Dalarna | Susan Billmark

Ludvikaresan förra helgen avslutades med att Julia och jag skulle leta upp den svarta sandstranden. Ja, det finns en sån!
Vi svängde ner vid Våghalsen och parkerade vid den här gamla byggnaden…

Jag trodde att jag skulle känna igen mig och hitta dit, men trots vägbeskrivning så gick det inte. Flera villor som jag inte kände igen och en cykelbana rakt genom skogen! Vi traskade ner mot vattnet mellan husen.
Men hittade bara små privata bryggor och det gamla pumphuset…

Det var så kyligt och vi var inte rätt klädda så vi gick tillbaka. Mittemot där vi parkerat stod ett förfallet hus…

Jag tycker att det finns så mycket vackert i det. Så det blev fler bilder…

Men vad döljer sig där bakom?

Upptäckte först i kamerahålet denna vaktande enorma fantastiska betonghund? Att jag aldrig sett den förut?

Vi fick åka hem utan svart sand. Men jag blev så lycklig över hunden!
Kram Susan

Jag har inte kunnat skriva på några dagar. Så mycket att göra. Så mycket har hänt. Lite skratt. Lite tårar. Så lite kraft att skriva. Ludvikaturen blev så mysig. Att vakna med tystnaden och stillheten runt knuten.

En efterlängtad stillhet och vila. Utanför fönstret ruvar hösten. Vi hör moster Berit på våningen under.

Så lyxigt att bli serverad frukost och lite omhändertagen.

Julia och jag tar turer runt i mina barndomsspår och jag berättar. Vi shoppar och har sån tur att vi träffar kusin med yngsta dotter på kafé. Vi får en fin pratstund. Kvällen vimlar av goa kusiner, sysslingar och hundar.