I morse tog jag en promenad i soluppgången. Det var så vackert. Men hon fattades mig. Det är nu tio dagar sedan vi fick låta lilla Alice somna in och det känns som att jag behöver erövra hela världen på nytt, utan henne. Jag är inte hundägare längre…
Jag började turen förbi Kalmarsunds brusande och Karga Neptuni åkrar. Med lite distraherande musik i öronen kom tårarna.
Till höger runt muren vid den här bänken börjar den vackraste stigen.
Välkommen in…
Så vackert alla årstider…
Jag har gått här så många gånger. Sommartid har jag varit orolig att Alice skulle få ett ormbett. Här är så tyst… ibland kan en skrämd rapphöna skrämmas tillbaka. Ibland får jag på nära håll se rådjur…
Aldrig förut har jag sett denna öppningen i muren och den gamla grindstolpe i sten… Har här för längesedan stått ett hus? Har här gått en skogsväg?
Så idag har jag erövrat ”Långrundan” som vi kallar den, och att vara ute i trädgården och jobba utan Alice. Imorgon blir det nåt annat…
Nedan är räkningen på vårt sista besök med Alice. Mitt i sorgen kostar det enorma pengar att avsluta ett hundliv… är det verkligen rimligt?
Det är verkligen något som en faktiskt också behöver ha i åtanke när en skaffar djur.
Kram ❤🐕❤ Susan
