till lunch samtidigt som vi jobbade och ett besök hos Mats mamma och en liten kaka. 

… och Mats trollade fram några söta rosor till oss. 

Söndagen var lite unik för då var det sedan länge planerat att vi skulle göra en ”popup-föreläsning” hos Annette i Åtvidaberg. Hon vann den i julas på vår Facebooksida Att leva i NUET.  

På vägen dit käkade vi på ett ställe i Blankaholm med väldigt speciella träskulpturer.

Annette tog emot oss en timme innan gästerna. 

 Jättefint möte och söta katter där den ena hamnade på bild. 

Annette och hennes mans vardagsrum fylldes med kollegor och det blev en fin stund där vi berättade om oss, vår bok Lär dig leva och så gjorde vi några närvaroövningar. Hoppas att deltagarna fick lite igenkänning eller aha-upplevelser. Tack för att ni kom! 💛

I måndags var vi själva på inspirationsföreläsning. Tomas Gunnarsson var på besök i Kalmar. Mats åt först lunch med honom men jag avstod eftersom jag började med en avprogrammering från socker och början till bättre kosthållning igår. 

Vackra Kalmar teater. 

Tomas sa många kloka saker. En personlig och peppade föreläsning. I pausen fick vi ett mycket användbart armband med texten: Vad är det för bra med det här? Det handlar om att tillåta sig att träna på, att försöka hitta något bra i situationer när det inte känns så bra.

Det påminde mycket om en fin film jag och Mats såg häromdagen – Skönheten i allt – se den!

För övrigt tycker jag att maskrosen är en väldigt söt blomma!

Ha en skön sommaronsdag allihopa! 

Ta vara på ögonblicket! 

Kram ❤ Susan 

Sol å snö å en hemlighet

Tisdagen tillbringade jag i trädgården. Snön hade fallit under natten på södra Öland och på södra fastlandet!!! Men inte på norra Öland hos oss. Mats var tvungen att åka fram och tillbaka till Kalmar. Julia bakade hela dagen. Nu kan vi avslöja att hon håller på att göra en bakbok! Hon gör allt här uppe i huset i Byxelkrok eftersom jag hjälper henne med att bygga upp miljöerna för fotograferingen. Det är väldigt roligt – och så får vi massor med go fika! Ute i trädgården fick Alice lite paus från Julias nyfikna kisse. Hon sov gott på verandan.

Kissen sov också gott i köket medans Julia bakade.

Även om det var lite kallt så var det skön arbetstemperatur. Jag kunde jobba i bara linne i solen – och i Kalmar snöade det! Makalös maj! Jag rensade lite mer bland lavendel och en rosbuske. Planterade lite säkra kort som tål de kyliga nätterna.

Johan från Byrums Alltjänst var här och la plattor för bubbelbadet att stå på och fixade även en rostfri bänk till mitt uteblomplanteringsbord. Tänker kanske själv försöka mig på att snickra ett underrede till det.

Upptäckte att jag har ett myrbo i en av odlingslådorna! Mats tycker inte jag kan döda myrorna men det kommer jag nog faktiskt att försöka med. Läste på nätet att man kan hälla hett vatten på boet – grymt – men vad tusan! Jag kan inte ha ett myrbo bland grönsakerna!
Planterade om lite luktärter i större krukor, sådde piplök och några frön jag plockat från ett fräckt träd på Mallorca.

Julia bakade Dumlecupcakes och Minicupcakes med geléhallonsmak. Fotograferingen gick bra. Avsmakningen också! 😊 Innan middagen tog jag en cykeltur söderut längs vattnet med Alice. Så vacker kväll det var. Söta förgätmigej.

Vackert Kalmarsund.

När jag kom tillbaka hade Julia lagat god middag – Haremsgryta med kyckling, kikärter och kalamataoliver. En sån lyx!

Så småningom dök Mats upp.

I går målade jag. Vi fotograferade Julias jordgubbstårta till hennes bakbok och firade hennes födelsedag- lite sent. Med god sommarfeeling – grillat och jordgubbstårta.

Härlig dag!

Låt värmen komma nu! Vi är redo!
Ta vara på ögonblicket och värna varandra!

Kram ❤ Susan