Taggarkiv: Tankar

Onsdagsdepp

Ligger här och tycker synd om mig själv.

Jag som alltid är så stark… och så glad… och så positiv… Känner mig sliten och vill bara åka till Öland och ”eremita” mig. Ont i kroppen av allt bärande, städande och släpande! Galet ont i mina fötter! 4500kr fattigare på skoinlägg och inneskor (fula skor för 1100kr)…

… som jag är tvungen att ha för fötterna. Tur att jag sålde en Laminostol och pall igår för 5000kr – det gick ju nästan jämt upp! 😞

Önskar att någon bara kunde säga: Vill du ha hjälp?

Ja, vi hade ett par vänner som sa det, men vägrade ta emot eftersom jag vet att de har fullt upp själva ❤ (Ni vet vilka ni är).

Tror att jag kan räkna på min ena hand de tillfällen när någon människa har frågat mig någon gång om jag behöver hjälp. ❤ (Ni vet också vilka ni är) Just nu är jag lite ledsen. Vill känna mig liten. Bli lite omhändertagen.

Huset börjar kännas ödsligt, ligger och stirrar på tomma hyllor och packade banankartonger. Inte speciellt upplyftande.

Vet inte ens om jag orkar virka och lyssna på bok… självömkan är total.

Kram ❤ Susan

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan

Jag – en pilgrim

Här kommer äntligen min korta (😉!) resumé av min pilgrimsvandring. Som ni säkert förstår är det oerhört svårt att försöka beskriva hela äventyret med ord. Det är dessutom jättesvårt att återge naturen och den storslagenhet som den bjuder på med några begränsande fotografier, men jag hoppas att ni ändå ska få en liten känsla för hur jag upplevde det. Och förmodligen finns det lika många upplevelser av vandringen på el Caminon som det finns vandrare. Ni som följer mig här vet att jag förberett mig länge både med att gå längre sträckor och med min packning.  

En del av er känner till Pilgrimsleden i norra Spanien som går till Santiago de Compostela några av er har aldrig hört talas om den. Kanske drömmer du om att gå den?  Men en del av er skulle aldrig komma på tanken. Frågor som de här kan dyka upp: Varför går man där? Måste man vara troende? Önskar man en uppenbarelse eller insikt? …om vad?

…Vi är en grupp på tio personer varav två vandringsledare – Nina och Nisse. Några har vandrat tidigare och några är precis som jag – här för första gången. Vår grupp har setts vid ett tidigare tillfälle. Vi har förberett oss bra genom våra vandringsledare och jag märker tidigt att de vet precis vad vi kommer att möta men är tysta som musslor och säger inget i förväg. Klokt nog får vi erfara allt på egen hand i vår egen takt. Vi ska vandra i tolv dagar och vara hemifrån i fjorton.

Vi börjar vår vandring på den franska sidan i St. Jean Pied-de-Port. Vi kommer dit sent första kvällen till härbärget Beilari som är litet och familjärt.

 

Nina och Nisse är vän med ägaren Josef och vi får alla ett kärleksfullt välkomnande och mottagande. Vi ställer bara vår packning innanför dörren eftersom vi är väntade och ett femtontal pilgrimer sitter tålmodigt och väntar in oss så att middagen kan serveras. Vi får en underbar vegetarisk middag i ett litet matrum som är utomhus men med tak, och så småningom tilldelas vi våra sängplatser och jag som aldrig sett ett härbärge tidigare är glatt överraskad av att det är så fräscht! Jag duschar och plockar bort några småsaker från min packning. 

 

Senare får vi ett kort samtal med Josef  och vi gör en liten genomgång kring morgondagen och sedan går vi och lägger oss.

Vi kliver upp när det fortfarande är mörkt ute. Nina har annonserat att hon ska ha en morgonmeditation ovanför härbärget före frukost och jag letar mig upp på övervåningen i huset. Det visar sig att vi ska gå upp och ut och längre upp. Det är kolmörkt, någon före mig lyser upp den branta stigen med en lite lampa och trevande hittar jag så småningom henne sittande under ett persikoträd på en platå, några i vår grupp är redan där. Jag får först ingen uppfattning om var vi är eller hur det ser ut. Nina har tänt några ljus och vi sitter i mörkret, försöker fokusera på meditationen, stunden, de förväntansfulla tankarna virvlar genom huvudet och medans vi sitter där går solen upp. När vi så öppnar ögonen ser vi staden nedanför oss och det pirrar lite i magen. 

Efter frukost och packning av ryggsäck går vi över gatan för att skaffa oss ett pilgrimspass. Utöver vårt vanliga pass så behöver vi det för att få tillgång till härbärgena längs vägen. Vi har tur och slipper köa. Jag köper min pilgrimssnäcka och hänger den på min ryggsäck. Nina och Nisse har rekommenderat att skicka sin ryggsäck till vårt slutmål första dagen om vi känner oss osäkra på första dagsetappen – den kan nämligen komma att bli tuff eftersom vi ska upp på Pyrenéerna och ner igen på en och samma dag! Jag och några till gör det. Jag lånar en pytteliten ryggsäck av Nina där jag kan bära mina sandaler, ett par extra strumpor och lite frukt. Jag bär med mig en persika jag fick av Nina från trädet på berget där vi mediterade.

Så bär det iväg strax efter halv åtta på morgonen. Dagens sträcka går över bergen till Roncevalles.

Redan innan vi hinner ut ur staden vill jag stanna och fotografera. Det är så vackert.

 

Det blir backigt med en gång. Det är detta jag befarat mest. Kommer jag att orka? Kommer kroppen att hålla? Väl medveten om mina svaga punkter – och de är ganska många – knäna, höger stortå, högra främre fotsulan, höfterna och ryggen. Men jag är förberedd! Jag vet HUR jag ska gå – behöver bara vara fokuserad. Jag har ju en stav till hjälp.

Efter knappt halva första dagen får jag början till en blåsa på höger lilltå. Fasen också! Har inte gått in skorna tillräckligt! Jag är så tacksam att jag har mina ursköna sandaler med mig. Jag trär på ett litet silikonrör på lilltån och byter skor. Vips! Blåsan känns inte alls! Jag vet dock inte vad jag ska göra med de otympliga enormt smutsiga kängorna. På första bodegan där vi stannar och äter lite frågar jag om de har en plastpåse jag kan få. Jag får till svara att det av miljöskäl inte får dela ut plastpåsar och jag uppfattar det som att de inte får använda plastpåsar heller. Kvinnan bakom disken ger mig en liten papperspåse som jag kränger ner kängorna i och jag får precis ner allt i den lilla nylonryggsäcken jag lånat av Nina. 

Men oj vad kuperat det är! …och oj så vackert! Jag kastas mellan negativa och positiva känslor. Det är skitjobbigt, men den oslagbart vackra naturen gör mig på gott humör. Vi går ibland i grupp, ibland två och två. Vi stannar upp och insuper den friska luften, dricker lite vatten, äter något.

Jag beundrar får, hästar och grisar som går och betar i de branta sluttningarna. Jag lägger också märke till rovfåglar som cirkulerar i luften och väntar på ”nedfallna” får eller lammungar. 

 

Här och där ligger skelett av uppätna får.

…Det är aldrig riktigt tyst. Nästan hela tiden hör vi klockor klinga som hänger runt djurens halsar. Då och då kommer någon bil glidande förbi -även cyklister. När vi är högst upp är vi på 1400m. Utsikten är majestätisk! Naturen skiftar väldigt mycket, även underlaget som vi går på. Vi har tydligen tur med vädret. Det är växlande sol och moln – varmt men inte hett och då och då kommer en välkommen skön, svalkande vind.

…Eftersom alla vandrare startar ungefär samtidigt från olika härbärgen på morgonen så är vi många som följs åt. Vi möter det amerikanska äldre paret där kvinnan tidigt fått så svåra skavsår på ena foten att hon måste ta av sig och gå i strumplästen. Jag tänker att det är tur att det inte regnar och är kallt. Jag ser den ensamma lite yngre mannen som envisas med att gå med sin vadderade svarta jacka på och ständigt har han ont om vatten!

Mot slutet går jag ensam. Det är skönt att gå tyst i sin egen takt när jag är trött. Jag börjar se att det inte är långt kvar och får lite kraft av det. Det är nu väldigt brant. 

…Jag upptäcker att det för mig är mer påfrestande för knäna att vandra nerför men har tidigare under dagen hittat strategier för det med hjälp av andra. Konditionen tär mest uppför, men då stannar jag helt enkelt oftare.

Jag går baklänges nerför där underlaget tillåter det och springer med små steg på tårna för att skona knäna. När det så småningom planar ut fångar jag de lila krokusarna – som vi sett hela vägen – i den låga kvällssolen. Det är sagolikt vackert!

…När jag runt halv sex kommer fram till härbärget i Roncesvalles som är ett gammalt kloster så är det kö in. Några vandrare hänger tvätt utanför. Nina – vår ledare tog på förmiddagen bussen hit och hon har bokat sängplatser till oss och även handlat ingredienser till middagen. Det är ett stort kloster och mycket folk men det är lätt att hitta volontärer att fråga. En kvinna visar vägen till våra ryggsäckar och jag är tacksam att jag sluppit bära den över berget!

 

Det är stora salar med små bås och vi har fått sängar på övre planet. I varje bås finns två våningssängar och plats för fyra personer. Till varje sängplats hör ett låsbart skåp. Det är rent och fräscht.

Jag duschar och går sedan ner i det stora gemensamma köket. Nina, Nisse och de som kommit in tidigare har lagat färdigt vår middag och jag sätter mig tacksamt ner. Vi äter en ljuvlig, tonfisksallad, en varm pastarätt och choklad till dessert. Det är sååå gott!

Efter maten vill jag bara lägga mig och sova. Jag har inte ens ork att skriva dagbok om första dagen som blivande pilgrim.

Andra vandringsdagen är vårt mål Zubiri och jag startar tidigt med Marie-Louise (som jag nästan hela resan envisas med att kalla Britt-Marie – förlåt Marie-Louise!) Det är mörkt ute och det regnar. Vi kryper in i våra regnponchos och som tur är har vi pannlampor båda två. Vi vet att det inte är så långt till första frukostmöjlighet och vi stannar där. Vi tar en lyxig första frukost med både färskpressad juice, te, croissant och ägg. Ägget är underbart gott trots att det känns som om det är kokat hela natten.  Första vandringsdagen med ryggsäcken. Det känns bra. Många vackra byar passerar vi igenom.

  

Det är backigt idag med och smala stigar. Vackert. Vandrar mycket ensam. Delar av gruppen sammanstrålar vid en bar. Det har slutat regna för en stund och vi sitter ute och äter lite.

Efter pausen stannar vi till i en helt underbar liten lanthandel som ligger runt hörnet. Där inne regerar den äldre kvinnan vid kassan. Den yngre kvinnan hjälper till i affären och vi får inte plocka våra grönsaker och frukt själva – det ska hon göra. Ett barn kommer inspringande, en grannfru står och övervakar allt vid kassan.

Var och en av oss handlar något att lägga till vår gemensamma buffé senare på kvällen. Jag bär med mig ett par långa painriche och lite annat smått. Jag ser ett par unga män lasta ved in i ett utrymme under ett hus. De har en så söt hund med sig som jag hälsar på och en längtan efter vår Alice dyker upp i bröstet.

När vi vandrar ur byn börjar det bli backigt igen. I backen ser jag de unga männen igen på ängen invid en traktor, lastandes mer ved. Jag stannar till och vänder mig om och tar en bild på den fina lilla byn vi just passerat. Livet där går vidare och jag tänker på alla de hundratals pilgrimer som vandrar in och ut ur deras liv varje dag!

Det regnar större delen av dagen. Men det är skönt att gå där under regnponchon med sina egna tankar och ta ett steg i taget. Det gäller bara att titta upp ibland så att man inte missar något riktmärke och går fel! Alla vägmarkeringar är inte lika tydliga som den nedan, vissa får vi söka efter. Stigarna är rejält leriga och regnvattnet rinner ner för den steniga stigen. Jag är glad att jag har en stav!

 

Vi plockar mycket björnbär efter leden. Supergott tillskott för energin! När vi den kvällen kommer fram till mysiga härbärget hos Maria och hennes dotter är det mycket som behöver torkas. Vi hjälps åt att plocka fram det medköpta bufféingredienserna i det lilla allrummet som också är reception, kök och samlingsrum för de få pilgrimer som får plats på det här stället.

…Härbärgena vi sover på är väldigt olika. Vi tar in på både kommunala och privata. Jag förstår att våra härbärgen är väl utvalda av Nina och Nisse och vi har det alltid rent, fräscht och varmvatten i duschen till alla. Vi bor i stora salar, mindre rum, i sängar och på madrasser på golv, och alltid tycker jag att jag ligger skönt. Ibland äter vi pilgrimsmiddag – trerätters inklusive vin – ibland lagar vi något tillsammans och någon gång äter vi ute med vanlig meny.

…Jag tycker om att kliva upp tidigt och vandra iväg med pannlampa i mörkret och möta soluppgången. Det är också svalt och skönt. Härbärgena tänder ljuset vi sex på morgonen och släcker vid 22.00 på kvällen. Eftersom jag är väldigt trött på kvällarna efter middagarna så slocknar jag tidigt och vaknar tidigt. Jag går ibland smygande upp vid halv sex och plockar med min packning. Men det gäller att vara tyst som en mus före klockan sex.

…Det är mycket plock med packningen! Det tar några dagar innan jag har kommit underfund med hur rätt sak kommer på rätt plats! Otroligt nog försvinner saker trots att jag har så lite att hålla reda på. I flera dagar är ett par viktiga ullstrumpor helt borta – tills jag hittar dem i botten på sovsäcken! Jag har sparkat av mig dem på natten när jag blivit varm!

Dag fem och sex får jag extremt ont i mina höfter. Jag har bara haft EN vandringsstav och förmodligen utvecklat en sned gång! Jag har samma smärtor som foglossningen gav mig när jag var gravid med vår dotter, samtidigt som jag den morgonen får veta att min svärmor lämnat jordelivet på natten! Liv och död på en och samma dag! Dessutom är dag sex otroligt varm, solig och vindstilla och jag utvecklar ett enormt munsår. När vi så småningom kommer till Arcos får jag frossa och känner mig väldigt ömklig!

 

Vår vandringsledare Nina tar bussen dagen därpå och jag och en annan kvinna i gruppen hänger med. Känner att jag behöver en paus! Både fysiskt och mentalt. Vi kommer fram tidigt till Logrono tidigt på förmiddagen och så jag och Britt-Marie får lära känna staden lite mer. Vi traskar ut och letar efter turistkontoret för att hämta stadskartor. Vi irrar bort oss en stund och hamnar i den nya delen, känner inget behov av att gå runt där så snabbt tar vi oss tillbaka till den äldre och mycket vackrare stadsdelen men vi ser oss messt runt på byggnader och annat eftersom vi inte kommer in någonstans då det hunnit bli siesta och allt är stängt. På kvällen när de andra i gruppen har anlänt tar vi en Pinchosrunda i kvarteret. Likt humlor bland blommor en solig sommardag fladdrar vi runt och dyker in i den ena lilla Pinchosbaren efter den andra. Mycket gott och trevligt! 

 

…Det är fantastiskt att möta de andra vandrarna som vandrar på leden, men jag känner mig stundvis både blyg och lite asocial inför alla nya ansikten och nationaliteter! Jag träffar ett pensionerat par från Australien som sålt allt de ägde för att komma till Europa och vandra. Vi möter förstås andra européer men också många sydkoreaner, japaner, brasilianare och amerikanare. För det mesta går det bra att kommunicera på engelska, men ofta behövs bara en blick och ett ”Buen Camino”. Jag känner mig aldrig ensam. Det finns alltid hjälp att få.

Jag får låna en vandringsstav av en kvinna i gruppen och fortsätter att vandra med två stavar och får ordning på min gång och smärtorna försvinner.

…De första dagarna har vi alla fullt upp med att plocka med våra packningar. Det tar några dagar att upptäcka var all packning bör ligga för att det ska vara mest praktiskt. Kvällar går till att vårda våra kroppar – för de flesta är det fötterna – se till att få en skön dusch, lite mat och en säng eller en madrass att ligga på. Allt handlar om mycket grundläggande behov. Det är enkelt, ibland smärtsamt, ofta spännande och mycket utmanande. Aldrig, aldrig tråkigt! När det blir tungt och jobbigt ser jag inte för långt fram, bara någon meter. Jag tar ett steg i taget. Ibland är stegen långa och raska. Ibland är de mycket långsamma och korta.

…Det blir tydligt hur viktigt det är att vara närvarande i nuet i vandringen. När det är tungt och jag blir trött eller har ont är den enda lösningen att vara i kroppen – i nuet! Ett steg i taget. Att tänka på varför jag begav mig ut på det här äventyret hjälper inte. Att tänka på målet för dagen hjälper inte heller eftersom jag inte har en aning om vad jag har att vänta när jag kommer fram. Så – att vara i steget och ta ett i taget är det enda som känns bra.

Ibland när jag vandrar upplever jag att jag skulle kunna gå hur långt som helst! Det känns som att jag aldrig vill sluta!

Här en bild från sällskapsrummet i det fantastiska klostret i Granon.

Ett sällskapsrum som det dukas upp en härlig pilgrimsmiddag i för över 50 personer senare på kvällen. Härbärget som drivs helt ideelt av volontärer från hela världen och drivs enbart på donationer. Där sover vi på madrasser på golvet i ett litet kapell eftersom alla rum är fulla när vi kommer dit. Då har vi ändå anlänt runt 12-13- tiden på dagen! Ett populärt ställe! På kvällen går vi på vår första pilgrimsmässa och trots att jag inte har en aning om vad prästen talar om berörs jag till tårar när han ger alla pilgrimer sin välsignelse.  En mycket speciell upplevelse att ha varit där.

 

Tolfte och sista vandringsdagen börjar med en nästan överjordisk upplevelse som slutar med att jag, Marie-Louise, en ung spanjor och en pensionerad italienare blir inbjudna till Felix – en gammal man och pilgrimsvägvisare. Vi äter en magisk frukost efter vägen och när vi så småningom efter att ha vandrat igenom den längsta park jag någonsin gått i, så kommer vi så äntligen till katedralen i Burgos.

 

Vi tar in på det sista kommunala härberget. Det är enormt stort och sängarna står tätt. Solen skiner, vi tar en dusch och går ut på stan och njuter av Sangria och folkvimlet.

Dagen efter tar vi en buss tillbaka mot Biarritz och vi får en och en halv dag i den underbara staden där jag heller aldrig varit tidigare. Det är en surfarnas och luffarnas stad med jetsetkänsla. Vi får sol, salta bad och shopping. 

Det sistnämnda känns inte så intressant och jag handlar några små presenter och delikatesser – som jag äter upp på stranden.

Jag känner mig lite dammig med luffarutseende och omvandlar min sidenhandduk till en kjol med hjälp av en säkerhetsnål på kvällen när vi ska gå ut och äta. Biarritz är också vackert på sitt sätt och vi känner att resan är som ett Kinderägg – vi får två semestrar i en.

När vi väntar på taxin till flygplatsen pratar vi om hur vi tycker det har varit. Vad tar vi med oss hem? Jag har svårt att reflektera så nära inpå och det är svårt att sätta ord på vad jag känner. Jag tänker att det kanske kommer att märkas mer när jag kommer hem.

Och så blir det.

Enkelheten. Närvaron. Den omonotona monotonin sätter sina spår. Jag märker att jag varvat ner. Hela mitt inre system har lugnat ner sig. När jag plötsligt ska blötas och stötas med de där hemma märker jag att jag har en helt annan växel på.

Eller en annan kanal – det är svårt att beskriva. Mitt tålamod är större, jag känner mig lugnare, gladare, mer tillfreds och nöjdare. Jag vet inte hur det gick till – jag har inte haft det som mål.

Det bara hände.

På el Caminon.

Ett mirakel – får se hur länge det håller i sig!

Det är så otroligt mycket mer som jag skulle vilja dela med mig av och massor med vackra bilder att visa men det får bli vid ett annat tillfälle. Ett tips!… om du sitter vid datorn – klicka på naturbilderna så får du större upplevelse av dem. ❤️

Hoppas att du har blivit lite inspirerad att vandra iväg du också! Om du får möjligheten – gör det! Men var väl förberedd. Har du frågor – Skriv i kommentarsfältet så svarar jag, om jag kan.

Tack alla vandrarvänner – nya som gamla – för att jag fick dela det här med er! ❤️

Tack för att du orkade läsa så här långt. Ta vara på ögonblicket.

Det finns bara en tid och det är NU.

Kram ❤️ Susan

Vardagsrapport

Oj, nu var det länge sedan! Tiden går fort när det är mycket att göra! Då gäller det att hinna med sina andningsövningar!

Mats och jag har börjat träna på ett ställe i Kalmar. Vi träffade först en kiropraktor sedan fick vi ett intressant träningsprogram av Andrea. Vilka duktiga proffs! De vet verkigen vad de snackar om! Vi tränar nu andningsmuskler i våra magar som vi inte trodde fanns! Går med ständig liten träningsvärk i magen, men det känns helt rätt! Andning och magträning i ett. Några gånger om dagen. Inte lätt att hitta muskler som jag knappt använt! 

Jag skriver på vår nya bok. Jätteroligt! Omslaget är i stort sett klart. Det blir väldigt fint. 

Min bror hjälper oss att få till det som vi vill och han ska även lägga in bokens inlaga åt oss. Det är lite mer komplicerat den här gången eftersom det blir mycket bilder och krumelurer. 

Jag fick ett par söta skor av en vän. Som matchar vårt nya bokomslag.

Mats och jag har varit i Kristianstad och i Tingsryd och föreläst. Det gick väldigt bra och vi fick så fin positiv respons! På vägen hälsade vi på vår agent Ulf och Nina som hjälper oss med våra utlandskontrakt. Fint att träffa dem i verkliga livet.

I Tingsryd bodde vi en natt i en Villavagn på Tingsryd resort. Det har vi aldrig gjort förut! Blev fundersam över bristen på färgsättning i vagnen.

Är det nåt jag inte tycker om så är det beige! ALLT var beige! Är det verkligen en färg? Bara brandsläckaren hade en FÄRG! 

Mamma Mia så tråkigt! Men det var rent, fräscht och helt. Personalen var super gullig och jättegod mat… och vädret var så varmt och soligt och gissa vad? – jag kunde ta ett bad! Kanske blir det årets sista.

I helgen var vi på kurs. Våra vänner Nina och Nisses ”Kurs mot helhet”. Vi går den sex helger under ett år. Vi pratar om spännande livsfrågor och hur vi människor funkar, mediterar, umgås, yogar och mycket mer. 

Vi är en fin grupp i många åldrar som delar erfarenheter ur våra liv och det är sååå fantastiskt! Vi har två gånger kvar. Längtar redan till nästa!

Vi har styrt med att få vår altan färdig också. Plattorna är nu lagda och nu när vi är hemma så är grannkatten Sion väldigt nyfiken. Han har kommit på att han nu kan komma in till oss så här…

Alice och han är lite bekanta. Kanske kan de bli kompisar nu.

Jag köper höstväxter och planterar. Försöker få vår baksida lite mysigare. Jag tar sköna promenader i sommarvärmen med Alice.  Det här är tidig morgonsol som försöker tränga fram.

 Försöker hitta närvaron mitt i allt ”görande”. 

Imorgon tar vi flyget till Stockholm. Vi ska föreläsa på en kryssning med tidningen Hälsa. Det blir säkert spännande men det är lite nervöst för vi behöver ta ner vår två timmars föreläsning till en timme! Inte helt lätt! 

Förövrigt begriper jag inte att ”musikalisk begåvning” betyder allt för vissa och inget för andra när det handlar om att få chansen i Idol. Lider med deltagarna!

Kram ❤ Susan 

 

Uppmärksammar

Mats och jag har tillsammans med en vän gått in i ett 40-dagars program som innebär att vi uppmärksammar våra tankar och känslor. Vi mediterar minst 30 minuter varje dag och oftast kring ett speciellt dagstema.
Jag vet inte om det beror på det eller om det är något annat men plötsligt så tycker jag att det är lite trevligt nästan meditativt att stryka.

image

Jag har verkligen tyckt illa om det tidigare. Härom morgonen vaknade jag jättetidigt och det var så skönt att stå i det tysta huset och stryka.

Näe vi startade det här programmets hade vi tre första förberedande dagar där vi den ena dagen skulle rensa någonstans.  Jag valde att röja upp i tvättstugan.
Jag insåg snabbt att det skulle ta mer än några timmar eller en dag så det har blivit ett flersdagars projekt – men jag gillar det!

Det är högen som ska strykas. Högen som ska lagas eller slängas. Högen med grejor som kan hitta en ny plats och så vidare.
Jag känner mig nöjd.
Idag fortsätter jag att uppmärksamma när jag inte befinner mig i kärlek och agerar utifrån det. Målet är att så småningom öka de stunder när jag agerar mer och mer utifrån kärlek.
Livet är spännande och kropp och själ är intressant att utforska.

❤ Önskar er alla mig själv mycket kärlek idag! ❤
Kram Susan

Tillbaka

Jag är tillbaka från retreaten. Det känns skönt att komma hem och mjukstarta vardagen ensam hemma. I förrgår behövde jag fortfarande vila, tröttheten ökar när jag väl slappnar av – och kände mig trött efter alla känslostormar. Gårdagen gick i samma anda men även med lite lagom sociala möten med tre fina nyvunna vänner. Idag känner jag mig lite mer tillbaka i vardagen och redo att skriva om min tid. Min vecka har varit fantastisk. Jag kom till Mundekulla Kurs och Retreatgård på sena måndagseftermiddagen förra veckan. Det är en så härlig känsla att packa upp på rummet. En blandning av förväntan och en önskan om att släppa taget om allt. Jag har varit här några gånger nu och vet ungefär hur det brukar vara. Men känslomässigt vet en aldrig vad som kommer att ske – inte heller i mötena med andra ”retreatare”.

image

Jag är lite fånig – jag plockar med mig blomma och egen duk. Tycker om när jag får med mig lite hemmakänsla. Finns nog mycket av Gudinnan Hestia i mig. Nedan min sovplats…

image
Vi har delvis tystnad under veckan. Vid frukost och lunchmåltiderna är det tystnad men vid middagen är det delvis tystnad. Men vill en inte prata kan en välja det här bordet.
image

Det som är extra njutbart under vistelsen är maten. God vegetarisk mat. Gunilla – Blommans kök – skapar mat som ingen annan. Tack Gunilla! Jag fick mycket inspiration och jag lär mig hela tiden av din kunskap. Ser fram emot din bok…

image

Den enklaste sallad smakar gottgott här…

image

I matsalen finns ett inspirationsbord uppdukat med böcker, olika inspirationskortlekar och pennor och papper.

image

Vid ett bord bredvid dukade jag upp inspirationsmaterial för deltagarna att göra egna Drottning/Gudinnekronor eller diadem. Det var fantstiskt att se hur många som gick igång på ståltråd, pärlor och sidenblommor och tillsammans satt vi och skapade i tysthet.

image
Jag hade redan innan jag åkte börjat att måla bilder som kommit till mig. Så min stora längtan var att få måla mer under veckan. En utmaning var dock att försöka vara mer i ”varat” och mindre i ”görat”. När jag upplevde det som mest så drog jag ironiskt nog detta inspirationskort…
image

På torsdagen lämnade fina Katrin oss och underbara Eva kom till oss. Eva skapade snabbt sin krona…

image

Jag gjorde ett diadem med hängande och slängande band och blomma…här är vi på väg ut i skogen – jag och min ”krona”…

image

En stor behållning av att vara på den här platsen är att den omges av en spännande natur. Det är lika vackert oavsett om det är sol eller mulet.

image

Som ur en saga…

image

Väntar nästan på att någon figur ur Sagan om ringen ska dyka upp…

image

Stora berg…

image

Bergsskrevor…

image

Mycket rötter…

image

Överallt i skogen finns patser som påminner om att det funnits människor här sedan länge. Som levde här och verkade i Smålandsskogen… ”Jordkulan”…

image

Jag facineras väldigt av sånt här, och är så glad att på dessa platser få möjlighet till information om vad man vet eller tror har funnits här… Kan stå länge och bara titta och försöka framkalla bilder hur det var…

image

Ibland går även Gudinnor och sover, då får kronorna vila…

image

Nytt för mig i år var det pågående bygget av tornet. Klart att jag var tvungen att gå upp! – Frågade Peter först Anne 🙂

image

Här var fantastisk utsikt över mer än bara Mundekulla.

image

Fick en känsla av hur fåglarna har det.

image

Retreaten bjöd på många tårar, insikter och skratt. Det inspirerade till många bilder. Dessa blev till…
”Det är mycket en kan göra som är gratis”…
image

”Befriad”…
image

Och ”Tårarna faller men jag släpper taget med stövlarna på”…
image

Så småningom kom sista dagen och vi hade en härlig avslutningscermoni med sång, dans och möjlighet till reflekterande tankar.

Många gånger under den sista helgen sjöng och dansade vi med Eva Cederblad. Alltid lika berörande och fint. ”Du är en kvinna som strålar och lyser, framför mig en Gudinna står. Låt mig få spegla mig i dina ögon, av din kärlek och kraft jag får. Jej jejma, jej jejmaaa, duurgaaa, durgaaa…” Har du skrivit den Eva?

image

Vi fick alla sitta på tronen och berätta med några ord för våra systrar vad vi nu ville ta med oss ut i vårt liv och i vardagen.

Under Gudinnan Lakshmi – välståndets Gudinna – kunde jag känna mig mycket tacksam.

Det var roligt, lekfullt och närande!

image
Här är fantastiska Gudinnan Anne som ser till att detta kan ske…
image

Här är vår dotters föredetta fantastiska förskolelärare och numera min vän och yogainspiratör. Sååå glad att jag fick dela detta med dig GudinnaGunilla. ❤
image

Vill härmed sända ett VARMT TACK till alla som var med och gjorde detta så underbart! Den här gången kändes det verkligen som en enda stor omfamning.
Vill rekommendera ALLA att göra detta. För männen finns också möjlighet alldeles snart när Peter har sin Man in Mission. Gå in på www.mundekulla.se och läs mer.
Kram Systrar och alla ni andra med!
❤ ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Susan

Broderar för att minnas

För några år sedan hade jag med ett par verk på en vandringsutställning där temat för alla verk var hjärtan.  Utställningen invigdes så självklart av konstnärerna Raine Navin och Gunilla Skyttla. Deras konstnärsbana gick hand i hand, sida vid sida och jag antar att de inspirerades mycket av varandra.
Här ett fantastiskt foto av dem taget av Kristina Wirén

image

På vernissaget tog Gunilla upp en liten lapp med ett tryck på som hon gjort och frågade publiken om någon ville fortsätta göra något på den. Jag väntade några sekunder men ingen sa något så jag sa – JAG! 🙂

image

Ända tills nu i helgen har den hängt i ateljén utan att jag tagit mig an den. När nu Gunilla lämnade jordelivet för någon vecka sedan fick jag mig en tankeställare och började brodera. Gunilla – du ger mig budskap även därifrån du nu befinner dig. Även om jag hittade texten i en annan bok – Sagan om sanningen.  Jag låter dina konstnärshjärtan leva vidare i mig.

image

Vet inte om den är klar… tror att det ska på några pärlor också…
Sedan får den och ditt konstnärsskap, inspirera och påminna mig om vad som är viktigt i mitt liv – att stanna upp och lyssna till mitt hjärtas önskan… och att våga vara mig själv.
Vila i frid Gunilla.

image

Foto: Rolf Lind

Fokusering

Idag ska jag operera in ett stift till en nu tand. Börjar bli lite nervös nu. Jag får väl användning av andningen.
I två dagar efteråt får jag bara äta flytande mat och i två veckor får jag hålla mig till mosad mat.
Nu gäller det att fokusera på rätt saker de närmaste veckorna!

image

Imorgon förmiddag kommer Aftonbladets journalist Peter Kadhammar. Han vill skriva om oss och vår bok. Det blir spännande att höra hur han vill lägga fram det. Jag har alltid tyckt mycket om det han skrivit – hoppas att jag tycker om honom också. Det känns stort att han intresserar sig för oss. Hoppas bara att jag kan prata med mitt nyopererade stift.

image

Som jag säger i min krönika i veckans Kalmarposten – livet är ibland som en bergådalbana. Känslorna kan åka upp och ner fortare än en kan hantera.

Förresten – Så här blev mina virkade blommor till håret. Kanske borde jag stärka dem på något sätt…

image

Håll tummarna för mig idag – och – imorgon!
Önskar er en fin tisdag! ❤ Kram Susan

Fulfult och fulvackert

Promenerade med Alice i kvarteren ikväll. Rundade vår vårdcentral som man byggt om, renoverat och byggt ut. Den har varit byggd i gult tegel från början. Gott nog tycker jag. Nu när man renoverat inomhus och byggt till så har man lagt till detaljer i ………GRÅTT!!!

image

Ursäkta mig men hur tänkte man här? Att det skulle smälta in? …I vadå? Att det skulle liva upp? …Eh!!! …näe!

image

En del av den nya lokalen ser ut som att det ska bli något slags samlingsrum. Där har man ställt in  ”mysiga” möbler i… GRÅTT!!!

image

Jaja! …På motsatt sida har man faktiskt målat en liten del av en vägg i rödorange…

image

Stengolvet ger en jättemysig känsla – NOT!!!
Måste en entré till en vårdcentral vara så gränslöst oinbjudande? Är det lag på det?

image

Inte ens Alice vill titta in. Kanske är jag ensam om att tycka att det är fult? Detta ska nu bli Kalmars största äldreboende. Borde inte de äldre få omge sig med mer färg?! De har väl en tillräckligt grå tillvaro – om en ska tro vad som sägs…

Hemma har de första tulpanerna vissnat. Jag tycker de är vackra i sin fulhet.

image

Det kanske jag också är ensam om att tycka.
Go’kväll!
Kram på kramdagen från mig!

image

Meningsfull gemenskap

Mitt i julstressen mötte jag igår kväll ett gäng tjejer. Vi lärde känna varandra på en kurs för en tid sedan där vi gick på en lite djupare upptäcksfärd i oss själva – med hjälp av varandra. Det var fint att ses igen. En av kvinnorna kände jag sedan innan.

image

Det var ett kärt möte. Då på kursen delade vi några av våra djupaste funderingar, blottade vår sårbarhet och utmanade vårt mod inför oss själva och varandra, på ett sätt en aldrig gör i vanliga vardagsmöten. Det resulterar i att en får större förståelse för sig själv och för varandra.

Det skapar nytt mod i mig när jag ser modet i dig. Det skapar tillit i mig när jag ser sårbarhet i mig själv och dig.

Jag leker med tanken att många fler möten skulle vara så här. Ofta när jag varit på retreat eller en sådan här kurs som vi var på, så tänker jag att jag har lärt känna många – helt tidigare för mig, okända människor på ett sätt som jag inte ens känner mina ”närmaste” vänner och släktingar. Det är så motsägelsefullt och synd.
Tänk om vi fick möjlighet att möta våra kollegor på arbetsplatsen på ett djupare vis? Eller våra syskon? Eller…?
Men det behövs tillit, mod en icke-dömande miljö och atmosfär och mycket mer.
Igår kväll pratade, skrattade och lekte vi. Vi drog budskapskort och mitt var klockrent!

image

Jag har ju redan börjat den ”resan” ❤
TACK! …Ni fina! För att jag får spegla mig i er! Snart ses vi igen!
Kram Susan