Etikettarkiv: Känslor

Lugnet före stormen

Juli kom och sommardagarna rullar på. Vi fixar med våra bodar jag och Mats. Mats experimenterar med sitt koncept och jag klurat på hur mitt ska bli bäst. Jag är nu färdig med mina prisskyltar. Som vanligt när nåt är nytt så upptäcker jag finjusteringar som behöver göras. Bilder byter plats och jag plockar bort glasen i ramarna som blänker för mycket i solen som vandrar genom boden hela eftermiddagen.

Jag planterar om blommor utanför och testar olika placeringar för mina loppisprylar. Ibland blåser det så mycket mellan mina två dörrar att ljuslyktorna slår i varandra och ibland – som igår – står luften helt stilla och värmen är tryckande. Två ytterligheter.

Lugnet före stormen råder i hamnen när det gäller turister. Om en vecka drar det i gång.

Igår fyllde jag år. Jag fick en fin bok av Mats. Så igår ägnade jag lite tid att klottra och träna på lettering när jag väntade på kunder i värmen.

Våra vänner Henrik och Jenny som bor här i ”Kroken” hela sommaren kom förbi och sjöng för mig och lämnade den här melonen…

Fotbolls-VM har blivit en välsmakande krydda i sommarvärmen.

Ikväll sitter vi i soffan på helspänn igen! Henrik och Jenny kommer hit. Jenny är lika fotbollsintresserad som Mats. Jag och Henrik lite mindre, men vem kan avstå att titta när vårt landslag är så fantastiska! Det är så härligt att förenas kring något bra i denna gränslösa orostid! Rapporteringar i medier om härjande nazister och sånger om att uppmana våldtäkt mot barn gör mig så ledsen och arg! Vill så gärna tro att vi kan bättre i det här landet! Kom igen nu Sverige!

Här är ett citat som min bror delade i samband med en fotbollshändelse som uppstod 2003:

Jag tycker vi kan applicera det citatet på många händelser senaste tiden.

En glad händelse vi var med om jag och Mats var mötet med sju ungdomar häromdagen. Vi fick ett spännande uppdrag av deras far respektive svärfar. Vi skulle ta hand om dem under en eftermiddag. Pappan hade läst vår bok Lär dig LEVA och tyckte om den. Han ville överraska ungdomarna med lite oväntade möten och aktiviteter. Så efter att de blivit avsläppta på Blå Jungfrun med sovsäckar och burkmat och övernattning så landade de hos oss.

Vi hade en mysig eftermiddag med allvarliga samtal och kreativ verkstad. All ungdomarna var högpresterande i början av sina liv och vi hoppas att vi kunde inspirera till lite nya tankar hos dem.

Hur som helst så var det goa ungdomar! Vi 19- tiden fick de nya instruktioner att ta sig till lilla ”macken”. Vi följde med. Där blev de upplockade av en traktor med släp för fortsatta upptåg!

Lycka till med allt allihopa!Hoppas få träffa er igen!

Mitt cyklande går bra. Har kommit iväg på tvåmilarundan tre gånger denna vecka och är så stolt och tacksam att mina knän håller… och fötterna jublar när de slipper gå!

Mina sidor för Må Bra-Posters på Instagram och Facebook börjar ses av fler och fler och beställningar på blad ska skickas i helgen. Så himla roligt!

Sök på Må Bra-Posters på Insta och Fb så hittar du motiven, mått och priser. Alla motiv är inte inlagda än.

Nu kan försäljningen sätta igång på riktigt. Hoppas att vi ses! Välkomna!

Ta vara på varandra, värmen och ögonblicket!

Kram ☀🦋☀ Susan

Fredag till fredag

För en vecka sedan åkte Mats och jag mot Stockholm. Solen strålade och vi for igenom ett gnistrande vackert vinterlandskap.

Vår dotter Julia har varit i storstaden för att utbilda sig till nagelterapeut. Jag tycker resan gick ovanligt fort och vid 16-tiden anlände vi till Solna och salongen där hon tillbringat den senaste månaden. Det var så härligt att se henne igen. Hon var så glad att visa upp salongen, läraren och platsen hon varit på. Light elegance heter produkterna och ska vara de bästa på marknaden.

När vi packat ihop allt material och all utrustning for vi till Julias kompis Michelle för att hämta hennes andra grejor. Det var fint att se hur hon bott. Eftersom den bostaden låg helt nära Mats gudson/Julias kusin Simon och hans familj, så gjorde vi en snabbvisit hos dem och sa Hej. Så småning om letade vi fatt på hotellet vid Odenplan.

Julia visste att vi skulle ut och äta på restaurang. Men vi överraskade med mat och show på Hamburger Börs! Hon blev väldigt, väldigt glad! ❤

Showen med Danny Saucedo var fantastisk! En så klok och mångsidig ung artist han är! Härliga musiker och otroliga dansare!

Dagen efter såg jag fram emot ett besök på Gudrun Sjödén butiken i Gamla stan. Julia och jag tog T-banan in och shoppade lite. Jag trodde aldrig att Julia skulle bära nåt klädesplagg därifrån men hon hittade en rödbrun sidenskjorta bland reaplaggen. 😊 Medans vi shoppade besökte Mats Gustav Vasa-kyrkan och Akademibokhandeln.

På söndagen väl hemma igen fick jag mina naglar fixade av Julia. Det var första gången för mig och fina blev de, eller hur?

Nu kan Julia se fram emot – ny lägenhet tillsammans med pojkvännen och hon kommer att hyra en stol på Kalmar Fransförlängning till sin nagelverksamhet!

Så har vi haft målare i huset på Öland som målat taken i hall, vardagsrum och kök, tapetserat sovrummet och lite till. Jättefint blev det. När de åkt kom snickarvännen Bo med sin son och började sätta panel i hallen. Så vi har det rörigt värre! Bilder på det i nästa inlägg.

Önskar er alla en skön helg!

Ta vara på stunden!

Kram ❤ Susan

Nostalgi

Ja, det blir mycket av det när en rensar ur huset. Vad den stora lådan som stått i garaget innehöll hade jag glömt för längesedan. Där fanns väl utvalda delar jag sparat från min uppväxt. Nu är det dags att sålla ytterligare.

Jag har alltid varit en sparare.

Jag hittade ett papperskuvert fullt med utklippta bilder från Kamratposten. Minns att jag gjorde collage på väggarna i mitt rum med dem.

En hästpärm full med information där jag försökte lära mig hur hästar skulle skötas. Allt från hästens alla delar, skötsel, utseende och till och med en egen flik för roliga historier med hästinnehåll.

Och så bilder förstås. Både vykort och urklipp.

Drömmen om en häst. Jag skötte om en jättehärlig åsna vid namn Grålle, som jag också red regelbundet. Han var min ögonsten…men på kuvertet har jag skrivit: ”Åsnor är bra men hästar är bäst”…

Samlarbilder och min brevväns hemmagjorda hästtidning…

Och så Barbieprylarna också.

Vet inte hur jag ska sortera. För en nostalgisk samlare som jag blir det svårt. Tänker mig att den här bloggen blir fin att återkomma till när allt är borta.

Tror att jag ska tvätta upp några utvalda Barbiekläder och hänga upp dem fint i Barbiegarderoben. Det får bli det jag sparar. Reste får jag slänga eller ge bort. Många plagg har mamma och mormor sytt eller virkat.

Samlade ishockeybilder också. Till Mats stora glädje! 😍 Han hade ett exakt likadant samlaralbum när han var liten. Då – 1971 var han 8 år och jag 10.

Det var ju VM och det tittade jag på.

Blir också fascinerad över hur fint jag skrev när jag gick i andra och tredje klass. Kommer ihåg att bilden var ett klistermärke som fröken satt överst på boksidan.

Minns inte att jag fortsatte att skriva så fint i tonåren! Tappade det nånstans på vägen.

Ja det är sannerligen inte lätt att veta vad jag ska spara… samtidigt som allt bara har ett värde för mig.

Som alla brev och vykort jag fått av vänner…

… heeelt otroligt! Har gått igenom alla vykort och blir så glad för påminnelsen om alla som skickat en hälsning. Här är vykort från hela världen! … och tänk att vi tjejkompisar faktiskt skickade brev till varandra då och då. Fint att påminnas eftersom jag glömt det.

Nu är jag så himla glad att jag sparat detta. Delar av det blir jätteroligt att sätta in i min ”Boken om mitt liv”!

Hittade en annan rolig grej kring det som jag visar nästa gång.

Natti natti!

Ibland är det också härligt att tänka på det som varit.

Godnatt! ❤ Susan

Hej då huset!

Äntligen är allt klart! Igår flyttade vi ur det sista ur vårt radhus i Kalmar.

Drygt 16 år har vi bott här! Lyckliga stunder och även hemskt jobbiga stunder. Livet har verkligen gått i bergådalbanespår den här tiden.

Den nybyggda altanen hann vi aldrig riktigt njuta av eftersom huset i Byxelkrok dök upp! Huset i Kroken vi drömt om så länge men inte trott att det var möjligt.

Nu ska radhuset i Kalmar hyras ut till en trebarnsfamilj av den nya ägaren och jag önskar att de får fina sommarstunder på altanen och kommer att trivas i huset.

Jag undrar om de kommer att behålla den härliga fondtapeten vi satte upp för två år sedan…

Jag kommer att sakna den. Men har en bit kvar av den i en hylla…

Hej då Måleksvägen och alla människor vi mött där under åren. ❤ Eftersom mamma bor kvar på gården så kommer vi att dyka upp där då och då och se till att ni sköter er. 😉

Vi sa också Hej då till dottern med ett restaurangbesök i helgen. Hon är nu i Stockholm för att under 4 veckor utbilda sig till nagelterapeut.

Jag är så glad för hennes skull. Känslan av frihet och äventyr att komma till en ny stad och få upptäcka allt! Jag minns den.

Hej då älskade Julia och varmt Lycka till! ❤

Stora förändringar i livet.

Att bli Ölandsbo på riktigt är också stort och var inte något vi tänkt oss för bara två år sedan!

Drömmar KAN gå i uppfyllelse men vi behöver jobba hårt för dem och inte tappa fokus. Det kan ta tid.

En sak som är viktig är att vi pratar med andra om våra drömmar och önskningar. Med hårt arbete, kommunikation, rätt fokus och till slut så korsas trådarna och nätet kan knytas ihop.

Det är spännande och livet är aldrig tråkigt!

Nu vilar jag och Alice i Byxelkrok några dagar…

Sen ska vi åka hem och ta hand om Phuong och Martin som kommer tillbaka från Vietnam.

Ta vara på stunden. Gör något oväntat eller något du drömt om länge. Låt andra få veta vad du vill och önskar. Din önskan kan vara någon annans vilja att hjälpa. Låt inte tiden springa iväg tills det är försent.

Kram 🎈 Susan

NÄRA & NU

Årets första krönika i Kalmarposten 3 januari 2018

2017 är över. Är du en person som med nostalgi mest tänker tillbaka på allt som varit eller är du en person som med förväntan enbart tänker på det nya året?

Kanske tänker du på båda sätten. Vad är det vi minns?

Troligast är att vi minns det som gett upphov till de starkaste känslorna. De som fått oss att bli rejält upprörda, glada, ledsna, lyckliga…

Själv är jag en väldigt nostalgisk person med (ofta) skapligt dåligt minne. Det är kanske därför som jag tycker om att spara och bevara.

Jag har alltid tyckt om gamla saker och samlade tidigt på gamla plåtburkar. Pappa satte upp en hylla till dem i mitt rum.

Som artonåring började jag klä mig i second-hand-kläder och gick ett tag runt i en gammal trenchcoat för herrar och en herrhatt långt nerdragen i pannan. När jag var runt 20 år fick jag en gammal vacker grå 40-talsdräkt av en släkting. En snäv kjol med en figursydd, tajt kavaj och jag tyckte att den var så fräck! När jag tog min andra student på Dekoratörskolan i Gävle gjorde jag det i en gammal underklänning i grov vit bomull och en halmhatt från (sedan länge nedlagda) Gefle Halmhattsfabrik.

Under flera perioder i mitt liv har jag fört dagbok. När jag var tonåring klistrade jag in biobiljetter och annat smått och gott. Jag hade som sagt ett starkt behov av att bevara redan då. Undrar varför?

Vissa människor har inga problem med att slänga. Ingen sentimentalitet alls!

När vi nyligen röjde i svärmors lägenhet efter hennes bortgång, råkade en hel låda med mycket gamla bilder och fotoalbum komma med av misstag till Stadsmissionen och blev därmed kastad! Jag grät högt en hel eftermiddag av förtvivlan! Det var en sån skatt!

Jag funderar inte speciellt ofta på framtiden. Vad som ska hända. Hur det ska bli. Tror att jag är mer sån som tänker: det som sker, det sker. Det kan ju låta som att jag mer lämnar år ödet att bestämma vad som ska hända mig och så har det nog varit i många perioder. Det har också gjort att jag upptäckt att jag inte är speciellt bra på att sätta upp mål som jag vill uppfylla. Men samtidigt är jag ganska bra på att planera något som ska ske. Jag har vad jag minns – aldrig riktigt oroat mig för morgondagen eller framtiden. Undrar vad det beror på?

När jag klurar på mitt eget förhållningssätt till dåtid, nutid och framtid så är jag oerhört tacksam för att jag trots allt är så kapabel i nutid. Min nostalgiska ådra kanske är ett tecken på att de flesta människor vill lämna något beständigt efter sig – frågan är om någon annan kommer att bry sig om det när en inte lever längre?

Mats och min senaste bok ”Boken om mitt liv”, är ett resultat av våra gemensamma idéer om att bevara och minnas. Ett sätt för mig att spara och bevara för framtiden. Äntligen har jag fått min livs ”dagbok”!

Jag skriver då och då i mitt exemplar. Jag klistrar in bilder och andra ting. Med bilderna väcks minnena och det är både jätteroligt och i bland lite vemodigt.

Jag önskar att jag kunde sitta som en fluga på väggen och se våra barnbarns barn sitta och läsa om mig i min bok och om Mats i hans bok. Jag hoppas att de är nyfikna på att lära känna oss.

Men just nu räcker det gott att fundera lite på 2018. Jag väljer att vara optimistisk. Hoppas och tror att året kommer att bli det bästa någonsin. Vad annat kan en göra? Men – blir det inte det bästa året så blir det gott nog – för jag veeet att även det som kanske i stunden inte känns bra, resulterar på sikt i att jag utvecklas och växer. Jag vet att det alltid blir så.

Kanske ska jag ha som mål att bli bättre på att sätta upp mål?

Hur tänker du om allt detta?

Kram ❤️ Susan

 

Lite avundsjuk

Morgonljus…

Soluppgång…

Pauser…

Fick hembakat julbröd…

Men trots att allt är så vackert runt omkring mig så önskar jag att det kunde komma lite snö. Är så avundsjuk på alla vackra vinterbilder från överallt i landet. Jag vet ju hur skönt det blir ute när snön lagt sig. Så där dovt ljud. Ren luft. Stilla. Och knarr under skorna! ❤

SÅ! …vill jag ha det nu!

Kram 🎄 Susan

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan

Jag vill så gärna hjälpa!

I veckan som varit for jag runt på stan i en massa ärenden. In och ut från olika butiker i olika områden i stan.
Överallt sitter de. De som inget har kvar mer än överlevnadsinstinkten. Jag tycker så hiskeligt synd om dem! De sitter där, påpälsade till tänderna i snöyra och duggregn. Ändå kan de bjuda på ett leende. Ett ”Hello”. Och ett ”Thank you”. Tiggarna. Jag ger ofta. Några mynt från fickan. Någon gång en hundralapp. En femtiolapp. En tjuga. Ibland mat. Men jag kan inte ge ALLA! Det gör mig frustrerad att se de besvikna ögonen. Men under en halv dags rundor i stan så kan jag möta många.
image

När jag skulle gå ut ur en Ica – butik så mötte jag kvinnan som suttit utanför och tiggt. Hon var på väg in. Kanske för att värma sig en liten stund. Jag kom på mig själv att tycka det var en lättnad att slippa möta hennes blick nu när hon inte satt där när jag kom ut.
Jag vill inte tänka så! Det bara ploppade upp. Jag har nämligen väldigt svårt för att bara gå förbi dem och låtsas som att jag inte ser dem. Och då möter jag deras ögon och det är så svårt! Jag är ju så priviligerad!
Hur gör ni? Hur tänker ni? Tiggarna blir fler och fler. Kommer vi att bli mer och mer avtrubbade? Jag vill inte bli det! Men jag vet snart inte hur jag ska förhålla mig till det här, för jag vill så gärna hjälpa!
Det här är sånt jag ligger och tänker på…
Godnatt!
Kram Susan
Foto: Per Wissing