Från kaos till lugn

Den här dagen startade med en katt på kudden vid örat och en hund i Mats säng med rumpan vänd mot oss. Ganska lugnt och skönt. Passar Julias kisse Loke. Han är vacker som en kung och … busig. Alice ligger lugn – intet ont anande vad som komma skall. Tyckte dock att det knorrade lite oroväckande i hennes mage.

Sedan urartade förmiddagen.

Alice hade under gårdagens promenad hittat ett svankadaver vid strandkanten. Trodde hon bara sniffat lite på det men började misstänka att hon gjort mer än sniffat. I samma veva upptäckte jag att hon hittat till den väl – trodde jag – inslagna kattmaten på golvet i ett hörn bakom toalettdörren.

Måste då beskriva hur det är att ha två sorters matning av två djur som inte är vana vid varken det eller varandra.

Kissens mat står på en bänk så att Alice inte ska komma åt det. Hon skulle nämligen sluka det och tål det inte. Alice mat får jag ställa ner då och då för annars äter katten det och då får jag plocka kattspyor överallt! Alice vattenskål får jag lägga ett lock på och öppna då och då eftersom missen tror att det är en leksak – en plaskpool! Hela golvet blir blött om den är obevakad. Lokes vatten har jag nu rationalisera bort på bänken bredvid hans mat – jag får torka upp hela tiden! Så han får dricka i nåt kärl i vasken där det inte gör så mycket om det blir vått.

Hur som helst. Jag skrotade fortfarande runt i nattkläder och ännu ingen frukost. Alice började må sämre och for runt i huset. Kissen trodde att hon ville leka och hängde på. Ännu mer stressad hund!

Letar efter katten som ibland gömmer sig. Han har hittat en favoritplats i badrumshyllan. Efter lite mankemang fick jag i alla fall upp det lysande sstjärnfallet på väggen!

Jag tog 45 minuters promenad med Alice. Fortfarande illamående. Jag åt, svarade på mejl, kissen gick bärsärkargång i huset och jag insåg att jag behövde ut med hunden igen, men fick först stänga in katten på toa så att jag fick äta ifred. Släppte ut kissen, la några vedklabbar i spisen och åkte till trollskogen med Alice.

Avslappnande både för henne och mig! Så vackert!

Fantasin tog fart. Fallna träd? Eller urtidsdjur?

Längst bort på udden mittemot – fyren Långe Erik.

En död jätteek. Visste ni att det sägs att ekar växer i 300år, lever i 300 år och dör i 300 år?

Nåväl – överraskningen var att komma till den här fina stranden. Med den största och högsta musselskalsvall jag sett. Märklig syn. Det knastrade och prasslade härligt när Alice sprang i den… och så soooool!