Etikettarkiv: Tankar

Kropp och knopp

Vilken vår! Tittade på Trädgårdstider på Svtplay igår – vilket fantastiskt inspirerande, lättsamt och naturligt trädgårds-, matlagnings- och pysselprogram. Jag är ”sen på bollen” – förstår inte hur jag kunnat missad det! Men glad att jag nu har 7 tidigare säsonger att gå igenom.

Väldigt inspirerad av Pernilla, Malin, Tareq och John klev jag ut i trädgården och grävde redan efter frukost. Tänkte att kan de gräva och göra fint i den steniga jorden så kan väl jag med!

Mjukstartade med att plantera lite pelargonskott.

Sen började jag gräva ur bredvid mina pallkragar. Tänker att jag ska sätta tomatplantor där senare så att det blir mer plats i pallkragarna till annat.

Pallkragarna rensade jag ur förra veckan och fyllde på jord. Där har bland annat jordgubbsplantor övervintrat. Har dessutom köpt några fler kragar som jag ska förbereda för på den sydliga solgaveln av huset.

Efter några timmars grävande, krattande och slit med syrénskott tog jag paus för lunch. Gjorde en supergod vegetarisk risotto igår som det fanns lite kvar av…

Lite påskpynt vid entrén…

… vid Spabadet …

Övervintrad murgröna…

Tänkte att  ett litet varmt bad och bubbelmassage kunde göra susen för kroppen efter allt trädgårdsslit. Det visar sig imorgon.

Superskönt! Men oj så varmt det blev i solen! Var tvungen att kliva ur ibland och kyla ner mig. Kunde sitta i badkläder och badrock i solen och njuta!

Börjar sakta, sakta acceptera att jag inte orkar med det fysiska trädgårdsarbetet som jag önskar. Glad att jag inte körde över kroppen och jobbade på.

Sånna små enkla men superviktiga saker som att äta riktig lunch, ta pauser och sluta innan kroppen skriker kan vara svårt. Speciellt om en som jag hela mitt liv velat vara ”duktig”. Jag har varit världsbäst på att förtränga och strunta i mina behov. Det är slut med det nu!

Vill dela med mig av ett citat som dök upp på Facebook i veckan…

”… och jag sa mjukt till min kropp: Jag vill bli din vän. Den svarade: Det har jag längtat efter i hela vårt liv.”

Vackert tycker jag! Blev otroligt berörd. Dessa ord bär jag nu med mig. Ibland är det långt från ”att veta” till ”att handla”.

Kanske säger det även dig något?

Soliga kramar från mig i Byxelkrok!

☀️☀️☀️☀️☀️☀️☀️☀️☀️☀️☀️☀️☀️☀️

Soffliggare

Mats har åkt till Kalmar ett par dagar. Jag vaknar till ett mulet, iskallt och snöande Byxelkrok! En av många fördelar med eget företagande: Jag kan ta det lugnt på morgonen. Ja – faktiskt hela förmiddagen. Jag brygger ett gott te och gör en god bovetegröt. Lullar runt i huset. Tänder ljus, njuter av vackra ägg från närliggande gård.

Alice och jag delar på kökssoffan. Hon har aldrig varit förtjust i att ta initiativ till promenader vid regn eller snö.  Lika förlamade båda två av gråvädret och kylan. Känner mig fortfarande trött. Både i kropp och knopp. Jag är väldigt fundersam över mina fötter som börjar säga ifrån – igen! Ledsen! Acceptans! Svårt!

Ställer timern. 20minuter.  Medveten Andning.

Sååå…

Dags att ta promenad vare sig vi vill eller inte!

Kram 🐶❤  Susan och Alice

Första Krönikan

Jag har länge funderat på att lägga in mina krönikor här i bloggen. Normalt publiceras de i vår lokala gratistidning. Men några av er som läser min blogg och som inte bor i regionen har uttryckt en önskan om att ha möjlighet att läsa dem. Det började för ett par år sedan när jag och Mats fick frågan och tackade ja. Det utkristalliserade sig till att jag fortsatte skriva på egen hand. Jag börjar med lite äldre krönikor.Så här kommer den jag skrev inför det nya året 2017.

Jag gillar listor. Vi kan lista allt. Nu menar jag inte sådana listor som rangordnar saker. Jag menar mer kom-i-håg-listor. Före jul skrev jag om listor som handlade om allt som ska göras, vem som ska gör’at och när det ska göras. Inför stundande resor börjar jag väldigt tidigt att skriva ner vad jag ska ha med mig, vad som behöver handlas och vad som behöver fixas – jag kommer på olika saker efter hand.

Listan får ligga framme så att jag lätt kan anteckna när jag kommer på något. Jag kan till och med dela in listan i olika kategorier. Om jag till exempel ska på solsemester, kan kategorierna se ut så här:
☀️Att göra innan
T.ex. Kolla vaccination, kolla pass, kolla pengar, fixa posthämtare, köpa mat till hunden,
☀️Till stranden
☀️Kläder
☀️Hygienartiklar
☀️Accessoarer…
…och så vidare. Det är så väldans skönt att ha det på pränt, då behöver jag inte ha det i huvudet, och så blir det lite roligt att förbereda sig mentalt för resan. När jag ska ha ett stort kalas gör jag samma sak.
Exempel för kategorier blir då: fixa, handla, baka, köpa, laga…

Det kanske verkar lite överarbetat men för mig spara det ett virrvarr i huvudet och en del oro att något är glömt.

Det finns så mycket spännande man kan ha listor till. Om du har ett svårt beslut att ta kan du också göra en lista med alla för- och nackdelar du kan hitta om du tar ettbeslut åt det ena hållet. Sedan gör du en lista på fr- och nackdelar som kan uppstå om du tar ett annat beslut. Jämför listorna.

Ting och tankar blir så mycket tydligare när det kommer på papper. Kanske ser du plötsligt precis vad som är bäst att göra.

Nyligen såg jag en lista på nätet som var otroligt spännande! Den såg ut så här:
Lista allt som gör att du MÅR BRA.
Lista sedan det du gör VARJE DAG.
Jämför listorna.

Jag tänker att det här kan vara lite inspiration inför det nya året. Inga löften – mer än att ha ambitionen att MÅBRA-listan och VARJEDAG-listan börjar likna varandra mer och mer.

Självklart handlar det också mycket om vilken attityd vi har till det vi gör varje dag. De flesta av oss städar, diskar, handlar mat, bäddar… inte för att vi mår bra av det – men vi mår bra av RESULTATET.

Kanske finns redan mycket av det gör varje dag även på din måbra-lista – Grattis! Beror det på att ditt liv är fantastiskt eller på din attityd till det?

Kram ☀️ Susan

Höstsysslor

Nu är det längesedan jag bloggade. Mycket händer runt mig och i den snurren finns inte ro att skriva.

Jag och Mats pendlar mellan norra Öland och Kalmar. Vi ska flytta ur Villa Livskraft där vi haft vår verksamhet i flera år.

Mats har haft sitt kontor där och jag har haft en stor ateljé och kurslokaler. Så mycket grejor vi samlat på oss där genom åren! Dessutom har en hel del lådor från vår flytt från radhuset för ett år sedan hamnat där! Förutom det så är det ett kök och flera rum som fungerat som lagerutrymmen som behöver tömmas. Det är många beslut som ska tas. Vad ska slängas? Vad kan gå till loppis? Vad ska flyttas till Öland? Till lägenheten i stan?

Hur detta går ihop sig med mina onda fötter är svårt! Jag sitter mycket och sorterar, tar många pauser. Mycket sittande under en dag gör att jag kan stå och gå lite grann. Varje dag är en anpassning till vad jag klarar med mina fötter! Det är psykiskt påfrestande! Vi tar hjälp av Veteranpoolen. Jag dirigerar Roger och Hasse. Två klippor att luta sig mot! Kanongubbar – med hur mycket ork som helst verkar det som!

Det har varit skönt att kombinera detta flyttslit med skapandet av en webbshop. Inget ont som inte har nåt gott med sig – smärtan i fötterna gör att jag har större acceptans för att sitta still och ägna mig åt passande sittsysslor! Jag har äntligen tagit mig tid till att sätta mig in hur jag ska göra en webbshop. Till min hjälp har jag bland annat haft den här stjärnan…

Emelie har tillsammans med sin man Andreas skapat barnsmart.se där de bland annat säljer sina fina, roliga och lärande barnböcker om svensk historia. De har också skrivit och illustrerat barnens viktigaste bok ”Barnen i Kramdalen” som handlar om att lära barn om integritet. Superviktig bok! Emelie har hjälpt mig att på ett lätt sätt förstå uppbyggnaden av shopen när jag startade och det var guld värt! Tack kära vän!

Lite så här kommer det att se ut…

Jag säger till när den är helt klar. 😉

På torsdag ska jag åka till Oskarshamn för att träffa en ortoped. Äntligen kan jag kanske få hjälp! Mortons syndrom, som är mitt problem, är en nerv som sitter i kläm och ger smärta. Hoppas på operation nu. Som det är nu kan jag bara gå i ett par sandaler med egna tillverkade specialsulor! Det är tur att vi har den här varma hösten med nästan inget regn!

Så kära läsare – blir lite mer tankar och inlägg från och med nu. Jag har under en längre tid skrivit krönikor i lokala gratistidningen här i länet och funderar på att publicera några av dem här för er som inte bor i närheten. Vad säger ni om det?

Önskar er alla en skön lördag! Själv ska jag insupa höstens friska luft, ta några djupa andetag och äta middag med Mats och vänner.

En hösthälsning från vackra Byxelkrok – Kram 🙏 Susan

Internationella Kvinnodagen och Gudrun Sjödén

Jag minns en gång när jag var i Gudrun Sjödén-butiken i Gamla stan i Stockholm – (som jag gillar väldigt mycket) – bakom en pelare i butiken stod ett stort bord fyllt med enorma vackra färska blommor. En av säljarna jobbade med att fördela och placera ut vaser med blommorna i skyltfönster och i butiken och jag tänkte att det var så trevligt och beundrade handlingen som ett steg i att bry sig om och göra det där lilla extra.

Jag har alltid beundrat Gudrun Sjödén för hennes mod att så lekfullt och djärvt använda starka glada färger i sina kollektioner. Hennes kataloger är något utöver det vanliga och en fröjd för ögat. Hennes visuella språk tilltalar mig väldigt mycket.  Att som svensk företagskvinna expandera på det sätt hon gjort världen över är ovanligt, skickligt och extraordinärt.

Nyligen delade jag en artikel om Gudrun Sjödén ur nätsajten Aktuellt Fokus. Den var skriven utifrån en artikel ur SvD. Jag kunde inte läsa artikeln i SvD eftersom man behöver vara prenumerant så inför det här blogginlägget tänkte jag gå in och bli prenumerant så att jag får hela den rätta texten klar för mig.


Så här står det i SvD:

”Efter att vallen sprängdes på 1960-talet har den feministiska utvecklingen under årens lopp till och från gått mycket trögt, tycker hon”. (Gudrun Sjödén alltså).

G.S. fortsättter:

”Det har varit ett väldigt bullbakande under årens lopp, så att säga. Det har varit väldigt viktigt att man inte har sina barn på dagis för länge och att man inte är frånvarande som mamma. Men de som klagar på att de inte kommer någon vart och att de inte får högre lön eller någon vidare pension, de sitter ju där de gör eftersom de valt något annat än att satsa på sitt yrke.”

Journalisen: ”Vad tror du det är som gör att man som kvinna väljer så då? ”

G.S: ”– Det är väl bekvämt. Att gå hem klockan fyra är väl ganska skönt?”

Journalisten: ”Men det kan också vara skönt att stanna på jobbet och slippa gå hem till två snoriga ungar som står och drar i en medan man ska laga middag.”

G.S: ”– Jo. Så kan det vara också. Men de få gånger man själv går hem klockan fyra tänker man gud vad skönt, man är pigg hela kvällen, man kan gå på bio och göra en massa saker som man inte kan när man jobbar tio timmar.”

Journalisten: ”Hur ser dina arbetsveckor ut?” 
G.S: ”– Jag jobbar i alla fall mer än 40 timmar, det kan jag säga.”

Journalisten: ”Vad tror du skulle få kvinnor överlag att inte vilja gå hem klockan fyra?” 

G.S: ”-Det är väl om de har en man som går hem så dags i stället.”


Så här väljer nätsajten Aktuellt Fokus att tolka det uttalandet:

”Miljonären Gudrun Sjödén tycker att lågavlönade kvinnor och fattigpensionärer har sig själva att skylla. Det gör hon klart i en intervju i Svenska Dagbladet.”

”…har hon starka åsikter när det gäller lågavlönade kvinnor. I SVD:s personreportage säger Gudrun Sjödén att lågavlönade kvinnor har sig själva att skylla för sin fattigdom, detta eftersom dom inte valt att satsa på sitt yrke.”


Jag delade tyvärr artikeln från Aktuellt Fokus utan att ta reda på vad det fanns för agenda bakom den sajten. Jag  brukar alltid vara noga med vad jag delar annars… Och så här i efterhand var det så klart fel för jag vill verkligen inte stödja en vänsterextrem agenda. Jag vill inte stödja någon extrem agenda åt något håll!

Jag skrev att jag tyckte det var ”empatilöst översitteri” att tycka att kvinnor som är lågavlönade och får dålig pension får skylla sig själva. Nu verkar det som att G.S. inte sagt att ”de får skylla sig själva” men är det inte det hon egentligen menar? Jag tänker på alla lågavlönade yrkeskvinnor inom vård, omsorg, skola och alla möjliga yrken som VISST satsar på sina yrken men som ändå inte har möjlighet att höja sina löner och pensioner.

När jag delade länken skrev jag också: ”Inte längre min favvodesigner! Aldrig mer att jag stöttar henne genom att handla i hennes butiker. Tänker på de alltid så gulliga tjejerna som jag mött i butiken i Gamla stan i Stockholm. Undrar om de har så mycket mer i lön än vad avtalen rekommenderar? Tycker synd om dem som nu kommer att stå där och skämmas å Gudruns vägnar.”

Det var vad jag skrev. Jag var sååå himla besviken. Kanske blev jag det för att jag tycker så mycket om hennes kläder och hennes design och hon stod högt upp på min beundrarlista som min besvikelse blev så stor och därmed också min reaktion, lite… The harder they come the harder they fall… och jag kan fortfarande tycka att det är arrogant att uttala sig som hon gjorde.

När det gäller allt annat som står i SvD:s och AF:s texter har jag aldrig yttrat en enda åsikt om. Däremot tar jag stark avstånd ifrån hur AF medvetet använder nedvärderande formuleringar för att svärta ner både Gudrun Sjödén och hennes företag.

Jag kommer att bära mina G.S-kläder med glädje trots det hon säger, jag kommer inte att bränna upp dem.

Jag tycker verkligen att vi kvinnor ska ställa upp för varandra mer, att vi ska peppa varandra mer, att vi ska tala gott om varandra och försöka förstå varandra bättre – för det behöver vi – men … ska vi sluta säga ifrån när vi tycker att något är fel bara för att det är en annan kvinna som sagt/gjort nåt tokigt? Var går gränsen för att säga vad en tycker och att skapa ett drev? Ibland kan även kritik vara kärleksfullt menat…

Jag gillar Gudrun Sjödéns kläder men för den skull behöver jag inte gilla vad hon säger.

Själv sätter jag in en slant till förmån för Rosenlundstödet idag. Sök dem på Instagram om du är nyfiken på vad de gör.

Kram❤ 🙏❤ Susan

 

 

 

NÄRA & NU

Årets första krönika i Kalmarposten 3 januari 2018

2017 är över. Är du en person som med nostalgi mest tänker tillbaka på allt som varit eller är du en person som med förväntan enbart tänker på det nya året?

Kanske tänker du på båda sätten. Vad är det vi minns?

Troligast är att vi minns det som gett upphov till de starkaste känslorna. De som fått oss att bli rejält upprörda, glada, ledsna, lyckliga…

Själv är jag en väldigt nostalgisk person med (ofta) skapligt dåligt minne. Det är kanske därför som jag tycker om att spara och bevara.

Jag har alltid tyckt om gamla saker och samlade tidigt på gamla plåtburkar. Pappa satte upp en hylla till dem i mitt rum.

Som artonåring började jag klä mig i second-hand-kläder och gick ett tag runt i en gammal trenchcoat för herrar och en herrhatt långt nerdragen i pannan. När jag var runt 20 år fick jag en gammal vacker grå 40-talsdräkt av en släkting. En snäv kjol med en figursydd, tajt kavaj och jag tyckte att den var så fräck! När jag tog min andra student på Dekoratörskolan i Gävle gjorde jag det i en gammal underklänning i grov vit bomull och en halmhatt från (sedan länge nedlagda) Gefle Halmhattsfabrik.

Under flera perioder i mitt liv har jag fört dagbok. När jag var tonåring klistrade jag in biobiljetter och annat smått och gott. Jag hade som sagt ett starkt behov av att bevara redan då. Undrar varför?

Vissa människor har inga problem med att slänga. Ingen sentimentalitet alls!

När vi nyligen röjde i svärmors lägenhet efter hennes bortgång, råkade en hel låda med mycket gamla bilder och fotoalbum komma med av misstag till Stadsmissionen och blev därmed kastad! Jag grät högt en hel eftermiddag av förtvivlan! Det var en sån skatt!

Jag funderar inte speciellt ofta på framtiden. Vad som ska hända. Hur det ska bli. Tror att jag är mer sån som tänker: det som sker, det sker. Det kan ju låta som att jag mer lämnar år ödet att bestämma vad som ska hända mig och så har det nog varit i många perioder. Det har också gjort att jag upptäckt att jag inte är speciellt bra på att sätta upp mål som jag vill uppfylla. Men samtidigt är jag ganska bra på att planera något som ska ske. Jag har vad jag minns – aldrig riktigt oroat mig för morgondagen eller framtiden. Undrar vad det beror på?

När jag klurar på mitt eget förhållningssätt till dåtid, nutid och framtid så är jag oerhört tacksam för att jag trots allt är så kapabel i nutid. Min nostalgiska ådra kanske är ett tecken på att de flesta människor vill lämna något beständigt efter sig – frågan är om någon annan kommer att bry sig om det när en inte lever längre?

Mats och min senaste bok ”Boken om mitt liv”, är ett resultat av våra gemensamma idéer om att bevara och minnas. Ett sätt för mig att spara och bevara för framtiden. Äntligen har jag fått min livs ”dagbok”!

Jag skriver då och då i mitt exemplar. Jag klistrar in bilder och andra ting. Med bilderna väcks minnena och det är både jätteroligt och i bland lite vemodigt.

Jag önskar att jag kunde sitta som en fluga på väggen och se våra barnbarns barn sitta och läsa om mig i min bok och om Mats i hans bok. Jag hoppas att de är nyfikna på att lära känna oss.

Men just nu räcker det gott att fundera lite på 2018. Jag väljer att vara optimistisk. Hoppas och tror att året kommer att bli det bästa någonsin. Vad annat kan en göra? Men – blir det inte det bästa året så blir det gott nog – för jag veeet att även det som kanske i stunden inte känns bra, resulterar på sikt i att jag utvecklas och växer. Jag vet att det alltid blir så.

Kanske ska jag ha som mål att bli bättre på att sätta upp mål?

Hur tänker du om allt detta?

Kram ❤️ Susan

 

Första Januari 2018

Ja, det känns bra. Nu är vi på den sida där det blir ljusare och ljusare.

Jag saknar ljuset mer sedan vi började vara mer på norra Öland. Här är mörkret så uppenbart. Här går vi knappt ut efter att mörkret anlänt och det är tidigt och det blir väääldigt mööörkt!

Jag har redan plockat bort tomtar och julpynt! När annandagen är över brukar jag vilja starta om. Möjligtvis får en och annan julstjärna vara kvar – för mörkrets skull.

Så – nu har spiselkransen fått ge plats till några figurer jag räddade inom familjen när vi rensade Mats föräldrahem. Några söta keramikfigurer som hans moster Elsa gjort. Tant Brun, Tant Gredelin och tant Grön med sina hundar. Tycker att de är så söta.

Nyårsafton startade med att jag fick hjälp att flytta alla fönster (som vi bytte ut för ett år sedan) och ställa dem på lagring. Tänker att de ska bilda något litet växthus så småningom i framtiden. Tusen tack Ann-Marie, Henke och Olle! Ni är årets sista hjältar!

Sedan skrotade Mats och jag på varsitt håll. Jag fixade och röjde lite i garaget och Mats värmde lite julmatsrester vid fyra, vi åt och klockan tickade på. Vid halv sju hade jag inte duschat än!

In med lite grönsaker i ugnen, dusch och lite nyårsstass.

Vi käkade gott!

Ingen glamorös Nyårsafton men väldigt skön. Regnet strilade utanför, så det blev en kort promenad för Alice och Mats. Fejstajmade med Phuong och Martin i Vietnam och såg Skavlan.

Vi reflekterade lite över året som gått.

Vi drog några inspirationskort inför nya året och jag drog dessa.

Känns väldigt spännande att spekulera kring dem inför nästa år.

Jag känner stor tillförsikt inför 2018. Vad kommer att bjudas? Några nya vänner? Fördjupning i mina nuvarande relationer? Fördjupning inom mig? Vad kommer att dyka upp i mitt hjärtas kreativa kammare? Vad kommer jag att sitta här och förundras över om ett år?

Det är så spännande att inte veta och så spännande att ändå veta att jag själv väljer hur jag förhåller mig till vad det nu än är som händer. Där finns en stor tillit!

Förra året gjorde jag den vandringen i Spanien som jag längtat efter i så många år. Nu sitter jag här med så ont i fötterna att jag knappt kan ta en promenad med Alice!

Sånt är livet! Kanske hänger det ihop. Det brukar det mesta göra.

Hur ser du på det nya året? Vad drömmer och hoppas du på?

Önskar er alla en skön första dag på nya året … till att börja med.

Kram 💖 Susan

Lite avundsjuk

Morgonljus…

Soluppgång…

Pauser…

Fick hembakat julbröd…

Men trots att allt är så vackert runt omkring mig så önskar jag att det kunde komma lite snö. Är så avundsjuk på alla vackra vinterbilder från överallt i landet. Jag vet ju hur skönt det blir ute när snön lagt sig. Så där dovt ljud. Ren luft. Stilla. Och knarr under skorna! ❤

SÅ! …vill jag ha det nu!

Kram 🎄 Susan

Onsdagsdepp

Ligger här och tycker synd om mig själv.

Jag som alltid är så stark… och så glad… och så positiv… Känner mig sliten och vill bara åka till Öland och ”eremita” mig. Ont i kroppen av allt bärande, städande och släpande! Galet ont i mina fötter! 4500kr fattigare på skoinlägg och inneskor (fula skor för 1100kr)…

… som jag är tvungen att ha för fötterna. Tur att jag sålde en Laminostol och pall igår för 5000kr – det gick ju nästan jämt upp! 😞

Önskar att någon bara kunde säga: Vill du ha hjälp?

Ja, vi hade ett par vänner som sa det, men vägrade ta emot eftersom jag vet att de har fullt upp själva ❤ (Ni vet vilka ni är).

Tror att jag kan räkna på min ena hand de tillfällen när någon människa har frågat mig någon gång om jag behöver hjälp. ❤ (Ni vet också vilka ni är) Just nu är jag lite ledsen. Vill känna mig liten. Bli lite omhändertagen.

Huset börjar kännas ödsligt, ligger och stirrar på tomma hyllor och packade banankartonger. Inte speciellt upplyftande.

Vet inte ens om jag orkar virka och lyssna på bok… självömkan är total.

Kram ❤ Susan

#metoo

Jag har inte skrivit något om #metoo här på bloggen. Jag trodde inte att jag hade några erfarenheter att dela med mig av.

Men sedan #metoo startade på bred front här i Sverige har det fått mig att fundera och minnen har kommit tillbaka.

Generellt så har jag väldigt dåligt minne kring det jag varit med om, så jag är tacksam för de minnen som dyker upp.

Till exempel när jag var på den där nattklubben i Stockholm. Stod framför scenen på en konsert och en man trycker sitt skrev mot mig bakifrån och blir så påträngande att min manlige vän får lov att ställa sig bakom mig som en skyddsvägg.

Det här är jag, 20 plus nånting. En rätt blyg och osäker tjej som ständigt sökte bekräftelse på att jag dög. Jag gjorde det på två sätt. Genom att alltid GÖRA saker och för det få gillanden och förhoppningsvis beröm – vilket var mer sällsynt.

Eftersom jag aldrig fick bekräftelse från min pappa så sökte jag det från andra män. Jag trodde bara att jag dög genom mäns gillande. Om inte en man/kille var intresserad av mig – vem var jag då?

I mitt första riktigt långa förhållande kunde jag hamna i situationer som verkligen var förnedrande. Jag förstod inte att jag hade rätt att säga nej när det inte kändes bra. Jag var 15 år och det pågick i två år.

Det är något jag tidigt sagt till vår dotter: Gå aldrig med på något du inte vill göra!

När jag var cirka 22, 23 år sov en manlig vän över hos mig och började göra närmanden på natten. Jag låtsades sova, inget mer hände – han hade redan flickvän – också hon en vän till mig.

Jag jobbade i några år som dekoratör på Åhlens,Twilfit och Lindex. Stod ofta högt upp på stege och arbetade. Jag var dödligt trött på alla kommentarer från män som insinuerade den ”fria utsikten” eller gjorde sig lustiga över att jag som tjej gjorde manliga (enligt dem) sysslor. Jag hade ingen aning om att det var okvinnligt att klättra på stege, byta glödlampor, hålla/använda tång, måla, spika och hamra. Det hade jag gjort med pappa hela mitt liv.

Jag är tacksam för att jag aldrig varit med om något väldigt traumatiskt. Inga grova sexuella trakasserier – vad jag minns. Tillfällen har funnits!

Önskar bara att jag lite oftare sagt nej. Önskar att jag oftare tyckt att jag varit okej bara av mig själv – trott på mig själv – inifrån.

Jag är så tacksam att jag har en man som inte tafsar på andra kvinnor, som inte slänger ur sig sexistiska skämt och som är en sån fin, intresserad och bekräftande pappa till vår dotter. Men trots att han är det så kan jag ibland men väldigt sällan, märka hur normaliserat det är både hos mig och honom när han med helt harmlösa kommentarer och till synes helt omedveten om det, använder sig av manlig härskarteknik. Ibland märker inte han det. Ibland märker inte jag det. Så normaliserat är det! Och det kan jag bli galen på! Troligtvis använder jag mig själv av kvinnlig härskarteknik då och då. Blir lika trött på det!

Jag håller nu på att rensa inför vår flytt och hittar många bilder. Det väcker många, många minnen.

När jag var nyutbildad dekoratör fick jag jobb med att texta till en idrottsutställning. Historiken togs fram av två äldre män. Vi jobbade hela dagarna med detta under en tid. De var supertrevliga och gulliga men hur kommer det sig att jag plötsligt hamnade i knät på den ena?

Det är mycket harmlöst, ser mitt spända leende och tror inte att jag hamnade där frivilligt.

Jag ler lite samtidigt som jag ser bilden. Under min svarta väst har jag en collegetröja med texten:

The more I know men – the more I like my dog.

🤣🤣🤣

Jag har den faktiskt kvar. Står i flyttlasset och undrar… ska jag slänga, ge bort eller spara?

Eller – ska jag kanske rama in den som ett minne från 2017 då allt vände?

Ta vara på ögonblicken – du är fin som du är – våga säga ifrån utan att missunna dig att också säga ja ibland.

Kram ❤ Susan